Foto: Roger Stenberg
Tanja Lorentzons identitetsökande monologföreställning Mormors svarta ögon övertygar Sonja Mäkela. Trots att pjäsen innehåller element ur närhistorien bekanta för de flesta finländare är svergefinnarnas öde angeläget, både ur ett historiskt och psykologiskt perspektiv.
Det tog ett tag, men nu börjar det tydligen vara dags att prata om hur livet kunde te sig för finnarna som flyttade till Sverige kring mitten av förra seklet för att arbeta upp sig till ett bättre liv. Andra generationens sverigefinnar vill nu skaka av sig skammen av att ha varit finnjäveln med världens fulaste språk och fulla föräldrar. Författaren Susanna Alakoski talar ut om alkoholism och fattigdom i förorten, musikern Anna Järvinen längtar till Helsingfors och skådespelaren Tanja Lorentzon söker sitt förlorade språk och sin identitet.
Lorentzon (tidigare både Kaukonen och Svedjeström) besökte kulturhuvudstaden Åbos stadsteater förra veckan med sin uppmärksammade självbiografiska monologföreställning Mormors svarta ögon. En enkel träbänk och en träkista som rymmer sjuttio år är det enda som finns på scenen som på tre sidor omsluts av projektionen av ett lugnt hav eller väggarna i en stillsam stockstuga. Lorentzon klär på sig rollen som mormodern Mirjam, mamman Terttu eller den lilla Tanja lika smidigt som deras skor. Dialogerna bemästar hon ensam utan problem.
Släktkrönikan börjar år 1939 när mormodern med de svarta ögonen och den olivfärgade hyn är 27 år gammal och snart krigsänka med små barn. Detta kapitel är föreställningens svagaste i och med ansatsen att vara det starkaste. Det blir så mycket patos att man vrider sig i bänken – snälla sluta innan vi tror att det är parodi. Jag kan dock tänka mig att detta upplevs på ett annat sätt på andra sidan viken – här i Finland där vi vuxit upp med dessa berättelser och de flesta har eller hade en nära släkting som deltog i kriget, är tårdrypande separations- och misärhistorier gammal skåpmat. I Sverige är dock grannens närhistoria kanske helt obekant för många, vilket gör det motiverat och till och med mycket viktigt att berätta den.
När Terttu (Tanjas mor) med man och en växande barnaskara flyttar till Stockholm i början av 1960-talet får föreställningen mer liv och dynamik och också välbehövlig humor och självironi. Beskrivningen av hur finnarna kom för att arbeta på fabrik eller sjukhus levde i en egen finsk bubbla är intressant – det låter absurt att många aldrig lärde sig svenska, trots en halv eller hel livstid i landet. Lika tankeväckande är det faktum att många ständigt var på väg tillbaka hem – de intalade sig själva om att lösningen var temporär, att de skulle återvända nästa år, och nästa, då de sparat ihop lite mer pengar. I något skede gick det upp även för den svenska statet att arbetarna kommit för att stanna.
När Tanja är fyra år sticker farsan och lämnar familjen i miljonprojektshuset, och samtidigt slutar mamman prata finska med barnen – det är bättre för dem. När Tanja är tio blir hon sur över det här – hon vill förstå vad mommo säger, hon vill inte vara en fuskfinne och ändå bli kallad finnpajsarn. Hon tror att orden finns i henne och att de nog kommer bara hon slutar leta. Något av det som berör mest i föreställningen är just Tanjas försök att fylla tomrummet som hennes förlorade modersmål lämnat efter sig.
Trots att Lorentzons historia är en bland tiotusentals liknande, är det betydelsefullt att hon som skådespelare på Sveriges nationalscen vill debutera som dramatiker med just Mormors svarta ögon. Det är en histora inte bara om invandring och anpassning, utan lika mycket om identitet och rätten till sin egen historia. Om skam, så klart, och möjligheten att välja stoltheten i stället. Om att vända skällsord till styrkeord. Det är en angelägen berättelse som kanske kan bidra till att även andra vågar berätta sina.
Och när Tanja sedan läser ett brev till sin mormor i himlen på sin kanske återfunna finska, på trappan till mormoderns gamla hus, så är det bara fint.
Sonja Mäkelä
Dramaten, gästspel på Åbo stadsteater: Mormors svarta ögon. Text, scenbild, kostym: Tanja Lorentzon. Personregi: Lotta Tejle. Animation: Per Johansson.
