Vi borde rädda planeten. Ni vet, den här enda vi har. Fast alla tycker ju inte det. Trots trytande resurser och växande konsumtion; trots klimatförändringen; trots massiv miljöförstörelse och accelererande artdöd, har vi många bland oss som inte ser vår framfart på jorden som ett problem.

De kanske tror att vetenskapliga och tekniska innovationer alltid kommer att göra det möjligt att fortsätta som hittills. Eller att vi i värsta fall kan ta vårt pick och pack och flyga iväg till någon annan planet. På Mars finns ju faktiskt vatten! Och utrymme.

Sedan har vi en stor grupp människor som vill kalla sin förändringsfientlighet för realism. De vet till skillnad från oss andra att dagens värld helt enkelt inte går att styra. Marknaden bestämmer vad som produceras samt hur och var det produceras. Vi kan bara ödmjukt se på medan världen går under i konsumtionshysteriskt sus och dus.

Som enda politiska intervention vill näringslivet se att företag som frivilligt går in för äkta eller skenbar miljövänlighet ska få skattemedel som tack. För övrigt skyfflar man över ansvaret på oss konsumenter. Vi ska styra företagen genom våra dagliga val mellan hypermarkethyllorna.

Vacker tanke. Tyvärr kommer “vi konsumenter” aldrig att kollektivt börja betala mera för miljövänliga produkter som ofta är svåråtkomliga. Det vet naturligtvis också företagen – därav förslaget.

Att ösa skattepengar på dem som går med på att förstöra mindre, är en ohållbar lösning. Det är etiskt ekvivalent med att inte straffa brottslingar utan i stället ge pengar åt dem som lyder lagen.

För värre brott mot mänskligheten på vår överbelastade planet kan väl inte tänkas än att beröva kommande generationer möjligheten att leva i en dräglig värld. Eller att upprätthålla fattigdomen för att en minoritet ännu en stund ska kunna leva i överflöd.

Miljöförstörelse måste göras olönsam. Ett företag tänker inte på annat än vinst. Ett företag ska heller aldrig behöva tänka på annat. Miljö och etik är politiska frågor, inte företagsekonomiska.

Politiska lösningar ska vara funtade så att miljöförstörelse alltid blir det dyraste alternativet för företagen. Då blir valet lätt också för oss konsumenter. Den billigaste produkten är automatiskt den mest miljövänliga.

Vi måste bygga system med höga avgifter för miljöfientlig produktion. De inflytande pengarna kan användas för forskning inom miljöteknologi och andra relevanta vetenskapsgrenar och för att understöda företag som i all sin verksamhet tar full hänsyn till miljön. Och en del kan ju också slösas på skolor, hälsovård och andra samhälleliga funktioner som nu lever på svältgränsen som offer för den nyliberala välfärdsdemoleringen.

Naturligtvis måste de ekonomiska styrmedlen tillämpas globalt. Länder som vägrar följa reglerna ska få smaka på gamla goda protektionistiska mediciner: strafftullar och övriga handelshinder.

Svårt? Jovisst. Omöjligt? Det får vi reda på endast om vi försöker. Just nu existerar inget försök ens åt det hållet. Skenbart konkreta, men i grunden diffusa målsättningar av typen “x procent minskning i utsläpp före år 20xx” fungerar lika bra som nyårslöften om mindre mat och mera motion.

Utsläppshandeln är likaså dödfödd. Den må leda till miljardvinster för företag som bäst utnyttjar systemet, men miljön fortsätter att förlora stort.

Planeten har just nu två fiender: politiker som tror att den uråldriga dinosaurieindustrins bästa är planetens bästa, och politiker som vet att så inte är, men som är för lata eller fega för att göra något.

 

Lämna en kommentar