Vid det här laget vet alla att PIGS står för Portugal, Irland, Grekland och Spanien – euroländer vars statsfinanser är i så dåligt skick att de hotar hela eurosystemet. Den ordning kriserna kommit i är ju Grekland, Irland och Portugal. Om vi till dessa lägger de närmast hotade Spanien och Italien får vi – som någon fiffikus föreslagit – GIPSI.
Grekland som redan ”räddats” en gång har en statsskuld
som vuxit till 150 procent av bruttonationalprodukten. Räntorna på de tioåriga statsobligationerna har stigit till 15 procent. Om vi för enkelhetens skull föreställer oss att genomsnittsräntorna på de grekiska lånen är 10 procent, betyder det att 15 procent av BNP går åt till att betala räntorna på statens lån. Om lånen i snitt är tioåriga kostar amorteringarna också 15 procent av BNP. Detta skulle betyda att 30 procent av vad grekerna årligen producerar går åt till att betala för gamla skulder. Kalkylen är i grövsta laget, men den visar att situationen är ohållbar.
Peter Nyberg, en gammal vän från studietiden och en nationalekonom som ansvarade för skötseln av vår bankkris när det begav sig, har på uppdrag av Irlands regering analyserat orsakerna till den kolossala bankkrisen i landet. Regeringen gjorde ju det fatala misstaget att garantera de vildvuxna och konkursfärdiga bankernas alla skulder. Den garantin innebar att också den irländska staten hamnade på obestånd. Enbart övertagandet av Anglo Irish Bank kostade staten över 30 procent av BNP. Med en statsskuld på cirka 100 procent av BNP och obestämda framtida kostnader för de iriska bankernas åtaganden, i kombination med räntekostnader på närmare 10 procent, är det svårt att förstå hur landet kan undkomma en skuldsanering.
Nybergs tankar om krisen och vad som kunde göras åt den är en illusionslös nationalekonoms. Det går inte att lita på bankerna; det går inte att lita på dem som har till uppgift att kontrollera bankerna; det går inte att konstruera sådana regelverk som skulle hindra bankerna från att ta för stora risker. Det enda som skulle hjälpa vore att spjälka upp bankerna i så små enheter att samhällsekonomin inte råkar i kris om någon av dem går i konkurs.
Portugal är det mest tragiska exemplet. Varken staten, bankerna eller gemene man kan beskyllas för krisen. Portugal borde helt enkelt inte ha anslutit sig till EMU. Landets underskott i bytesbalansen har vuxit från år till år och var 2009 trettio miljarder dollar, en enorm summa för en så liten ekonomi. Underskottet i statsbudgeten har vuxit till 9 procent av BNP – tre gånger högre än det tillåtna inom EMU. Portugals industri har helt enkelt förlorat sin konkurrenskraft i förhållande till asiatiska och östeuropeiska konkurrenter. Endast en devalvering – en omöjlighet inom en valutaunion – hade kunnat skydda produktionen och sysselsättningen. Om Portugal tvingas till en skuldsanering är det i första hand de spanska bankerna som drabbas och då faller nästa bricka i dominospelet.
Vår EU-kommissionär Olli Rehn har inte samma frihet som Peter Nyberg. Hans uppgift är att övertyga politiker och finansiärer om att allt kan sluta väl om vi bara är solidariska nog. Då måste han ta till halvlögner och märkliga liknelser:
”Skuldsanering skulle i det här läget vara som att ta en bakfyllesfylla – det skulle hjälpa en stund, men inte lösa några problem.” (Hbl 27.4)
”Om vi genom finansieringsstöd kan undvika en ny Lehman-liknande kris, vilket vi hittills lyckats, har den risk som är förbunden med låne- och garantibesluten varit till Finlands fördel.” (HS 27.4)
Det är just nya lån och garantier som utgör bakfyllesupar som hjälper för stunden. Ordentliga skuldsaneringar skulle kunna lösa de skuldsatta ländernas problem, men överflytta dem på banker och pensionsförsäkringsfonder runtom i Europa och resten av världen. Vad PIGS-länderna dessutom skulle behöva är en rejäl sänkning av eurons värde eller så borde de helt lämna euroområdet. Så länge de är med i EMU måste de samordna sin poltik med konkurrensstarka länder som Tyskland, Nederländerna och Finland.
De konkurrensstarkas handelsöverskott motsvaras per definition av de konkurrenssvagas underskott. Utan underskotten i PIGS-länderna skulle inte sysselsättningen i Tyskland eller Finland vara så hög som den är. Om de skuldsatta höjer skatterna, sänker lönerna och pensionerna, skär i den offentliga servicen och sänder sina ungdomar till framgångsrikare länder, drabbas också exporten från Tyskland – Finlands viktigaste handelskumpan. Krisen är en systemkris som inte kan förklaras eller lösas enbart genom att peka finger åt och bestraffa greker, irer eller portugiser.
Jag vet inte hur djupt Soini tänkt på de här frågorna eller om han har några kunniga nationalekonomiska rådgivare, men han har gjort rätt i att beskylla EU och i synnerhet EMU för att det gått så här.
När EMU planerades var det många nationalekonomer – i synnerhet på andra sidan Atlanten, men också i Norden (bland annat jag) – som varnade för att en valutaunion inte kunde fungera utan en verklig samordning av finanspolitiken, en överstatlig kontroll av bankerna och en beredskap att genom stora inkomstöverföringar stöda länder och områden som av någon anledning råkade i ekonomiska svårigheter. Tar man bort de nationella valutorna minskar man de enskilda ländernas styrningsförmåga. När krisen kommer står de försvarslösa.
De som ivrigast stödde valutaunionen hade en baktanke. När det kommer en kris blir vi tvungna att ta nästa steg, och omvandla den ekonomiska unionen till en förbundsstat. Den här strategin bar namnet funktionell integration, vilket betydde att utvecklingen mot målet skulle ske stegvis genom enskilda avtal som i sin tur med nödvändighet skulle leda vidare mot ett fördjupat samarbete. Det återstår att se om harmoniseringen av den ekonomiska politiken kommer att lyckas eller inte. Merkel och Sarkozy står mot Cameron och Soini.
Jan Otto Andersson
är nationalekonom
