Globaliseringen är i högre grad en kulturell process än en ekonomisk eller politisk. Sociologerna Rolle Alho, Karin Creutz-Kämppi och Mika Helander skriver om begreppets mångfald.

”Global kultur” och ”kulturell globalisering” är diskussionsämnen som förekommit rätt flitigt i samhällsdebatten de senaste åren. Att händelser kan ha en global karaktär är inte något nytt fenomen, men det som kännetecknar dagens globala värld är det intensifierade informationsflödet – den snabba rörligheten av idéer och föremål, samt människans ökade mobilitet. Internet, film, reklam, television och turism är fundamentala aspekter av den kulturella globaliseringen. Kultur på det globala planet är inte bunden till tid och rum, och är således i hög utsträckning friställd från det territoriella.

Den allmänna uppfattningen att ”nationella kulturformer” har en mer autentisk natur än globala kulturformer utgår från en essentialistisk och reifierande syn, det vill säga en tanke om att det existerar ”ren kultur” med klara gränser. Människosläktets historia präglas dock snarare av kulturella flöden – av att det kulturella är en ständig process, inte något fast och fixerat. I den globala världen möts olika livsuppfattningar och livsstilar och samtidigt skapas nya kollektiv – ungdomskulturer, religiösa och politiska rörelser samt identitets- och intresseinriktade nätverk. Det sociala är inte lika knutet till geografisk närhet som tidigare, utan baseras numera på en närhet i kommunikation och på gemensamma betydelser.

När ett begrepp skapas och sprids uppstår nästan utan undantag en situation där allt möjligt införlivas inom ramen för det man anser att begreppet står för. Begreppet förlorar i sådana fall sin förklarande kraft – då ett begrepp förklarar allting, så förklarar det sist och slutligen ingenting. Globalisering är ett sådant begrepp. Det introducerades i sociologin under 1980-talet, fick stor spridning och har under årens lopp kommit att inbegripa nära på allting. Globaliseringen används numera om allt från nedläggningar av pappersfabriker till öppnande av pizzerior och kebabkiosker. Att detta hänt just med globaliseringsbegreppet är inte helt oväntat eftersom ordet global i sig själv uttryckligen hänvisar till allt, till något som är allomfattande. Sedan den först dök upp i Sovjet på 1960-talet har global sociologi hänvisat till en form för universell sociologi.

Vi anser att det är skäl att införa vissa preciserande karakteriseringar för att få ett meningsfullt grepp om vad globaliseringen egentligen handlar om.

* * *

För det första är det skäl att nämna att en företeelse inte nödvändigtvis behöver inbegripa hela världen för att den skall kunna omfattas av globaliseringsbegreppet. Globaliseringen handlar om att man sammanlänkar händelser som sker här med händelser långt borta. Det är meningsfullt att förstå globaliseringen som någonting som inte kan införlivas i det kategoribunda tänkande där nationalstaterna utgör naturliga kulturella enheter, avgränsade samhällen som står i växelverkan med varandra.

Att det nationella tänkandet tappat mark har också orsakat en kris inom sociologin som under långa tider betraktade nationella samhällen som naturliga forskningskategorier och synonyma med själva idén om samhället. Krisen har i sin tur gett sociologin en möjlighet att återvända till studien av det sociala och frigöra sig från en alltför stark koppling till statlig politik. Den marxistiska globaliseringsteorin har exempelvis lidit av en statscentrering i samband med att den presumtiva världsrevolutionen sker landsvis genom att proletariatet reser sig mot sina inhemska förtryckare. Också Immanuel Wallersteins världssystemteori kring centra och periferier, som baseras på politisk ekonomi, är statscentrerad.

Globaliseringen kan inte begreppsliggöras som en värld som är prydligt ordnad i nationella samhällen. Däremot kan nationella symboler ibland bli varumärken i globaliseringen och säljas med stor profit. Finlandia-vodka, den amerikanska flaggan som produktsymbol, franskt kök, den schweiziska klockan Swatch är sådana varumärken.

* * *

För det andra är det skäl att konstatera att globaliseringen ingalunda enbart, eller ens huvudsakligen, handlar om ekonomiska processer. Den kulturella globaliseringen är egentligen en mycket mer central del av processen och på många sätt också mer uttryckligt globalisering än vad ekonomisk eller politisk globalisering är.

Globaliseringen handlar nämligen om hur sociala processer genom teknologi kopplas loss från rumsliga och geografiska skrankor. Symboler och mening, det vill säga kulturens beståndsdelar, utgör fenomen som minst av allt är begränsade av rummet och sålunda blir globaliseringens tydligaste uttryck. Och när vi talar om global kultur så är det en global modernitet vi talar om – något som för närvarande växer fram i Indien och Kina på ett mycket tydligt sätt. För att man skall kunna tala om kulturell globalisering har emellertid en likadan omvandling av kapitalismen krävts som när Paulus omdanade judendomen till kristendom. Kapitalismens anda kan inte längre bygga på protestantismens etik – den är numera beroende av konsumtionens potens. Denna potens är en central drivkraft i  den kulturella globaliseringen.

Även marxister som Leslie Sklair understryker numera kulturens roll i sina analyser av globaliseringen. Enligt Sklair behöver kapitalismen en kulturideologi av konsumism (the culture-ideology of consumerism) för att växa. Sklair påminner dock om att vi inte ska glömma de materiella realiteterna som ligger bakom de kulturella och symboliska fenomenen i globaliseringsprocessen.

* * *

För det tredje finns det också anledning att konstatera att globaliseringen inte på något entydigt sätt skapar enkelriktade kulturella flöden från centrum till periferi, med följder såsom kulturell imperialism, amerikanisering och kulturens förenhetligande. Att tolka globaliseringen som själsmördande västernisering och amerikanisering ger en förenklad och snäv bild – kampen om kulturell hegemoni utspelas på flera plan.

Världen kan inte struktureras enligt tanken om centrum-periferi. Till exempel antropologen Arjun Appadurai betonar att den globala världen är en plats med flera centra. Relationen mellan det globala och lokala är en fortlöpande förhandling, där de lokala kontexterna sätter sin prägel på de globala idéerna, sakerna och institutionerna.

Maktaspekter är visserligen klart framträdande i globaliseringsprocessen och de resursstarka har trots allt ofta förtur i utformningen av globaliseringens kultur. Också klass förekommer i global kontext. En ny global elit av diplomater, affärsmän, journalister, professionella idrottare, underhållningsstjärnor och politiker har uppstått och kan med sin köpkraft styra uppkomsten av specifika former av global kultur. Eliten förväntar sig samma standard och produktsortiment överallt i världen. Denna globala kultur är klarast synlig i flygplatsernas reklamskyltar. En sådan kosmopolitism har också kritiserats som avig till ett världsmedborgarskap som innefattar en genuin vilja att bekanta sig med det som är annorlunda och med det lokala. Den globala eliten betjänas i globala habitat, som flygplatser, lyxhotell, semesterorter och globala städer av en arbetarklass invandrad från u-länderna och konsumerar kultur i form av specifika, till dem riktade, underhållningsvaror. Samtidigt står en stor del av världen ännu utanför det globala rummet, utan tillgång till internet, teve och resurser för mobilitet – sådana resurser som lätt tas för givna i välfärdssamhällen.

* * *

En världsomfattande konsumtionskultur har alltså uppstått och marknadsekonomin utgör ofta den drivkraft som sprider företeelser som blir globala kulturella element. I sociologin kallas detta kommodifiering, det som pekar på att många, även oväntade sociala fenomen kan få varukaraktär.

Men globaliseringen har också visat hur marginalens kultur kan slå igenom globalt och bli mainstream – vare sig det är fråga om homosexuell symbolik, etnomusik, gangsta rap eller kebab. Och även om ett uttryck inte blir mainstream med kommersiell potential, så kan det få global spridning och erhålla publik överallt runt om i världen. Den svenska antropologen Ulf Hannerz exemplifierar detta med Sophiatowns musikscen och Miriam Makeba, som på 1950- och 60-talet förde en musikkultur präglad av motstånd mot apartheid in i ett världsvitt medvetande.

Globaliseringen präglas av att den centraliserade kontrollen över kulturella processer minskar och av att de ideologiska centra som styrt och filtrerat symbolproduktionen vittrar sönder. Detta har utgjort ett problem såväl för en nationalistisk höger som för en maktinriktad vänster, eftersom den nya situationen är svårhanterad både begreppsligt och politiskt.

Hybridiseringen och kreoliseringen är processer som uppstår i den kulturella globaliseringen. Hybridisering mjukar upp skillnader, skapar varianter, blandningar och mellanformer och kan i bästa fall rubba hierarkiska relationer. Kulturell globalisering är ofta progressiv och emanciperande. Öppenhet till nya kulturella former och attribut kan erbjuda symboliska resurser både på individuellt och kollektivt plan. Människor är inte passiva mottagare – betydelser omtolkas och anpassas till det egna livet. Nya kulturformer kan erbjuda individen möjligheter att ifrågasätta förtryckande modeller. Globala kulturformer översätts och domesticeras, vilket innebär att de ges en nationell prägel. Ett tydligt exempel är pop-rock – ett globalt kulturformat som upptas i lokalsamhällen och i samband med detta ges nytt innehåll som uttrycker den lokala befolkningens intressen. Externa former integreras i den nationella kontexten och ges nytt innehåll. Denna domesticeringsprocess är snarare en form av estetisk kosmopolitanism än kulturimperialism. Kreoliseringen hänvisar i sin tur till de kulturella former som uppstått genom globala kopplingar.

* * *

Den kulturella globaliseringens mest betydande konsekvens är utan tvekan reflexiv modernisering.

Med reflexiv modernisering avses ett nytt stadium av modernisering, där moderniseringsprocessen inte längre huvudsakligen drivs av teknologiska eller materiella framsteg, utan i allt högre utsträckning av kulturens förmåga att lära sig av sig självt. En insikt eller ett existentiellt tillstånd leder då till en förändringsprocess som skapar en ny insikt eller existens. Individualiseringen och tanken om mänskliga rättigheter har exempelvis inneburit folkliga mobiliseringar mot tyranner och diktaturer världen över under de senaste tjugo åren. Kina, Nord-Afrika, Mellanöstern och Sydostasien genomgår politiska omvälvningar som ett resultat av individens frammarsch och västliga proponenter kan inte göra anspråk på att ha monopol på motstånd och uppror mot individuellt förtryck som tar sig till uttryck i revolution. På denna punkt har många tidigare postmoderna globaliseringsteoretiker misstagit sig i sina förutspåenden om historiens och den revolutionära epokens slut.

Den samhälleliga modernisering som på allvar kom igång 1789 (i samband med den franska revolutionen) krossade den traditionella ordningen. Den skapade en förändringsprocess baserad på reflexivitet som exemplifieras av vetenskap, politiska rättigheter och skola. Man kan hävda att denna process nu fortsätter på ett globalt plan. Den påverkas av ett reflexivt omhuldande och införlivande av historisk insikt och av att andra länders situation uppmärksammas i massmedia. Men samtidigt är det i många fall mer en fråga om en social revolution för frihet, som tar sig politiska uttryck, än en politisk revolution som kämpar för att en viss politisk regim skall ersätta en tidigare. Demokratin är på väg att bli globaliserad. Televisionen och internet har möjliggjort denna sociala revolution. Också Sovjetblockets kollaps var ett resultat av samma sociala revolution.

Kulturen träder alltså in i ett nytt stadium som följd av de lärdomar som människorna får via television och internet.  Nationalstater och maktcentra som strävar efter att motverka externt inflytande använder sig av flera instrument. Ett färskt exempel är då Egyptens myndigheter i januari 2011 förhindrade befolkningens tillträde till sociala forum såsom Twitter och Facebook. Senare blockerade man även tillgången till internet och det publika telefonnätet. Således avskars befolkningen fullständigt från omvärlden.

Ett mer subtilt exempel på språkpolitiskt plan är Frankrikes strävan efter att skydda det franska språket från engelskt inflytande med franska översättningar av lånord, såsom översättningen av Internet till entre-reseau. Ett välkänt exempel av motstånd på ett lokalt plan är Chiapas-indianernas kamp mot frihandelsavtalet NAFTA, vilket kom att få revolutionära kännetecken med krav på reformer för människornas levnadsförhållanden.

* * *

Globalisering är med andra ord ett mångfasetterat fenomen, med inverkan på många plan.  Trots alla de positiva sidorna globaliseringen innebär kan dock många känna en oro för den kulturella globaliseringens spridning och intensifiering. Den sannfinländska valsegern har säkert en hel med denna känsla av oro att göra. Sannfinnarna lyckades romantisera Finlands nationella förflutna och kritisera den kulturella mångfalden som en konstgjord elits strategi på ett sätt som attraherade var femte väljare.

Ironiskt nog fick Sannfinländarnas valkampanj draghjälp av globaliseringen i form av den tidigare globaliseringsvinnarens Portugals ekonomiska kris. De före detta kolonisatörerna och världserövrarna hotas nu av IMF:s nyliberala kolonialisering. Den kulturella globaliseringen innehåller dialektiska motsättningar och motstridiga förändringsprocesser, men den innebär också en ny historisk epok: eran där en globalistisk världsorientering uppstår, som vill och kan tillgodogöra sig symboler, mening och kunskap oberoende av tid och plats.

Rolle Alho, Karin Creutz-Kämppi & Mika Helander

Källor:

Alasuutari, Pertti (2009) The Domestication of Global Trends. Ethnologia Europaea 39: 1.

Alho, Rolle (2003) Beyond Cultural Imperialism: globalisation as hybridisation ang homogenisation M.Sc. dissertation. Department of Sociology, London School of Economics and Political Science.