Att bortförklara våld med att ”alla barn bråkar” eller att ”killar är sådana” bygger på enfald och dumhet, skriver Larry Griffis, som jobbar med genusfrågor i förskolor och dagisar.

Han satt i trappan. Först såg jag honom inte och var på väg att passera när jag hörde hur han snyftade. Tårar hade gjort fåror i smutsen längs kinden, lite snor hade runnit ut på överläppen. Han strök tröjärmen över ansiktet och gnuggade ögonen. ”De gör så varje gång läraren går ut”, sa han utan att titta upp på mig. ”De skrattar åt mig och säger att jag har stora tänder.” Han går i andra klass och har sju år kvar i skolan.

Jag kom ut ur toalettbåset och gick för att tvätta händerna men lavoaren var redan upptagen av en ung man. Hela hakan var blåfärgad och kraftigt röda märken hade blossat upp på ställen där han lyckats gnugga bort färgen. ”Det är inget, de skämtar bara” sa han. ”Händer det ofta?” frågade jag. ”Varje dag. Varenda dag”, svarade han. Han går på gymnasiet och skall bli servitör.

”De släckte ljuset när jag var inne i containern och stängde dörren. Det var så svårt att andas på grund av alla ångorna från rengöringsmedlet. De omplacerade mig efter det så jag fick nya arbetsuppgifter.” Han gick fram och tillbaka med sin bok och visade den för var och en i rummet. ”Det är fina bilder, eller hur?” sa han när han vände de gulnade sidorna. ”De var tvungna att omplacera mig ser du.” Han har haft en hjärnblödning och bor på ett servicehem för äldre dementa. Han minns inte så mycket längre.

Så enfaldigt, så fånigt och så trångsynt. Och fegt, så urbota fegt. Generellt behöver en mobbare ett par ingredienser för att lyckas. En utvald, en orsak och en tyst grupp. Ta bort en av dessa tre och mobbaren är ingenting. Ingen som bekräftar och ingen att bekräfta för. För det är ju makt det handlar om. Jag är bättre än du. Så enkelt och så naivt. Inom barnomsorgen ser man det tydligt.

 

***

 

Jag har ofta undrat vad det är som får en person att medvetet försöka skada någon annan och samtidigt anse det vara ok. Dumhet! Jag smakar på ordet igen. Dumhet! Det är den stomme, den grundpelare mobbaren lutar sig mot. Jag minns en pojke i min klass som tyckte om att fånga insekter och sedan dra av dem vingarna eller benen och iaktta dem rycka av vånda tills de dog. Och jag undrade redan då: Varför? För det bottnar i makt, en väldigt snedvriden makt som bygger på rädsla. Inte på respekt, inte på mod, vänskap eller kunskap utan på en så banal men ack så mäktig företeelse som rädsla. En pojke mot ett par insekter. Rättvist? Naturligtvis inte. Fegt på gränsen till omänskligt? Absolut.

Jag slänger in en fråga, vem vill på riktigt vara den personen? Vem vill se sig själv i spegeln efter att ha bundit fast en person vid ett träd och låtsats tända på, den som med tystnad fryst ut en annan eller den som satt avklippta nålar i någons cykelsadel?

Vem?

Jag menar, någon måste ju svara ”Jag!”. Någon har ju faktiskt gjort det, gör det och tänker göra det igen. Att säga att jag blir arg och uppgiven när jag hör om mobbning fyller ingen som helst funktion, jag bara visar världen mitt missnöje och att jag inte håller med, men inget ändras med det. Inget alls. Jag måste helt enkelt bli aktiv om jag skall kunna påverka.

 

***

 

Så fick jag en förfrågan om jag ville hålla föredrag i en skola. Det skulle handla om rätten att vara den man är, klä sig som man vill, tala som man gör och allt annat där emellan. Så jag talade med eleverna i årskurs åtta. Och de lyssnade, ställde frågor och reagerade, men ständigt malde frågan om varför jag behövde vara där inom mig. Varför det inte var självklart att alla har rätten att vara sig själv utan att bli trakasserad för den sakens skull?

Svaret fanns plötsligt framför mig. När jag gick genom korridoren i skolan såg jag ett gäng killar som jag kände igen från en åttondeklass jag senare i veckan skulle hålla föredrag för. De kan ha varit omkring tolv stycken och skulle, som deras kläder antydde, ha gymnastik.

Läraren var inte där. En kille, ganska lång och smal, knuffade och
låtsassparkade på en annan som viftade undan honom. Den smala gav sig inte och hans utfall blev hårdare och snabbare och helt utan förvarning stod han plötsligt bakom den andre och lade armen om hans hals. Den andra försökte komma loss och det som kanske började som ett skämt, ett skämt baserat på makt, eskalerade och spårade till slut ur. De som stod runt omkring skrattade inte längre utan vred besvärat på sig och några tittade åt ett annat håll. Om killen som tog stryptag släppte skulle han visa sig vara svag och därmed förlora anseendet som den tuffaste. Spekulationer, ja visst, men inte helt grundlösa. Jag började springa fram för att sära dem åt just som deras lärare uppenbarade sig. ”Kramas ni?” frågade han. ”Är ni homo, eller?” frågade han. ”Det får ni vara privat, här sysslar vi inte med sånt.”

Jag visste att jag hade fått mitt svar. Istället för att bryta använde läraren sig av förlegade fördomar om manlighet. Istället för att reda ut situationen och i synnerhet försäkra sig om att killens som blivit strypt och som nu stirrade in i väggen var ok. Han lät på inga sätt ungdomarna förstå vad det var som verkligen hade hänt. Att en person faktiskt blev strypt framför en grupp där ingen ingrep.

 

***

 

De stereotypa fördomsmallarna över hur en man eller en kvinna skall vara eller rent av är från födseln hjälper dagligen till att underbygga mobbing och utanförskap. Att bortförklara våld med att ”alla barn bråkar” eller att ”killar är sådana” bygger på ignorans och dumhet. En man är naturligtvis inte på ett sätt bara för att han är man och vice versa gällande en kvinna. Alla homosexuella är inte stöpta i samma bögform precis lika lite som att alla italienare äter spaghetti morgon, middag och kväll eller att alla finländare sover med en kniv under kudden (vilket jag fick höra som barn i Sverige).

Våldsdåd och illgärningar passar inte in i ett jämställt samhälle och vuxna som sår fördomens frö hos ungdomar får sen också skörda frukterna. Att arbeta mot mobbning i alla dess former är frustrerande men mest frustrerande är den passiva ignorans som många av oss vuxna visar när det gäller att ta itu med problemet.

Vi har alla två val när det gäller att mobba. Att göra det eller att låta bli. När allt är avskalat, alla om och men diskuterade, så handlar det just om det: att göra ett val och stå för det.

Larrie Griffis

arbetar med genusfrågor på dagis och förskola och håller föredrag om rätten att få att vara den man är.

 

1 kommentar

Len Blomgren 5 februari, 2013 - 16:13

Behöver inte kommenteras! Bara konstatera att mobbning är avskyvärt och får inte tolereras. Är 85 år gammal, men kommer ihåg mobbningsförsöken i folkskolan. Inflyttad från ett litet samhälle utanför Stockholm skulle jag sättas på plats. Som tur var, var var jag stor, stark och vältränad och det gick inte som mobbarna hade räknat ut.
Efter ”holmgången” fick jag många vänner i skolan! Tragiskt att försvarsvåld skulle skulle vara lösningen till acceptans !?

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.