John Fante (1909–1983) har skrivit en serie böcker kring figuren Arturo Bandini, ett slags alter ego. Den sista delen, Dreams from Bunker Hill, kom ut året före han dog. Blind och stympad p.g.a. av amputationer (orsakade av diabetes) dikterade han boken för sin fru Joyce. Den nu översatta boken skrev han redan 1936 men han gav aldrig ut den. Enligt blurben på omslaget innehöll den för många ”provokationer”. Fast med dagens mått kan den knappast kallas för provokativ. Huvudpersonen Arturo Bandini är en yngling som just gått ut läroverket och därefter förläst sig på Schopenhauer, Nietzsche och Spengler på det lokala biblioteket. Bandini saknar vänner, bor tillsammans med sin mor och syster Mona (fadern är död) vilka han överröser med glåpord och hopkok på Zarathustra, Spengler et consortes. Detta och hans övermänniskoambitioner i kollision med den solkiga verkligheten har en del komiska dimensioner. Å andra sidan slås jag av känslan att dethär kunde vara ett psykologiskt porträtt av en potentiell skolmördare. Bandini är både verbalt och fysisk destruktiv. Han har en förkärlek för att plocka ben och vingar av levande insekter. En dag upptäcker han att det kryllar av krabbor under en bro vid hamnen. ”Diktator Bandini, Krabblandets Järnkansler” satte igång en massaker på krabborna som vågat ifrågasätta ”Övermänniskan Bandinis makt”. Först mosade han dem med stenar men det blev för besvärligt så han köpte luftgevär och ammunition för tio dollar och satte igång med en massaker och ”pumpade hagel tills axeln värkte och jag fick en blåsa på avtryckarfingret”.
Bandini har också ambitionen att bli en Stor Författare men har svårt att bestämma sig för om han skall skriva ”En Moralisk och Filosofisk Avhandling om Man och Kvinna”, eller vinna nobelpriset med en bok om ”Kalifornisk Fiskeindustri”. Den tredje saken som gnagar på hans hjärna är Kvinnan, i såväl bibliotekarie Miss Hopkins gestalt som i de yppiga gudinnorna i Artists and Models som han inhandlat i det lokala haket Jim’s Place och sedan studerar hemma i garderoben. En gång börjar han också följa efter en okänd kvinna på gatan som han plötsligt får för sig att han älskar. Kvinnan drar tändstickan mot en vägg för att tända en cigarett och fortsätter. Bandini tappar bort henne men återvänder till väggen med spåret efter Hennes Tändsticka och kysser det passionerat.
Bandini är en sorts experiment i bombastisk jagexpansion långt utöver vad jag antar kan kallas ”normalt” för tonåringar. En 18-årig Kalle utan Hobbe med den skillnaden att Kalles ”pop psychobabble” (som skaparen Bill Watterson kallat det) bär spår av intelligens istället för att mestadels bara vara antikatolska glåpor och pseudofilosofi. Problemet är kanske att Bandini inte har någon intressant sparringpartner. Bandinis ”provokationer” leder inte till någon dialog med omgivningen och inte heller får han något svar av de döda gubbarna Kant eller Schopenhauer. Han lever i sin fantasmagoriska bubbla. Boken är skriven under 30-talets depression då extrema omständigheter närde extrema idéer och drömmerier. Bandini skulle kanske ha sjunkit i glömskan ifall inte Charles Bukowski börjat göra reklam för Fantes författarskap under 1970-talet. Bukowski uppfattade Fante som sitt främsta litterära föredöme, en ögonöppnare när det gäller att skriva oförskönat och med detaljskärpa om vardagens jävligheter. Få gillar väl karaktären Bandini anno 1933 men det är ju inte poängen. Fantes har också skrivit om den olyckliga familjen Molise från samma era i 1933 Was a Bad Year som också utkom postumt 1985.
Frank Borg
John Fante: Vägen till Los Angeles. Lindelöws bokförlag, 2011. Postumt utgiven 1985. Översättning från engelska: Einar Heckscher.
