Tillåt det osannolika!

av Angela Oker-Blom

Rafael Wardi hade aldrig sett någon använda sina händer lika vackert som dansaren Maija Karhunen. I samarbetet De leende händerna får dans, musik och bildkonst mötas och frodas.

– Vid en viss ålder går man inte in i sådant här längre, säger Rafael Wardi med ett vänligt, spjuveraktigt leende i ögonvrån.

– Jag är rädd att samhället lär oss att bli gamla. Man behövs inte längre, man skjuts undan.

Men Wardi är inte den som låter sig hindras av normer. Under hela den långa karriären som en av Finlands främsta målare och kolorister har han banat sin egen väg. ”Gör det som ingen annan gör”, var det goda råd Sam Vanni, läraren vid Fria målarskolan, gav honom i ungdomen.

Jag träffar Wardi i en solig dansstudio under repetitionen av det tvärkonstnärliga verket De leende händerna (Hymyilevät kädet). På plats finns också Maija Karhunen och Raisa Vennamo som står för dans och koreografi  samt musikern Marouf Majidi.

Projektet har sin upprinnelse i ett slumpartat möte sommaren 2009. Karhunen deltog i en kurs för dansinstruktörer på Kabelfabriken i Helsingfors. Kursen hölls av den amerikanska koreografen, Alito Alessi, upphovsman till konceptet DanceAbility. Tanken är att varje individ är i stånd att dansa oberoende av utseende eller tillkortakommanden. Isolering är det verkliga handikappet, enligt Alessi – inte en fysisk eller psykisk defekt.

– Det kan ha varit i kaféet eller på gården som Wardi och jag stötte på varandra första gången, berättar Karhunen. Hon har dansat sedan hon var barn och vill helst bli kallad dansare som ibland använder rullstol.

Wardi har sin ateljée på Kabelfabriken och fängslades av Karhunens utstrålning och händer. Han såg henne dansa och bad henne sitta modell. Det var då idéen om ett samarbete föddes.

– Jag har aldrig sett någon använda händerna så vackert, säger Wardi.

De uttrycksfulla händerna påminde honom om en berättelse av den persiska skalden Said Ibn Dschûd. En diktare hör en röst och ser en hand, obeskrivligt vacker. Han blir betagen och grips av en brinnande kärlek till kvinnan. Hon räcker honom en bägare, livets symbol, men de får aldrig råkas. Berättelsen blev utgångspunkten för det gemensamma verket.

– Den muslimska kulturen har mycket att ge. Islam är en oerhört hög kultur med några av de finaste diktarna, konstaterar Wardi.

genrer möts

Raisa Vennamo är dansare, koreograf och Feldenkraisinstruktör. Feldenkraismetoden har syftet att skärpa sinnena, minska ansträngningen och öka rörelsernas kvalitet. Vennamo har varit Karhunens lärare och arbetat med danskonst i mer än trettio år. Hon blev genast eld och lågor över projektet.

Man kontaktade Marouf Majidi som komponerade musiken och spelar tar-luta och det gamla kurdiska stränginstrumentet tanbour. Majidi började sina musikstudier som 14-åring i västra Iran. Idag studerar han vid Sibeliusakademin.

När Karhunen organiserade och ledde improvisationstimmar i dans, deltog Wardi en hel vårtermin. Han sprudlar av entusiasm.

– Jag ville bevisa för mig själv att man klarar av ett och annat om man håller sig i kondition. Att vara målare och att leva fodrar kondition.

– Jag har kommit in i en annan värld genom dessa människor, fortsätter han. Vi skuffar alltför lätt undan det som inte hör till det invanda, till det vackra, rika och kraftiga. Man borde i stället uppmuntra folk att vara olika, att våga vara sig själva. Allt beror på vad man ger status åt. Om man inte är van med något, fördömer man det.

– Tänk att bli stämplad som annorlunda när utseendet är det enda som skiljer en åt. Maija är en pionjär. Det är hon som är stjärnan i vår föreställning.

Karhunen har hunnit med mycket trots sina 24 år. Hon har blivit antagen till koreografilinjen vid Teaterhögskolan i Amsterdam, School for new dance development, och beundrar Wardis fördomsfrihet.

– Det krävs öppenhet och mod att börja dansa och uppträda när man fyllt åttio, och för att ge sig i kast med ett helt nytt sätt att göra konst kollektivt, som grupparbete, säger hon.

våga leka

Wardis målningarna fungerar som integrerade bildelement och är utgångspunkten för scenerna i föreställningen.

– Nu har Raisa och Maija också fått till stånd en roll åt mig, berättar Wardi. Jag tar det som en fantasiuppgift. Livet är teater. Vi människor spelar våra roller. Man kan göra något av en liten promenad. Det är normalt att man leker en aning, böjer sig, plockar upp en blomma. Inte skall man vara rädd för sådant.

I sina målningar ser Wardi vardagen genom ett filter av vibrerande ljus. Inget föremål är för ringa för att avbildas på dukarna, inga företeelser för obetydliga för att förevigas. Det är kanske därför han kommer så nära livets puls.

Färgerna i hans målningar står aldrig ensamma utan i relation till varandra. De förändras så fort de får andra färger bredvid sig. På samma sätt förändras inställningen till andra människor och kulturer när olikheter får mötas och ställas sida vid sida.

– Samhället utnyttjar oss alldeles för lite, tycker Wardi. Konstnärer överskrider gränser när de är som bäst. Man måste vidga fälten och ta in kreativa människor i nya sammanhang. Varför låser man in oss i fack? Man måste också få göra andra saker, inte bara måla. När man inte isolerar konstformerna i fack utan tillåter det osannolika, händer spännande saker.

De leende händerna är en föreställning där alla dörrar står vidöppna. Tolerans, samhörighetskänsla och framför allt kärlek till medmänniskan genomsyrar föreställningen.

Det enkla, okonstlade allmänmänskliga greppet övertygar. Oförutsedda möten mellan människor kan leda till de starkaste och bästa konstupplevelserna. Människolivet är en lindans mellan glädje och lidande. Allt som görs, allt som sker, relaterar till företeelser i det förflutna. De graciösa händernas rörelser fångar betraktaren. Karhunen förmedlar något till var och en – något som tränger rakt in i hjärtat. När viljan finns är allting möjligt.

 

Angela Oker-Blom

Föreställningarna kan ses 28.5 kl. 19 (premiär), 29.5 kl. 15, 31.5 kl. 19 och 1.6 kl. 19 på Kabelfabriken, Dansteater Hurjaruuth i Helsingfors. Reserveringar: [email protected] tel: 044 552 9257.

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.