Det är som romanförfattare, inte som poet, Roberto Bolaño kommer att leva vidare, skriver Lars Sund. Diktsamlingen Det okända universitetet kan ändå läsas som en nyckel till hela hans författarskap.

Sjukdomen gjorde Roberto Bolaño (1953–2003) till romanförfattare. Då han i början av 1990-talet diagnosticerades med obotlig hepatit bestämde han sig för att skriva prosa för att på så sätt försöka trygga hustruns och den då nyfödde sonen Lautaros ekonomiska framtid för den händelse att han själv inte överlevde. Bolaño lyckades över förväntan: med romanen De vilda detektiverna fick han år 1998 sitt litterära genombrott i den spansktalande världen, och den postuma tegelstenen 2666 – i år utgiven i svensk översättning – blev en internationell succé.

Trots framgångarna med romanerna fortsatte Bolaño att i första hand räkna sig som poet. År 1993 sammanställde han sina dikter i en drygt 500-sidig volym under titeln La universidad desconocida. Han valde att inte publicera samlingen före sin död, men det är uppenbart att han såg den som sitt litterära testamente.

Nu föreligger Bolaños dikter på svenska, tolkade av Anahí Giacaman-Ríos och Maria Nääs; utgivare är det ambitiösa förlaget Tranan som uppenbarligen bestämt sig för att satsa helhjärtat på att föra ut Bolaños författarskap till svenska läsare. Den svenska titeln är Det okända universitet.

vänder inte världen

Först som sist vill jag ha sagt detta: det är nog romanförfattaren och inte poeten Bolaño som kommer att leva vidare. Inte för att han skrev dålig poesi. I Det okända universitet möter läsaren en nyfiken, ständigt läsande och skrivande människa, upptagen av att utforska världen och pröva språkets möjligheter att nagla fast tillvarons mångfald i text. Det problematiska med min läsning av Bolaños poesi är att jag så sällan har kommit att stanna upp inför en dikt eller några rader med den självklara känslan av att texten framför mig lyckas vrida om världen så att jag ser den i ett nytt ljus – just det slags insikter som, menar jag, borde vara kännemärket för den riktigt stora poesin.

Kanske ligger felet mera hos mig än hos Bolaño: lyrik går aldrig att läsa objektivt. Upplevelsen av dikt är alltid högst personlig. Mitt eget hjärta ligger numera snarast i den tranströmerska poetiken, präglad av exakta metaforer och avklarnat, slipat språk. Bolaño skrev i en väsentligt annorlunda tradition, där finslipningen av texten inte är det primära.

Särskilt Bolaños tidiga dikter är sådana man kan vänta sig av en fjunig ung poet, kanske hade samlingen mått bättre av att de allra tidigaste dikterna slopats: här finns alldeles för mycket sprit, halvrökta cigaretter, samlag i billiga hotellrum. Och gott om influenser från amerikansk beat-poesi: ”Jag har drömt läppar / (Ensamma och öppna? Spruckna av vinden?) / Läppar som ett näbbdjurshjärta … / Fuktiga läppar som ler i slutet av min dröm / Mot en bakgrund av löv Tapeten / i det här hotellrummet Påträngande mönster / Medeltidens sorl”.

Dessa tidiga dikter är snarare skisser, som känns hastigt nedkastade på en servett eller någon papperslapp på någon av de tavernor eller campingreceptioner, där Bolaño hade brödjobb som diskare eller vakt. Någon färdig poet är Bolaño inte, jag får känslan av att han försöker skriva den sortens dikter han förväntas skriva.

bättre med tiden

Det okända universitet består av flera diktsamlingar. I de senare samlingarna fördjupas tonfallet samtidigt som Bolaño alltmer tycks befria sig från den barlast av klichéer som i alltför hög grad belastar dikterna från 70- och det tidiga 80-talet. Han skriver med växande språklig säkerhet och en ny (själv)ironi synes i somliga texter. Den rotlöshet som var hans, och som i de tidigare dikterna ibland slog över i ett slags bohemiskt poserande, blir här verklig och rotad i hans egen erfarenhet: född i Chile växte Bolaño upp i Mexiko och flyttade senare över Atlanten till Spanien, där han bodde fram till sin död.

Sjukdomen har säkert sin andel i att Bolaño växer som poet. En av de starkaste dikterna i den senare delen av Det okända universitet bär titeln ”Jag har träffat min far igen”. Den är  tillägnad fadern León Bolaño, ”en ensam man i övre sjuttioårsåldern med enorma polisonger / och en bärbar radio”, begiven på dåliga cowboy-romaner. Fadern, med sin radio, blir  patient i sonens sjuksal och Bolaño skriver:

 

Jag tänkte och tänkte på min far, om och om igen

tills han steg upp och sa något

med sin hesa röst

som jag inte förstod

och tände lyset.

Det var allt. Han tände lyset och återgick sedan till sitt läsande.

Ändlösa prärier och cowboys med trofasta hjärtan.

 

Den som läst Bolaños romaner hittar i Det okända universitet flera av de teman som återkommer i De vilda deteketiverna och 2666: våld och död, kärlek, sex och litteratur; några dikter utgör ett slags direkta förstudier eller skisser till De vilda detektiverna. På så sätt framstår Det okända universitet som ett slags nyckel till hela Bolaños författarskap.

Som mest personlig blir han i några dikter till den då nyfödda sonen Lautaro, i den del av samlingen han kallar ”Ett lyckligt slut”. Dikterna är skrivna när han just har fått besked om att han lider av obotlig hepatit och inte vet hur länge han får leva. ”Läs de gamla poeterna / och ta hand om deras böcker”, uppmanar han sonen. Men han riktar även en begäran till böckerna:

 

Kära små böcker, uthärda

Ta er igenom dagarna som medeltida riddare

Och ta hand om min son

De år som komma skall

 

Lars Sund

Roberto Bolaño: Det okända universitet. Övers. Anahí Giacaman-Ríos och Maria Nääs. Bokförlaget Tranan 2010.

 

Lämna en kommentar