– Det här är vårt inlägg i debatten om invandring, säger skådespelaren Jussi Lehtonen som tillsammans med några andra finländska konstnärer gett de asylsökande på Byholmens mottagningscentral en möjlighet att berätta om sina erfarenheter via dans, musik och improvisation.
Galna dagar. Galna tider. Vid spårvagnshållplatsen ler en plastig, onaturligt släthyad ung man med skrämmande tom blick under texten ”Niskaote maahanmuutosta” (ungefär ”få kontroll på invandringen”). När trean glider upp intill honom fylls budskapet ut med ”Muutos on mahdollinen”, förändring är möjlig. Wille Rydmans och Jussi Halla-ahos ord förföljer mig till Nationalteatern. De gula plastkassarna, som lanternor i den blygråa våta dimmdagen, är ovetande om hur träffsäkert de utropar sin samtidsdiagnos.
Jussi Lehtonen, skådespelare och konstnärlig planerare för Nationalteaterns Turnerande scen, har några minuter tid att sitta ner i den orange soffan och sammanfatta sina tankar kring den senaste månadens projekt. Han pratar fort, tittar i ögonen, byter ställning, svarar i telefonen, hoppar upp och ropar på Anton. Tolkarna väntar vid hissen, kan han hämta dem, och Lee kanske inte hittar, leta reda på honom också. Om han kommer i dag.
I rummet intill, det vita med svart plastmatta, inleds strax inspelningen av en mycket speciell dansfilm. Dansarna, sju män mellan ungefär 18 och 40 år, i jeans och gråa skjortor av varierande modell, är asylsökande. De flesta av dem har bott på Byholmens mottagningscentral i Helsingfors i månader. Ben, som flytt från Nigeria efter sina föräldrars död och efter att ha blivit misshandlad hoppas på ett myndighetsbeslut inom de närmaste dagarna. Men man vet aldrig.
Jussi Lehtonen är rätt utpumpad – och sjuk i dag dessutom. Inte att undra på. Under marsmånad arbetade han tillsammans med dansaren och koreografen Hanna Brotherus, kompositören Sanna Salmenkallio och några andra konstnärer med Vastaanotto-projektets första fas: att ordna workshops och aktiviteter för barn, kvinnor och män i Byholmens mottagningscentral. De utsatta människorna skulle få möjlighet att via dans, musik eller improvisation uttrycka sina känslor och också få uppleva en liten stund av skönhet. De asylsökande intervjuades också om sina erfarenheter för projektets nästa fas: föreställningen Paperiankkuri (Pappersankaret), som ska ha premiär på Nationalteaterns Lilla scen i oktober. Föreställningen behandlar dels mötet mellan flyktingar och finländare, dels de asylsökandes situation och deras berättelser. Projektets tredje steg blir att föra ut föreställningen till mottagningscentralerna runtom i Finland.
I något skede kändes det som om syret höll på att ta slut, säger Lehtonen om erfarenheterna i Byholmen i mars.
Vi hade blåögt gått in för att tala med personer som vi visste att hade utsatts för tortyr och fruktansvärda saker, och sen blev vi liksom chockade över att de berättade om tortyr och fruktansvärda saker… Vi måste mellan varven gå in i ett annat rum för att få gråta och peppa varandra, det var otroligt tufft. Ingen av oss hade erfarenhet av liknande möten.
kulturens bortglömda
Tanken att göra något med och för asylsökande i Finlands olika flyktingcentraler (det finns tjugo stycken plus tjugo för barn som kommer hit utan föräldrar) föddes redan för ett par år sedan, då Lehtonen insåg att den enda typ av ”anstalt” eller ”institution” som helt negligeras av all kulturverksamhet är just dessa förvaringsplatser för människor utan hemland.
Varför är det så? Varför, varför … jag kom fram till vissa enkla svar som har att göra med hur heterogen gruppen är. Det handlar om språkbarriär, kulturskillnader, religionsfrågor och åldersspridningen. Men ändå, varför är de här boendena så bortglömda?
Jussi Lehtonen har i fem år rest runt i landet till olika typer av boenden för att föra lite kultur, glädje och underhållning till människor som sällan har möjlighet att till exempel gå på teater: fängelser, psykiatriska sjukhus, äldreboenden, med mera. Han är med i nätverket ”Konst och kultur ger hälsa och välfärd” (eller: ”Terveyttä kulttuurista”) som fick sin upprinnelse i FN-temat ”Arts in Hospital” från 1992. Nätverket sammanför socialarbetare, konstnärer och forskare: gränsen mellan konst och socialarbete suddas ut. Lehtonen säger att arbetet definitivt har en idealistisk prägel: man anser att konst har en välgörande verkan och att människor som inte lever ute i samhället ska ha samma rätt och möjlighet till kulturella upplevelser som alla andra.
Lehtonen är alltså van vid att möta människor från olika extrema föhållanden i svåra livssituationer och höra deras berättelser. Konfrontationen med de asylsökandes livshistorier var dock en annan femma.
Resten av världen har förändrats i och med denna månad, säger han. Människorna på mottagningscentralerna har upplevt krig, tortyr, sett hela sin släkt slaktas, barnen har kanske aldrig gått i skola och är undernärda. De här människorna har ingenting.
Efter en kort tystnad fortsätter Lehtonen:
Det känns hemskt att säga, men det är svårt att se att dessa människor skulle ha en framtid. Hur kan barn som förflyttas mellan centraler i olika länder och aldrig får utvecklas i normala förhållanden skapa sig en framtid?
Men alldeles hopplöst vill Lehtonen i alla fall inte säga att läget är:
– Att skapa konst tillsammans har varit en starkt positiv upplevelse som gett deltagarna kraft och självförtroende. Och de asylsökande är i vilket fall som helst riktiga överlevare: de har ju lyckats komma ända hit.
risk för utslagning
Lehtonen berättar om dem han mötte i Byholmen. Om några barn som var alldeles för oroliga för att delta i gruppverksamheten – dem tog han med ut på gården för att spela fotboll i stället – och hur han fick kontakt med dem efter ett tag. Om några vuxna som uppenbart var i psykiskt mycket dåligt skick. Det är vanligt på dessa platser. I många fall finns föga hopp – utslagning är en verklig risk även om man skulle få asyl någonstans, integration är ingen enkel sak.
Lehtonen förblir tyst en stund.
Efter det här är det absurt att höra folk tala om välfärdsflyktingar.
Vastaanotto-projektets grundtanke handlar om att mötas, helt enkelt. Själva ordet ”vastaanotto” är neutralt och kan betyda både mottagning, att ta emot, att bemöta och kanske också att välkomna – man kan fundera över vad som är närmast sanningen i dag, och vilket alternativ som är det rätta…
Det här är vårt inlägg i debatten om invandring. Folk vet i regel inte vad de talar om, de flesta har aldrig mött en asylsökande eller ens en invandrare. Flera av de högsta rättsinstansernas negativa asylbeslut har visat sig vara ogrundade. Jag förstår att tjänstemännen har en svår sits nu då också de stora partierna har skärpt sina ståndpunkter och atmosfären är som den är. Alla asylsökande förhörs visserligen, men det kan man knappast kalla att mötas. Människorna möts inte. Vi tror att världen förändras när människor möts.
enkelt och berörande
För dem i rummet intill har världen redan förändrats en liten smula. Ingen av männen har dansat förut: nu svänger, virvlar och rullar de skrattande runt på golvet till Sanna Salmenkallios violin och Mikko Perkolas cello. Kortfilmen som nu filmas av Ville Tanttu kommer att vara en del av höstens föreställning Paperiankkuri.
Ursprungligen fanns inget av detta med i planerna: det skulle vara workshops, inte mycket mer. Men männen var så glada och ivriga över det nya de upplevde, att man beslöt sig för att sätta ihop en liten dansföreställning som sedan visades för invånarna i Byholmens och Nylandsgatans mottagningscentraler. Och nu, plötsligt, en film.
Smygande börjar den första scenen. Vars och ens hemland artikuleras, sedan hemstaden, sedan: Helsinki, högt, starkt och hoppfullt, sedan mer dämpat, till sist som en viskning under nedsänkta blickar. Tillräckligt för att orsaka rysningar och våta ögonvrår. Nittio sekunder in i föreställningen, alltså. Och så, explosionen: Freedom! Vilket ord. Vilken magi i detta, vad är det som håller på att hända? Möten förändrar världen, konst förändrar liv.
När de tre tolkarna lämnat salen är det kroppsspråk och gester som gäller – bara ett par av männen kan engelska – men förvånansvärt smidigt löper scen efter scen, bara några tagningar kvar. Efter den gångna månaden känner ju alla varandra; värmen är tydlig såväl mellan männen som mellan dem och proffskonstnärerna.
De underbart naivistiska självporträtten i kol, några hastiga linjer som strax knycklas ihop – de enkla lösningarna i föreställningen gör helheten överrumplande berörande, träffsäker i all sin enkelhet. I det svartvita, gråa, anonyma och avskalade framträder individerna, alla med sina drömmar och med sitt bagage. Vackra linjer på välrakade kinder, öppna leenden. Och så tröttheten i ögonen under de korta pauserna. Och hur männen i en av scenerna lyfter varandra i famnen som små barn, blundar, litar på varandra. De här människorna behöver närhet, och lek.
en stund av ljus
När jag pratar med kortfilmens regissör, koreografen Hanna Brotherus några dagar efter inspelningen (då solen redan skiner och nästan allt det gråa smultit bort), är hon både nöjd och vemodig.
Allt gick bra. Men det är klart att det var sorgligt att ta avsked, vi vet ju inte om och när vi ses igen.
Brotherus säger att de asylsökande var mycket glada över att ha varit med. Hon vill tro att projektet varit viktigt och till nytta för de medverkande: åtminstone för en stund har det funnits ljus i deras tillvaro, för en liten stund har illamåendet lättat och den tunga vardagen avbrutits. Brotherus, som precis som Jussi Lehtonen arbetat med olika utslagna personer förut, berättar att hon blev förvånad över de rädslor och fördomar hon fann inom sig själv i början av mars.
När jag tänkte på en flyktingcentral kändes platsen helt främmande, frånstötande, ångestfylld och skrämmande och jag tänkte att kulturen där måste vara hård. Men under vistelsen upphörde platsen att vara hemsk. Man kunde upptäcka att humaniteten är den nivå som förenar oss alla. Och att man med hjälp av konsten verkligen kan bygga broar.
Läge för självrannsakan: vad gör jag själv (förutom att rynka ögonbrynen åt otrevliga valkampanjer)? I kvarteret bredvid mitt finns en mottagningscentral. Hur många gånger har jag inte passerat den och sneglat lite försiktigt på de mörka männen vid knuten, på barnvagnarna i aulan. Mottagning, ta emot, bemöta, välkomna?
text&foto Sonja Mäkelä
Namnen på de asylsökande är fingerade.
