Läste häromdan att det krävs 10 000 timmar träning för att man ska bli bra på nåt. Medan döttrar och hästar skuttar omkring i manegen försöker jag räkna ut hur mycket 10 000 ridlektioner skulle kosta omräknat i antal tecken som är den enhet jag använder för att mäta min översättningskapacitet.

Tyvärr hör huvudräkning inte längre till mina starka sidor men inser att det måste bli betydligt fler än så. Mozart lär ha avverkat sina 10 000 timmar med noter när han var åtta, och antar att jag själv halvvägs i livet börjar närma mig samma siffra vad gäller konsten att rada bokstäver efter varandra. Åtminstone känns det som om jag börjar närma mig produktivitetstaket, att jag automatiserat mig själv så långt det går och att det så småningom bara börjar gå nedför tills limfabriken kallar och man undrar om det faktiskt var det här som var meningen med livet. Känns som att generna bedrar en, får en att tro att man är nåt, så att man lyckas övertyga ett exemplar av det motsatta könet att mixa gener så att de kan fortsätta att kopiera sig i all oändlighet utan mål. Mänska eller mask spelar inte så stor roll, samma skitprocess pågår i bägge. Gud skulle aldrig ha skapat en så djävulsk agenda. Och när man tänker efter så inser man att det nu inte är så mycket finare att sätta text än att gräva tunnlar i jorden. Samma skitjobb eller tidsfördriv beroende på hur man ser på saken. Saker far in i ena ändan och kommer ut ur den andra. Och förvandlas till surt levebröd på vägen.

De som är klokare än jag har för länge sen fattat att alla jobb är skitjobb som det gäller att få andra att göra. När jag ännu var frilans brukade jag till exempel lorva vid köttdisken i varuhuset mitt på dan med några högdjur från finansvärlden och diskutera kalvfilé medan andra var på jobbet. Det var alltid lika roligt, fast jag i motsats till dem inte fick betalt för det. Som tjänsteman längtar jag ofta tillbaka dit när eftermiddagströttheten överfaller och det känns ännu mer meningslöst att kedja fast sig vid datorn än normalt. Tidigare kunde man bara stänga hela skiten och cykla till Kyrkslätt eller besöka fiskdisken och köpa en påse hjärtmusslor, men som tjänsteman kan man bara drömma om det och låta tiden tröska sig fram och ändå inte få gjort ett jota. En verklig lose-lose-situation.

Man inser varför tjänstemän alltid är så melankoliska och hålögda, fulla av drömmar som bara blir ouppnåeligare för varje dag. De sitter bara där vid sitt arbetsbord och väntar på att datorn ska bytas mot rullatorn och rullatorn mot en kista som inte får vara ett vrålåk som i Ghana där man kanske får leva i armod men ändå bli begravd i en Mercedes. Jag betraktar hästarna i manegen. De ska alla till limfabriken när de slutar ge avkastning, fast de fattar ju inte att mänskan är en grym varelse, en räknenisse utan like. Jag lägger märke till att hästarna inte gärna trampar i skit. Fattar att de kan undvika att göra det med frambenen, men hur de går tillväga med bakbenen är ett mysterium. Men det är en fascinerande konst.

Janco Karlsson

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.