Jag läste Peter Nybergs essä om nätpoesin i Ny Tid 13/2011 med stort intresse. Även med många igenkännande leenden. Sedan 2006 har jag lagt ut bortåt 500 texter online och kommenterat och fått kommentarer i ganska stor omfattning. Men frågan varför man gör det besvaras ju inte av att man gör det. Motiven kan vara hur många som helst. Mitt eget motiv till att göra texter tillgängliga online var från början helt enkelt detta: Vi läser för att veta att vi inte är ensamma!
Alltså: inte för att bli läst utan för att dela hur mitt liv formulerar mina ord så att andra som saknar språk för liknande allmänmänskliga, och varför inte, kanske ovanligare upplevelser, kan finna gensvar och igenkännande i mina texter och därmed veta att de heller inte är ensamma. Om detta är en effekt av att man delar sina ord så är det värt ganska mycket. Varje isolering som bryts är ett avstånd överbryggat. Varje tår torkad hos någon som i min dikt känt igen sig är ett leende mer i världen.
Peter fångade helt riktigt den oerhörda jag-centrering och det myopiska egoperspektivet som översvämmar i de tusentals texterna. En hel del är ”bara” en slags verbal onani. I brist på andra kärl att kräkas ut sin livsfrustration i funkar nätsajterna utmärkt. Fega individer som kan dölja sig bakom epitet och pseudonymer kan spy galla och göra det mer eller mindre oantastade.Det kan vara skäl nog för många att bedriva en slags solipsistisk egenterapi online. Blockeringsfunktionen gör att de bara behöver ta kritik från sina beundrare. Den som skulle ifrågasätta form eller motiv kan geschwindt blockeras bort. Naturligtvis förhindras därmed all form av utveckling.
Jag är ganska säker på att det är många som uppmuntras att börja skriva på dessa sajter. Steget därifrån till att bli en ”erkänd poet”, d.v.s. finna en förläggare, finna en marknad, vinna kritikernas gillande och vinna en läsekrets är gigantiskt. Litteraturvärlden är för de flesta en ogenomtränglig och skrämmande djungel som de inte vill nalkas alls. Antingen för att de inte vill bli sågade, inte vill råka ut för att någon kritiker från sitt självlegitimerande elfenbenstorn skall göra deras möda till åtlöje, eller helt enkelt för att de inte har ambitionen att, eller en föreställning om att, deras texter är så ”fruktansvärt” viktiga att de måste hamna mellan mjuka eller hårda pärmar och finna elitistisk imprimatur ”von oben”.
När nätpoeterna sedan inser att ytterst få utgivna författare av lyrik och poesi någonsin tjänar en euro på sin möda och dessutom anser att det är viktigare att bli läst än publicerad då är nätpoesin en möjlighet till just det. Och att vara publicerad online öppnar potentiellt för millioner läsare. Det kan ingen bokutgivning någonsin göra.
Hur de olika skribenterna ser på sitt skrivande är sannolikt ett mycket vitt och kanske intressant forskningsfält. Mitt förhållningssätt är detta:
Kurragömma i garderoberna
Själavandring
pågår kanske
mellan världarna
och säkert mellan
våra kända
universa
I våra orderober
hänger floskelstring
bredvid filosofsting
banaläckliga pantalonger
samsas med utsökta pärlor
upplockade ur dyn
för svårsmälta
för månget svin
återanvända
sekunda
men rekonditionerade
Men dessa ordkläden
är intet alls
förutom de metavibrationer
som slår an
nya dimensioner
av mening
när vi bjuder på vår stass
på poesins parnass
Meningen som fyller orden
ja, som ger dem must och märg
den skapar det stilla suset
den raspiga tyglingen
från den ständiga omklädningen
inne i orderobens mörker
Och vi vet, du och jag
vilken nakenhet som just nu
kläder sig i den andres
dunkla mörker
Vår själavandring
är en transmigration
mellan våra orderober
hela himmelsfaunan
alla ‘Stjerneskud’
finns här och nu
samtida
Stöldbegärlig, oförsäkrad
väntar ordens kalasblåsa
att fyllas av sin
adekvata bärare
en fjärils vingar
passar inte
i rymdkostym
Vår enda uppgift,
ärade poeter
är att vara påklädare
i ordens garderober
meningen vi söker säga
bor inte där
men kan nog lockas
att klä sig, än här
och än där,
om kläder finns
och skicklig
garderobiär
Björn Donobauer
www.poeter.se/solfari
