I en ny reportagebok synar Lisa Bjurwald den europeiska extremhögern i sömmarna. Hon medverkar också i populismrapporten Liikkeitä laidasta laitaan. Antonia Wulff recenserar.
Det har gått fort och på många sätt obemärkt förbi: plötsligt har en majoritet av EU-länderna främlingsfientliga partier i parlamenten.
I Schweiz och Italien ingår de i regeringen, i Danmark och Nederländerna fungerar de som stödpartier för regeringen. Lisa Bjurwalds ambition med reportageboken Europas skam har varit att ”ge en inblick i hur den organiserade rasismen har vuxit fram, och hur den konstruerat sina argument” och det råder inget tvivel om att hon har skrivit en otroligt angelägen bok om dagens Europa. Medan jag skriver nås jag av nyheten att Svenskarnas Parti, tidigare Nationalsocialistisk Front, ordnar sommarläger (gratis för barn under 15 år) och att den norska lärarutbildningen nu ska ta upp hur man motverkar antisemitism efter att en utredning visat att över hälften av Oslos skolelever hört ”jude” användas som skällsord och en tredjedel av de judiska eleverna upplevt hets.
Trots att boken är indelad i landsvisa kapitel handlar den om islamofobi, antisemitism och antiziganism och de uttryck som dessa tre rasismer tar sig idag. Bjurwald beskriver dagens Europa som Haider 2.0: de främlingsfientliga partierna har lärt sig av sina misstag och uppdaterat både retorik och image (Sverigedemokraternas uniformsförbud). De undviker skickligt de grövsta övertrampen och påtalar islamiseringshotet samt det omöjliga i att förena vissa kulturer med det västerländska samhället. Dessa partier har blivit en etablerad del av samhällsdebatten. Bjurwald klassar förbud mot burkor och minareter som en form av politiskt sanktionerad islamofobi, där muslimers medborgerliga rättigheter (religionsfriheten) underordnas ett diffust terror- och säkerhetshot (paradoxalt nog ses islam samtidigt som ett hot mot demokratiska länders mänskorättsstandard).
Jobbik
Bjurwalds poäng är att extremhögern inte längre är någon marginaliserad företeelse, utan en etablerad del av politiken som redan förändrat samhällsklimatet i Europa. Hon menar att den i dag kombinerar nyvunnen traditionell politisk makt med upprustning och mobilisering på gatorna. I Storbritannien ser man å ena sidan europaparlamentarikern Nick Griffin, en traditionell politiker, och å andra sidan the English Defence League, en aktivistgrupp som mobiliserats för kampen mot muslimer och islamiseringen. I Italien sitter det främlingsfientliga partiet Lega Nord i regeringen, Roms borgmästare har ett nyfascistiskt förflutet och sedan 2009 är så kallade medborgargarden tillåtna enligt italiensk lag. Det innebär att staten frånsäger sig sitt våldsmonopol och öppnar för en situation där medborgarna – om de upplever att situationen kräver det – kan ta lagen i egna händer. Det politiska etablissemanget har inte heller tagit avstånd från rasistiskt eller homofobiskt våld, trots att lagen sedermera kompletterades med en paragraf om de lokala myndigheternas ansvar för att övervaka dessa garden.
Men det är Ungern som framstår som det mest skrämmande och akuta fallet. Det nyfascistiska partiet Jobbik är öppet antiziganskt och antisemitiskt och har en paramilitär gren, Det ungerska gardet. Partiet har vuxit enormt de senaste åren och är idag tredje störst i Ungern. Det politiska inflytandet i kombination med propagandan och det våldsorienterade gardet bäddar för hatbrott av olika slag, främst mot romer men också mot judar och homosexuella. Samtidigt förstår endast fyra procent av de röstberättigade under 30 år vad begreppet Förintelsen betyder.
Bjurwald påpekar att vi befinner oss i ett brytningsskede där Förintelsen övergår från att vara ett levande och upplevt minne till att vara endast historia, något som kan tänkas öka utrymmet för alternativa tolkningar och historieskrivningar. Ungdomens okunskap påtalas ofta; ungdomarna känner helt enkelt inte till landets förflutna och saknar därmed kunskap för att känna igen eller dechiffrera en viss retorik. Men det handlar också om att partier som Jobbik är skickliga på att fånga upp marginaliserade ungdomar som längtar efter ett socialt sammanhang och desillusionerade ungdomar som har tappat förtroendet för politiken och lockas av det till synes genuina och handlingskraftiga. Intressant nog behandlas ändå inte vikten av samhällslära och kritiskt tänkande bland de åtgärdsförslag som Bjurwald lägger fram.
Svartmålning
via systemkritik
”Varför stjäla afrikaner från deras egen kontinent, som lider av
braindrain, istället för att betala hederliga löner till vår egen sjukhuspersonal?” frågar Nick Griffin, ledare för British National Party, och gör samtidigt en retorisk kullerbytta där rasismen osynliggörs av kritiken mot de etablerade partierna och deras misslyckade politik.
Bjurwald menar att det är just den här retoriken som gör de högerextrema partierna rumsrena. Istället för att gå åt den enskilda invandraren riktar sig kritiken mot systemet. Samtidigt kompletteras retoriken nästan alltid av en svartmålning av invandrare som grupp, och enligt Bjurwald är det just debattklimatet som har förändrats i och med de högerextrema partiernas frammarsch. I ”yttrandefrihetens namn” häver de ur sig ”sanningar” om olika sociala grupper och eftersom de sällan utmanas eller problematiseras ökar den allmänna ”toleransen” för dylika uttalanden. Kopplingen mellan hatyttranden och hatbrott är stark men dessvärre tämligen okänd och den existerande lagstiftningen är alltför luddig för att kunna användas som ett effektivt vapen. Bjurwald citerar den danska författaren och journalisten Carsten Jensen: ”Dansk Folkeparti har lyckats förstöra några av demokratins viktigaste beståndsdelar: friheten och respekten för andra människor”.
Att-göra-listan
Bjurwald baserar sin reportagebok på möten och intervjuer med olika människor, främst aktivister i de olika partierna och rörelserna men också forskare och journalister. Fördelen är att Bjurwald därmed kan erbjuda en inblick i otillgängliga sammanhang. Genom enskilda aktivister försöker hon förstå både deras engagemang och tankevärld. Den reportageaktiga stilen innebär att vissa kapitel snarast blir ett myller av röster och anekdoter och jag hade önskat mera kött på benen, speciellt i de inledande kapitlen om de olika rasismerna.
Där Bjurwalds bok behandlar rasismen i Europa, fokuserar den färska rapporten Liikkeitä laidasta laitaan på populismens frammarsch. Utöver en artikel om den europeiska extremhögern, som skrivits av Bjurwald och på många sätt sammanfattar hennes bok, rymmer rapporten sakliga och informativa artiklar om de populistiska partierna i Norden, deras historia, utveckling och särdrag. Intressant nog definierar Bjurwald partierna i termer av främlingsfientlighet medan resten av artiklarna i första hand ser partierna som populistiska. Ann-Cathrine Jungar och Anders Ravik Jupskås jämför de nordiska partierna och konstaterar att de med undantag för Sverigedemokraterna har sina rötter i populismen och kritiken mot systemet, trots att de med tiden blivit allt mer främlingsfientliga. Man kan fråga sig huruvida denna stegvisa utveckling har gjort det svårt för omgivningen att se och känna igen varningssignalerna och motverka utvecklingen. Bjurwald konstaterar att det egentligen bara är i Storbritannien och Tyskland som media skriver om ”nynazister” och ”högerextremister”, medan man i andra europeiska länder är rädda för sådana tillmälen och undviker onödiga konflikter. En beskrivning som passar väl in på det finländska fallet.
Olika europeiska länder har både fryst ut och inkluderat partierna i regeringar, men hittills har majoriteten av de högerextrema partierna klarat sig bra. Det är ungefär samma åtgärdsförslag som läggs fram i Europas skam och Liikkeitä laidasta laitaan, en att-göra-lista för politiker och media. Politiskt ledarskap, anti-rasistiska kommittéer och nolltolerans för rasistiska uttalanden efterlyses, men Bjurwald & co befinner sig på en helt annan nivå än både politikerna och medborgarna – och det är kanske just det som är min största invändning. De röster som ges utrymme i Bjurwalds bok är extrema antingen i sitt rasistiska eller anti-rasistiska engagemang och jag vågar påstå att en majoritet av Europas befolkning befinner sig någonstans där mittemellan, i en gråzon av klyschiga uppfattningar om mänskliga rättigheter å ena sidan och negativa uppfattningar om diverse minoriteter å andra sidan. I den gråzonen framstår rasistiska påhopp ofta som legitima uttryck för yttrandefriheten och då faller det avståndstagande politiska ledarskapet platt. Ett första steg för den nya finländska regering är att fundera över hur den för fram och försvarar alla människors lika värde och rättigheter i sin politik. Med det som utgångspunkt kan vi sedan beta av de andra åtgärdsförslagen på måste-göra-listan.
Antonia Wulff
Lisa Bjurwald: Europas skam. Natur & kultur 2011.
Tankesmedjorna e2, Magma & Visili: Liikkeitä laidasta laitaan. 2011.
