– Vi har gått från ett välorganiserat forum till ett anarkistiskt torg. Sveriges förra pressombudsman Yrsa Stenius ser en ny offentlighet växa fram.
För några veckor sedan ordnade Nya Argus ett jubileumsseminarium med temat Ny offentlighet, gammalt uppdrag? Tidskriften i bloggåldern. Anledningen till seminariet var tidskriftens 100-årsjubileum och inledande talare var Yrsa Stenius, författare, tidigare chefredaktör för Arbetarbladet och Aftonbladet och intill nyligen Sveriges pressombudsman.
Stenius lade fokus på de utmaningar den nya tekniken innebär för yttrandefriheten. Den här artikeln baseras sig på hennes inledningsanförande och även om Stenius resonemang ofta kan generaliseras är det kanske skäl att påminna om att den mediala offentligheten fungerar lite annorlunda i Sverige än i Finland.
Det handlar bland annat om den nyckelroll ansvariga utgivare hittills spelat i den svenska offentligheten. Om en myndighetsperson läcker komprometterande uppgifter till en journalist som skriver en kontroversiell artikel kan varken journalisten eller läckan åtalas (läckan kan heller inte avskedas). Den ansvariga utgivaren är ensam ansvarig för publiceringen.
– Det här ensamma ansvaret har inneburit ett skydd för yttrandefriheten men samtidigt betonat att det fria ordet är förenat med ansvar. Själva uppdraget kräver publicering – det är den ansvariga utgivarens första skyldighet. Men det finns också en andra skyldighet, som måste vägas mot den första, och det är att det i centrum för varje publicitet finns en människa som kan ta skada.
Om publiciteten är skadlig och dessutom saknar allmänintresse är publiceringsbeslutet felaktigt, om än inte juridiskt olagligt.
– Det fria ordet är en guldmyntfot för demokratin, men vi måste erkänna problemen och frivilligt ålägga oss restriktioner, både institutionellt och som enskilda människor.
Detta är anledningen till att Pressens opinionsnämnd och pressombudsmannen skapades på 1900-talet. Frivilligt och på eget initiativ reglerar publicisterna sina rättigheter och upprätthåller en hedersdomstol som kan införa vissa sanktioner.
Ett exempel som Stenius nämner är den bild som Expressen publicerade av en döende Anna Lindh på NK – ett ”grovt brott” mot god publicistisk sed som säger att brottsoffer och deras anhöriga skall visas hänsyn. Tidningen försvarade sig med att bilden var ett historiskt dokument som visade hur den öppna demokratin hotades, men fälldes i pressens opinionsnämnd. Att publicera bilden var däremot inte olagligt
– Systemet har varit otroligt framgångsrikt i Sverige, eftersom de ansvariga utgivarna insett att så länge de självreglerar får de ha sin liberala tryckfrihetslagstiftning. I den nya offentligheten hotar systemet att braka samman.
Yttrandefrihetens
fundamentalister
Det som hänt är att allt fler kontroversiella publiceringar sker på sajter utan ansvarig utgivare. På internet finns heller ingen övervakande instans.
– Den världsvida webben är ju egentligen en upplysningsfilosofs dröm realiserad. Här är yttrandefriheten faktiskt en reell möjlighet för varje människa. Det är inte tu tal om att mycket av demokratin blomstrar på grund av denna ohindrade information. Vi får en automatisk genomskinkighet.
Det handlar om seriös journalistik, realtidsinfo om katastrofer, nya källor som blir tillgängliga och levande debatter.
– Jag tror att de flesta människor som yttrar sig på nätet är hyggliga, anständiga människor som inte har någon ambition att skada någon och dessutom har en viss urskiljning i vad de publicerar. Under mina år som PO har jag till och med kunnat urskilja en viss frivillig sanering på tidningarnas öppna kommentarutrymmen, också på de omodererade.
De problem som finns vill Stenius tillskriva yttrandefrihetsfundamentalister och nya entreprenörer vill bryta mot i stort sett alla regler som styrt den traditionella offentligheten.
– De har en väldigt lättsinnig syn på information och yttrandefrihet – att allt man kan få tag i ska publiceras. Den här synen har rätt många förespråkare i Sverige som på grund av sin egen tradition inte behövt problematisera yttrandefriheten på samma sätt som vi i Finland
Men de sajter som gått in för att utan urskiljning publicera känsligt material är kontraproduktiva, förutom att de ställer till med mänskliga tragedier, säger Stenius. Ett exempel är Pirate Bay där en användare publicerade bilder av de döda barnen från förundersökningen till de uppmärksammade Arbogamorden. De förtvivlade föräldrarna ville att Pirate Bay skulle ta bort bilderna men man vägrade. Motiveringen var intressant.
– De sa: om en del av förundersökningen är för känslig kan åklagaren sekretessbelägga det materialet. Och det är just så det gått. Åklagare sekretessbelägger mer och mer material för att det är känsligt.
Som bieffekt minskar den allmänna rättssäkerheten. Att förundersökningar är offentliga betyder ju inte att de per automatik ska publiceras, säger Stenius. Därav det kontraproduktiva.
– Här ser man hur den nya offentligheten kan vara ett hot både mot sig själv och mot den gamla offentligheten.
Samma utveckling riskerar Wikileaks diplomatläckor att leda till, enligt Stenius.
En uthärdlig plats
Yrsa Stenius nämner ytterligare ett tragiskt fall av offentlighetsmissbruk som hon fick på sitt bord just innan hon slutade. Det handlar om en man som i sin ungdom led av ungdomsschizofreni och i en akut psykos tog livet av sin flickvän. Han blev dömd till sluten psykiatrisk vård på åttiotalet.
– I hans fall var det så lyckligt att vården hjälpte. Sedan han kom ut har han levt ett fullkomligt prickfritt liv, blivit kommunchef, gift sig, skaffat barn … Då kom den spektakulära sajten svenskamord.se på den lysande idén att beskriva det här mordet. Motivet till att han hängdes ut var ”att han ju inte hade fått något straff”. Det är så tidsandan ser ut – att sjuka människor också skall straffas.
Och straffad blev han.
– Han blev uthängd och bland annat min gamla tidning tog upp fallet och skrev så många detaljer att kilen snabbt var identifierad. Hans liv är helt krossat. Så här kan den omskrutna offentligheten också se ut.
Poängen är att den pågående omdaningen av offentligheten kan problematiseras också om den fria tillgången till information behöver försvaras på andra områden. Det finns ingen återvändo till den gamla offentligheten men den nya offentligheten bör vara en uthärdlig plats.
– Jag tror att det enda sättet att bygga en civiliserad offentlighet med den nya tekniken är att människorna själva, personligen, tar ansvar. Det går inte att hitta instanser vi kan förlägga ansvaret till med tanke på hur nätet ser ut.
text&foto Fredrik Sonck
Också Nya Argus kommer att följa upp offentlighetsdiskussionen i kommande nummer.
