905

Ett allmänt underskott på begriplighet och sammanhang är den viktigaste anledningen till Sannfinländarnas genombrott, skriver Thomas Wallgren (SDP) i en kommentar till valresultatet. Bakom populismen hittar han embryon till politiska svar på utmaningar som rödgröna rörelser haft svårt att hantera.

Jag var 14 år gammal när Romklubben år 1972 gav ut Tillväxtens gränser. Det industriella tillväxtsamhället har kommit till vägs ände, sägs det i rapporten. För att undvika en global miljökatastrof behöver vi enligt rapporten en kursändring.

Många framstående tänkare hade redan tidigare slagit in på samma väg som Romklubben. I Norden hade de norska ekofilosoferna och stjärnan inom 1900-talsfilosofin i Finland, Georg Henrik von Wright, varnat för de faror som strävandena efter kontinuerlig tillväxt för med sig. Men det var först på 1970-talet som tillväxtens gränser slog igenom som ett övergripande tema. Jag räknar mej själv till den första generationen som fullt ut exponerats för tillväxtdrömmens omöjlighet. Uppgiften för min generation har varit och är att på ett solidariskt sätt minska samhällets energiförbrukning och materiella svinn. Samtidigt hjälper vi oss själva att leva ett mer betydelsefullt liv.

Måndagen efter det historiska riksdagsvalet år 2011 försjunker jag i tankar om vilka former kampen som min generation måste utkämpa har antagit. Innerst inne känner jag mig melankolisk: jag har med stor kraft blivit påmind om att den civilisationsomvälvning som jag anser vara oundviklig, troligtvis inte kommer att ske under min livstid. I lyxklass fortsätter tillväxtsamhället sin resa mot allt större ekologisk förstörelse och oförutsägbara sociala kriser. Detta sker i Finland liksom i övriga västländer, med allt större deltagande från de nya konsumerande klasserna i andra delar av världen. Sannolikt hinner jag personligen inte drabbas så illa men redan för mina barn är de konkreta riskerna stora. Min önskan är att jag har kunnat ge dem kraft att älska livet också när det är svårt.

Jag tillhör Finlands socialdemokratiska parti, men i en vidare bemärkelse hör jag också till ett annat, ännu viktigare parti. Det här partiet existerar ännu inte och har följaktligen heller inget namn. I det här valet fick mitt framtidsinriktade drömparti, enligt en försiktig uppskattning, mindre än 20 procents understöd, och eventuellt inte ens 10 procent. Till mitt parti räknar jag de större partiernas gröna socialliberaler, största delen av vänsterförbundet och de gröna samt SFP:s socialliberala majoritet. Vänsterförbundets interna skifte mot en grönare och mer värdeliberal riktning är valets enda verkliga ljuspunkt. Varken inom mitt parti, inom Samlingspartiet eller inom Centern går det enligt mig att urskilja någon betydelsefull kvalitetsinriktad förändring i ekosolidarisk riktning. Jutta Urpilainen har sin bakgrund i det internationella solidaritetsarbetet men i egenskap av partiordförande har hon hittills inte använt detta styrkeområde för att förnya partiets linje. Jämfört med de gröna partierna i Europa är De gröna i Finland det parti som minst fokuserar på tillväxtens gränser. Valnederlaget verkar inte ändra på partiets interna styrkeförhållanden i det här avseendet.

 

* * *

 

Vad är det positiva som valet har genererat? Klart är att Sannfinländarna åtminstone inte på kort sikt förmår förnya den finländska politikens innehåll. Partiet kunskapsbas räcker helt enkelt inte till. Sannfinländarnas genombrott är ett nödrop utan riktning, och erbjuder ingenting nytt. Men det är ett tecken på något väsentligt.

I åtminstone en bemärkelse representerade Timo Soini och hans parti i det här valet någonting annat än ren och skär lust att protestera. Soini talade förståeligt. Och blev valets segerherre. Han och partiet kanaliserade en djup längtan efter en mer begriplig värld: en värld där skillnaden mellan en miljard och en triljon är tydlig. En värld där vi vet varifrån vår mat och våra kläder kommer och vem som bär skulden när det inte går som planerat.

Den här längtan lever stark också i mig. Det är en längtan efter ett liv som vi kan bära ansvar för och som vi bemästrar. Soinis framgång baserar sig i det här avseendet på den moderna världens högsta ideal: ett liv där frihet, ansvar för medmänsklighet och självförverkligande sammanfaller.

Soini besvarar vår längtan efter begriplighet och sammanhang med ett klart och tydligt språk. Politikens innehåll går han däremot bet på. På kort sikt förändrar inte Sannfinländarna Finland. Resultatet kommer att bli en stor besvikelse.

 

* * *

En viktig fråga är i vilken omfattning och på vilket sätt Sannfinländarnas genombrott förebådar den kursändring som vi vet att är nödvändig för vår civilisation.

Jag påstår att det trots allt kan finnas fog för försiktig optimism. För att min optimism ska vara förståelig måste vi kort blicka tillbaka på den politiska historien efter år 1972. Fokus ligger på tre separata händelser. I korthet handlar det historiska perspektivet om att man i Sannfinländarnas politik kan se vissa embryon till politiska svar på utmaningar som de gröna och rödgröna rörelsernas huvudfåra inte har kunnat hantera.

Den första händelsen av betydelse är diskussionen om tillväxtens gränser på 1970- och 1980-talet. Efter Romklubbens rapport såg det ut som om tillväxtkritiken tvingade den västra kulturkretsen att på nytt utvärdera målen för samhällsutvecklingen. I blickfånget låg en måttfull ekonomi och möjligheterna att få ut mer av allt mindre resurser. Men 1986 lade Gro Harlem Brundtlands arbetsgrupp fram en FN-rapport som satte punkt för den civilisationskritiska sökprocessen. Det som världen behöver är hållbar utveckling, sades klart i rapporten. I ekonomiska termer innebär hållbar utveckling hållbar tillväxt. Brundtlands rapport innebar därför i praktiken att en ny period av törnrosasömn började: världen fortsatte att drömma om en tillväxt som saknar gränser. Att tillväxtkritiken mattades av och att hållbar utveckling inte fick en välförtjänt plats i medvetandet och politiken är det största och mest betydande bakslaget som min generation har drabbats av.

Sovjetunionens fall är den andra händelsen. Realsocialismens fall gjorde det möjligt för den gröna rörelsen och den socialdemokratiska vänstern att presentera sig som det tredje och bästa alternativet till angloamerikansk kapitalism och realsocialism. Men man försummade den här möjligheten när ett nytt tema, globaliseringen, tog över den politiska diskussionen.

Globaliseringen av ekonomin är den tredje stora politiska händelsen under de senaste årtiondena. Den kom att bli ödesdiger för de europeiska solidaritetsrörelserna och den gröna rörelsen, som delades upp i skilda läger. Majoriteten understödde institutionell optimism. Politisk kontroll över globaliseringen ställdes upp som mål. Det var på den här grunden som en del av den gröna rörelsen och vänstern gjorde gemensam sak med den traditionella högern och lotsade in Finland i EU och i Världshandelsorganisationen WTO.

Det var en monumental felbedömning av somliga företrädare för min generations gröna värden och av somliga idealister inom vänstern. Till följd av att vi önskade en rejäl, politisk styrning av globaliseringen missleddes många av oss att tro att verkligheten överensstämde med våra önskemål. Men världen är inte alltid sådan som vi hoppas.

Makten har i alltför snabb takt och utan kvalitetskontroll överförts från nationalstaterna till EU, WTO och övriga motsvarande organ. Instrument för global kontroll har tagits fram. Bland annat bolagsmakten, den bristande transparensen och demokratiunderskottet gör att instrumenten är svaga. Ett alternativ till globaliseringen fanns till hands och detta alternativ hade kunnat vara ansvarsfullt både ur socialt och ekologiskt perspektiv.

I stället för att ansluta oss till EU kunde vi ha satsat på ett samhälle med fokus på lokalt självstyre och småskalighet. Det vägvalet hade förutsatt att vi lösgjort oss från tillväxttvånget – det vill säga en återgång till tiden före Brundtlands rapport och dess agenda för hållbar utveckling. Den här lösningen backades inte upp i tillräcklig omfattning. Sedermera har Finland drivits till att följa strömmen vars huvudfåra karakteriseras av mycket komplicerad global politik och ekonomi. Det är svårt att frigöra sig från den utvecklingen.

 

* * *

 

Vårt öde är att leva i ett samhälle där våra alldagliga sysslor och politiska lösningar i allt högre grad är kopplade till strukturer som vi inte kan kontrollera och som vi inte förstår. Vår tids underskott på begriplighet och sammanhang är den viktigaste förklaringen till Sannfinländarnas genombrott. Men vår okuvliga strävan efter ökad förståelse inger i alla fall ett visst hopp.

Om det vill sig väl startar Sannfinländarnas segertåg i Finland en rörelse med ett ekosolidariskt och småskaligt samhälle som ideal. Det är viktigt att vi inte ställer människor mot varandra på det sätt som den invandrarkritiska falangen inom Sannfinländarna gör. I det ekosolidariska samhället överbelastar vi inte heller människorna och gör inte politiken tungrodd på det sätt som en stor del av vänstern och den gröna rörelsen tenderar att göra.

I det här samhället vågar vi tänka att det största ansvaret för Finlands och världens fattiga och underkuvade bärs upp av dem som talar för större begriplighet och icke-våld, för demokrati och social rättvisa. Det samma gäller det världsomspännande ansvaret för miljön. Vi behöver ett innehåll och en vägkarta för att konkretisera den här drömmen. Gandhis samhälleliga klassiker, pamfletten Hind Swaraj – Indiens självstyre, som utkom år 1909, är ett ovärderligt verk i sammanhanget. Den tjeckiska författaren och politikern Vaclav Havel och hans essäer om sanningens kraft från 1970-talet är en annan källa till inspiration. Men mycket är vi tvungna att uppfinna själva och den uppgiften är inte alltigenom enkel.

 

Thomas Wallgren

är filosof och medlem i stadsfullmäktige (SDP) i Helsingfors. Han var en av grundarna av De gröna på 1980-talet.

Övers: Heidi  Mittler