Vart går Kuba? Henrietta Clayhills söker svaret i landets grafiska formgivning och affischkonst, där Che Guevara och revolutionära slagord fortfarande är populära motiv.
Vi fortsätter att bygga på vår dröm. Vi kommer att segra. Revolutionens framgångar – 52 år. Överallt längs vägarna ser man dem – skyltarna och väggmålningarna som ska hålla revolutionens fana högt bland kubanerna.
Visst är det fascinerande, som att stiga in i ett mausoleum där politiska ideal och slagord från 1970-talet har balsamerats tillsammans med anspråkslöshet i fråga om teknologi och välfärd. Bilar från 1950-talet som hålls ihop med järntråd och tejp, finurligt hopsnickrade verktyg av återanvända läskburkar. Che Guevara.
Det första som slår mig är mörkret. På Kuba firar man Earth Hour varje dag. Inga enorma neonskyltar, gatlyktorna står glest och lyser svagt. På Havannas gator tar man sig fram på känsla efter mörkrets inbrott. Kubanerna borde få pris för att de inte tär på jordens resurser.
Det andra som slår mig är att här inte finns någon H&M, Gap eller Subway. Ingenting av det som hos oss västerlänningar föder känslan av igenkännande, leda och ett globalt medborgarskap på andra håll i världen. Skyltfönstren är mörka, skyltdockorna är gamla och bleka. Konsumismen lyser med sin frånvaro.
Det tredje som slår mig är bristen på toalettpapper.
Är det så här Fidel Castro vill ha det? Eller har han inte märkt att resten av världen badar i ljus och välmående. Vad tänker kubanerna själva?
Bokhyllorna på Plaza de las Armas ser ut som efter tömningen av ett dödsbo. Här säljs Ches Guevaras dagböcker och Fidel Castros visioner på lopptorg. Det som har fungerat som ledstjärna för en generation kan undvaras av följande. José Martí, Che Guevara, Fidel Castro – med all respekt, men nu har de blivit överflödiga och kan säljas på lopptorg åt medelålders turister från Tyskland och Kanada, som minns sitt eget 1970-tal och tycker att ”visst var det häftigt med revolution”, så här femtio år senare.
två jobb vardag
Inne på det internationella presscentret hänger nya affischer. De är bidrag i en tävling med temat nedrustning. Spetsen riktas inte överraskande mot USA. Också mot Obamas USA. Men på en av dem riktas spetsen mot ett mycket närmare mål: ”Revolution går inte att äta”, står det på den.
Jag kommer att tänka på José som fyller 61 och har två jobb.
– Jag vet att året har 365 dagar men jag jobbar 366 dagar om året.
Han ler men hans ögon är trötta. Det ena jobbet är statligt, som vaktmästare på en veterinärmottagning. Lönen är 200 kubanska pesos i månaden. Det räcker inte att leva på. Därför extraknäcker han på ett kafé och får ihop ytterligare 20 pesos.
– Det är hårda tider här, säger José. Upp till 500 000 statliga jobb hotar att gå förlorade. De vill att vi ska starta privata företag i stället.
Det är vernissage på ett galleri i Gamla Havanna. Pepe Menendez har hängt en utställning av gamla och nya politiska affischer. Han är grafisk formgivare, en av de första som utexaminerades från Kubas designuniversitet Instituto Superior de Diseno år 1989. Året förknippas med Sovjetunionens kollaps och är inledningen till det som kallas ”special period”, ett ekonomiskt undantagstillstånd för Kuba.
De unga formgivarna i Menendez årskurs kom ut i arbetslivet under minst sagt utmanande förhållanden. Den nya teknologin förändrade yrket mycket snabbt. Det som hade gällt tidigare gällde inte mer.
Efter revolutionen, på 1960-talet, var affischkonsten intressant och av hög kvalitet. Men väl inne på 1980-talet hade också uttrycksmedlen från revolutionens 1960- och 1970-tal kommit till vägs ände. Det hade inte skett någon som helst utveckling inom grafisk design. Menendez hade studerat föråldrade metoder och ett föråldrat visuellt språk.
– Mitt slutarbete gjorde jag ännu med pennor, penslar och målfärg och klippte papper med sax. På slutrakan digitaliserade jag bilderna och skrev ut dem med en printer.
De senaste tio åren har han varit anställd som konstnärlig chef på Casa de las Americas, ett latinamerikanskt kulturcentrum. Tillsammans med två andra designers ansvarar han för centrets visuella uttryck. Vid sidan av lönearbetet jobbar han med freelanceuppdrag: affischer, bokpärmar och kataloger.
– Med de här två jobben förtjänar jag mitt uppehälle, säger Menendez.
På så sätt är han precis som alla andra kubaner jag har mött. Det behövs två jobb för att få ihop en inkomst som det går att leva på. Ändå är han lyckligt lottad. Arbetet inom kultursektorn innebär täta kontakter utomlands. Som konstnär har han möjlighet att resa. Han har deltagit i utställningar på olika håll i Latinamerika och till och med i Seattle i USA.
Budskap före form
Vi fortsätter att bygga på vår dröm. Vi kommer att segra. Revolutionens framgångar – 52 år. Hur ser en grafisk designer på de här budskapen?
– Jag tycker att de för det mesta är ganska tråkiga, säger Menendez.
En del ”vayas” trycks upp av partiets propagandaavdelning och förnyas med några månaders mellanrum. Andra målas direkt på väggarna. Alla har inte heller ett politiskt budskap. Temat kan också vara en balettfestival eller att barnen återvänder till skolan i september. Budskapet är det viktiga, inte den visuella kvaliteten. Det finns inget försök att väcka åskådarens intresse med något annat element än texten.
– De flesta struntar nog i dem, säger Menendez. Vi har sett samma budskap i decennier. För att faktiskt locka folk att läsa skyltarna behövs det något som drar till sig uppmärksamheten. Men det struntar de som tillverkar skyltarna i. Jag tror faktiskt att det upplevs som viktigare att nån målar skyltarna och sätter upp dem än att de åstadkommer någon reaktion hos åskådarna. I så fall borde de designas på ett helt annat sätt.
Jag undrar hur det kommer sig att Che Guevara så fullkomligt överskuggar Fidel Castro som ikon för revolutionen.
– Che kommer tillbaka gång på gång. Han föds på nytt varje dag. Bilden av hans ansikte är väldigt stark, säger Menendez. På väggarna kan man ibland se bilder av Che som är blekta, men det brukar inte dröja länge förrän de har fräschats upp med ny målfärg. Det målas fortfarande också helt nya bilder av Che.
I turistbutikerna hänger t-tröjor dekorerade med Che Guevaras ansikte i olika format, ibland bara med hans namn. Vad representerar det här egentligen för oss som kommer från Europa och inte har egna erfarenheter av en revolution. Hur kommer det sig att revolutionen, Che och de cigarrökande unga revolutionärerna från 1959 har blivit ett så starkt säljande koncept?
Menendez håller med om att Che Guevaras ansikte har invaderat Kuba till den grad att det upplevs som för mycket. Han är ju död, kanske det är en orsak till att myten om honom lever. En annan orsak kan helt enkelt vara att han såg bra ut. Den som bär en t-tröja med Che Guevara på bröstet får kanske en gnutta av hans sexappeal?
politisk kontroll
Den nyöppnade utställningen innehåller en affisch föreställande Fidel Castro. Det förvånar inte mig, men Menendez förklarar att det ingalunda var en självklarhet, eller något obligatoriskt.
– Vi kunde mycket väl ha haft en utställning utan en enda bild av Fidel Castro. Han fanns inte med i det första urvalet. Men sen kom min kollegas fru och såg urvalet och undrade hur det kom sig att det inte fanns en enda affisch med hans bild. Hon undrade om det var ett medvetet drag. Då tänkte jag: om hon ställer den frågan är det säkert många andra som också kommer att göra det. Om vi har en José Martí, en Che Guevara, en Sandino men ingen Castro upplevs det som om vi försöker säga nånting. Då tyckte jag det var enklare att bara sätta in en Fidel Castro. Men annars råder det absolut frihet inom konsten, tillägger han.
– Som kurator har jag absolut frihet att hänga upp vad jag vill med ett undantag: jag får inte hänga upp en affisch som säger att revolutionen var ett misstag. Det skulle dröja ett par timmar och vi skulle vara tvungna att ta ner den. Inom de här ramarna får vi röra oss. Det råder konstnärlig frihet men politiskt finns det klara gränser som inte får överskridas.
Den affisch han valde att hänga på utställningen är Castro i sin krafts dagar i femtioårsåldern med sitt gevär. Ledaren, El Commandante.
Kuba är rikt på politiska affischer men däremot lyser kommersiella affischer med sin frånvaro. Hur känns det här för en grafisk designer?
– I Kuba finns ingen konkurrens, de flesta butiker är statsägda och urvalet ger dig vad du behöver, men inte mer, säger Menendez. Därför består den kommersiella reklamen av ganska tråkiga informationsskyltar. Vanligen bara en bild av produkten och en slogan.
– Jag har förstått att kommersiella reklamskyltar till och med kan vara ganska vackra utomlands. Men i mitt jobb har jag egentligen inte saknat reklamen. Kuba har i stället en verklig skatt i alla de affischer som gör reklam för kulturevenemang, utbildning, politik och sport.
framtid utan fidel
Internet är fortfarande tämligen okänt på Kuba. De som jobbar vid universitet eller på statliga ämbetsverk har tillgång till nätet, men de kan inte surfa på vilka sidor som helst. Hotellen har internetservice som också andra än gäster kan hyra, men för en vanlig kuban är det en lyx.
Det hindrar ändå inte att alla unga mänskor jag möter blygt frågar efter min mejladress. De verkar hungra efter kontakt med världen utanför Kuba.
På en av de bloggar som trots restriktionerna ändå existerar på Kuba kallar en arg ung bloggare sig ”autistisk” men hänvisning till hur isolerade unga mänskor på Kuba känner sig från allt det som är på gång ute i världen. Men det här kommer att förändras. Under vårvintern har en kabel dragits från Venezuela för att koppla in också Kuba i det tjugoförsta århundradet. Projektet ingår i Raul Castros plan för att modernisera Kubas ekonomi men det är Hugo Chavez som står för fiolerna.
Jag frågar Menendez hur en affisch som beskrev situationen i Kuba just nu skulle se ut.
– Det skulle vara ett jättestort frågetecken! Vi lever i en övergångsperiod just nu. Efter det senaste sammanträdet i parlamentet stod det klart att Fidel inte mera kommer tillbaka till makten. Det här betyder att han som varit vår ledare i femtio år inte längre är det, trots att han fortfarande lever. Det här är en situation som ingen, varken hans vänner eller hans fiender hade väntat sig. Han är ett geni – på gott och ont. Han har varit den som vet allt, som haft svar på alla frågor. Nu är det dags att släppa in lite fler i beslutsfattandet.
– När Sovjetunionen föll ihop tvingades kubanerna mer eller mindre över en natt konstatera att framtiden inte längre fanns i kommunismen. Då gällde det att hitta alternativ. Många i mina föräldrars generation blev så frustrerade att de helt övergav sina gamla ideal.
Menendez berättar att en del försökt ersätta tomrummet efter den politiska övertygelsen med religion medan andra starkt satsat på en individualistisk livssyn. Och så finns de som har ersatt kommunismen med en blind tro på marknadsekonomin.
– Många mänskor här i Kuba tror nu att privatisering skulle lösa alla problem.
Som ett exempel nämner Menendez ambulanserna. De som har dåliga erfarenheter av ambulansservicen tror att det skulle bli bättre om ambulansföraren själv ägde sin bil. Då skulle han vara mer motiverad att plocka upp patienterna så fort som möjligt och föra dem till sjukhus.
Jag tänker på vår privatiserade och inköpta ambulansservice där hemma i Finland. Där är priset avgörande, inte servicen. En dag kanske kubanerna får vakna upp till ytterligare en insikt: Marknadsekonomin löser inte alla problem.
Plaza de la Revolución, revolutionstorget, är tomt i middagshettan. Några enstaka turister strövar upp mot tornet för att visa sitt intresse för Martís minnesmärke. Det är tomt bakom podiet och marmorbänkarna ser onaturligt vita och rena ut i jämförelse med smutsen och fattigdomen nere i staden. Från skyskraporna mittemot borde de enorma bilderna av Che Guevara och Fidel Castro för all framtid ge lugnande besked: Revolutionen fortsätter tills vi har segrat. Men i stället förstärker de intrycket av frånvaro. Kubanerna verkar övergivna. Både de och revolutionstorget ekar tomt.
text&foto Henrietta Clayhills
