Somaliland, som till skillnad från övriga Somalia kännetecknas av politisk stabilitet, fred och demokrati, har fortfarande inte erkänts som ett självständigt land av en enda annan stat. Gérard Prunier skildrar de paradoxer som omger Somaliland. Artikeln publicerades ursprungligen i franska Le Monde diplomatique.
Kontrasten är slående: Somaliland – gränsland till Somalia, som är själva skolboksexemplet på en kollapsad stat – ordnade den 26 juni 2010 ett av de mest demokratiska och klanderfria valen som ägt rum på den plågade afrikanska kontinenten på flera år. Det är en paradox som till stor del kan förklaras genom landets koloniala historia.
När Storbritannien vid slutet av 1800-talet ockuperade regionen, hade den pragmatiska
kolonialmakten endast två avsikter: att hindra fransmännen från att nå en strategisk punkt vid Röda havet och att obehindrat kunna
frakta förnödenheter till sin närliggande ökenkoloni Aden. Britterna var inte intresserade av att göra själva kolonin vinstbringande, och nöjde sig med en minimal förvaltning och blandade sig inte mycket i de effektiva strukturer för försörjning och medling i betesmarkskonflikter (något som är oundvikligt i nomadiska samhällen) som redan fanns hos ursprungsbefolkningen.
Söder om den brittiska kolonin, i det italienska Somalia fick kolonistyret en radikalt annorlunda form. Det nya landet Italien, som precis hade förenats genom Berlinkonferensen 1884, suktade efter internationellt erkännande, i synnerhet som landet låg långt efter resten av Västeuropa i politisk och ekonomisk utveckling. Italiens koloniala ambitioner var varken strategiska eller ekonomiska, utan syftet var att uppväga landets egna brister genom att visa styrka på det koloniala slagfältet. Svepskälet var att landet skulle hindra den massiva utvandringen till USA och Argentina genom att bilda bosättningar i Afrika. Genom utvandringen miste landet en stor del av sin arbetsföra befolkning. Senare under fascismen fanns det inte längre några behov av svepskäl och kolonialismen blev en ren och skär uppvisning i megalomani, som på 1920-talet utmynnade i regelrätta massakrer och ett fullständigt tillintetgörande av de ursprungliga styrelsesätt som funnits hos lokalbefolkningen.
Det somaliska folket förblev kulturellt sammansvetsat trots den splittring som kolonialismen åstadkom. För folket var tanken om
självständigheten samtidigt en väg mot återförening. Drömmen om ett ”Storsomalia” blev det centrala nationella projektet för somalierna och ledde till att det brittiska och det italienska Somalia sammanfogades till ett suveränt land år 1960. Sammanslagningen skapade spänningar inom OAU (Organisationen för afrikansk enhet) som grundandes år 1963. Artikel 4b i organisationens stadgor krävde nämligen att medlemsländerna skulle respektera de gränser som dragits under kolonialtiden. Men det självständiga Somalia hoppades på att dessutom integrera den franska kolonin Côte française des Somalis (dagens Djibouti), den etiopiska provinsen Ogaden, och det kenyanska Northern Frontier District, eftersom alla dessa områden befolkades av somalier.
Man kan redan från början se var det gick på tok: två territorier som historien hade skiljt åt återfann varandra och skapade en konstgjord känsla av enhet genom aggressiv expansionism, en strävan att förena alla de områden som hörde till det ”somaliska livsrummet”.
* * *
Eldprovet för landet kom år 1977 då Somalia under diktatorn Mohammed Siad Barres (1) ledning ryckte ut mot Etiopien för att erövra Ogaden, den första grundstenen för ”Storsomalia”. Kriget slutade med nederlag för Somalia och hade tre destruktiva följder: det nationella projektet låg i spillror, de somaliska klanerna kastades i krig mot varandra i jakten på en syndabock och Siad Barre lät klanerna i norr (det vill säga i det tidigare brittiska Somaliland) axla den tilläggsbörda som kriget hade vållat landet.
En miljon flyktingar från etiopiska Ogaden strömmade in i Somalia efter den retirerande armén. Siad Barre bestämde sig för att placera dem i nord och beväpna dem. Han gav dem också vidsträckt administrativ makt i regionen och såg mellan fingrarna då nykomlingarna ägnade sig åt plundring av egendom och livsmedel hos lokalbefolkningen.
Splittringen mellan de somaliska klanerna var en fara som somalierna dittills inte hade velat ta på allvar, men nu ökade den i våldsam takt och utan att regimen lade sig i det. Drömmen om ”Storsomalia” var död och statsmakten eggade nu vissa klaner att lägga under sig andra, vilket ledde till att gränsen mellan syd och nord, det kulturella arvet från kolonialtiden, gjorde sig gällande på nytt.
År 1981 gjorde norra delen av landet uppror, vilket var början på tio år av inbördeskrig, där alla grupper som var uteslutna från makten en efter en organiserade sig och kämpade mot diktaturen. Den föll slutligen år 1991, och då störtade också den somaliska staten en gång för alla: ingen klansammanslutning klarade av att få till stånd en hållbar allians för att ersätta den tidigare regimen.
I tumulten såg Somaliland sin chans och utropade självständighet. På så sätt lämnade man de stegrande konflikter som det före detta Somalia Italiana befann sig i. De första åren var kaotiska men shir, det stora klanmötet i Borama år 1993, lyckades skapa seriösa representativa institutioner i Somaliland, vilket skulle säkra en solid demokratisk grund.
Samtidigt som det återskapade Somaliland snabbt uppnådde inre stabilitet, sjönk Somalia djupare ner i kaoset. Mellan 1992 och 1995 gjorde det internationella samfundet på USA:s initiativ ett massivt försök att ockupera Sydsomalia. Militäroperationen kallades för Operation Restore Hope, men något hopp lyckades koalitionen aldrig återställa. Två och ett halvt år senare evakuerades styrkan på 35 000 soldater, som skickats från över 30 olika arméer till en kostnad på 5 miljarder dollar, utan att ha uppnått någonting alls. Somalia försvagades ytterligare av den externa inblandningen och de inre spänningarna ökade. Från 1992 till idag har det gjorts fjorton försök på att återställa regeringen. Samtliga har misslyckats.
* * *
Det är här som det koloniala arvet lyser igenom: I Somaliland kombinerades folkets gamla klaniska konfliktlösningssystem med det brittiska common law och folket uppnådde sålunda en egenartad och fungerande form av demokrati. I södra Somalia lyckades den italienska kolonialmakten effektivt ödelägga all form av somalisk tradition utan att dess ideologi, fascismen, bidrog med något eget politiskt eller juridiskt alternativ. I Somalia har nu det okontrollerade klanväldet hindrat alla försök att upprätta en central auktoritativ regering.
Den federala övergångsregeringen som har existerat sedan år 2004 kontrollerar enbart några kvarter i centrala delen av huvudstaden Mogadishu. Och det bara med hjälp av Amisom-styrkan på 6 000 soldater som Afrikanska unionen har skickat för att bistå landet. Övergångsregeringen slits både av inre stridigheter, personkonflikter och korruption och hotas dessutom av den islamistiska motrörelse som i juli 2010 stod bakom en serie attentat i Kampala (Uganda) med syftet att provocera fram en upptrappning av den internationella krisen. I Somalia är nationalismen en mycket större drivkraft än islamismen och genom att framstå som en rörelse för nationellt motstånd lyckas Harakat al-Shabab al-Mujahed’din (Rörelsen för den stridande ungdomen) att skapa nationell konsensus runt sin extremistiska bas.
Till denna dag har Somaliland lyckats hålla sig utanför våldet som de senaste 20 åren har lett till tiotusentals dödsoffer, försatt en miljon människor på flykt utomlands och skapat ytterligare två miljoner flyktingar inne i landet. Paradoxen är att det internationella samfundet vägrar att erkänna denna lilla oas för fred och demokrati, samtidigt som man fortsätter att legitimera staten som föddes i fusionen år 1960, en ”stat” som inte är en stat annat än till namnet, som inte klarar av att återställa freden eller fylla några som helst demokratiska kriterier.
* * *
Frankrike, Storbritannien och USA har visserligen börjat ifrågasätta hur ändamålsenlig den politiska linjen egentligen är. Men tröghet och konformism blockerar vägen för ett erkännande av Somaliland. För arabvärlden – som västvärlden aktar sig för att förarga – är det Etiopien som utgör fienden, en främmande kristen kropp i den muslimdominerade regionen. Det är orsaken till att i synnerhet Egypten alltid har önskat sig ett starkt och enat Somalia, som kan tjäna som bundsförvant mot etiopierna. I den bilden passar inte ett suveränt Somaliland. (2)
Det är därför det är så viktigt att Somaliland beter sig snällt och klanderfritt. ”Man kommer att kräva mycket mera av oss än av andra, och att ge oss mycket mindre”, förutspådde landets före detta viceminister Dahel Riyale Kahin kort innan presidentvalet i juni.
På den punkten återstår ännu mycket att göra. Daher Riyale Kahin utövade själv en långt ifrån klanderfri demokrati under sin tid som president. Han kom till makten år 2002, efter att den dåvarande presidenten Mohamed Ibrahim Egal dött en naturlig död. Kahin manipulerade sedan guurti (den klaniska senaten) att skjuta upp valen så han kunde sitta kvar på sin post. I september 2009 hotade både parlamentet och flera folkuppror hans ställning och han befallde befälhavaren för armén att rycka in mot huvudstaden Hargeisa, förmodligen för att avsätta parlamentet. Efter att ha tänkt efter i ett dygn meddelade armens överbefälhavare att han vägrade delta i kuppen, och presidenten blev tvungen att sätta ett datum för nytt val.
I grundlagen är antalet tillåtna partier i Somaliland begränsat till tre. Riyale Kahin leder Udub, som grundades av republikens fader, den tidigare presidenten Egal. Efter 16 år vid makten har partiet börjat präglas av klientelism och nepotism, även om det är i ytterst begränsad utsträckning, i synnerhet med tanke på hur vanliga sådana fenomen är i Afrika generellt. Det kan man tacka pressfriheten och den vida yttringsfrihet för. Det livskraftiga medborgarsamhället i Somaliland har genom ständig kamp möjliggjort en fri debatt och hållit de något korrumperade myndigheterna ifrån betydande överdrifter i maktmissbruk.
För att utmana Udub har den gamla politiska motståndaren Mohamed Ahmed Silanyo organiserat en stark och välstrukturerad opposition i form av partiet Kulmiye. Dessutom finns det en joker i det politiska spelet, nämligen det lilla partiet Ucid som leds av Faisal Ali Warabe. Partiet kombinerar de bästa politiska strävandena – ytterligare inflytande åt kvinnor, minoritetsklaner och intellektuella – med de värsta – ett farligt tillmötesgående gentemot radikal islamism. Därför uppfattas Ucid ofta som opportunistisk, som ett parti som är redo att göra vad som helst för att rubba de två stora partiernas maktpositioner.
Warabe är också betydligtydligt yngre än Kahin och Silanyo – till skillnad från sina rivaler tillhör han inte krigsgenerationen. För honom är Somaliland alltså inte något mirakel eller viljans triumf, utan den normala ramen för det politiska livet. Med denna vision har han lyckats locka flera unga väljare till sitt parti.
* * *
Valet förlöpte utan konflikter den 26 juni ifjol, och den 1 juli utropade valkommissionen Silanyo till segrare med 49 procent av rösterna. Kahin fick 33 procent och Warabe fick 17 procent. I landet fanns 1 090 000 röstberättigade personer och valdeltagandet var 88 procent. De 70 utländska valobservatörer som fanns på plats spelade närmast en symboliskt legitimerande roll, då allt gick lugnt till och enligt reglerna.
Men är kampen därmed vunnen för det lilla Somaliland? Kommer landet med den goda viljan och den fungerande samhällsstrukturen att vinna det internationella erkännande man strävar efter? Svaret lyder: knappast, åtminstone inte inom närmaste framtiden. Dess motståndare är flera: nostalgiker som inte kan ge upp drömmen om ”Storsomalia”, radikala islamister och konservativa diplomater. Till och med landets vänner fruktar att ett fullt erkännande bara skulle leda till att öka på de motsättningar som redan nu skördar offer i övriga Somalia.
Men kunde man inte tänka sig något mitt emellan, ett partiellt erkännande, ungefär som det man gett den palestinska myndigheten? Somaliland har sedan 20 år tillbaka levt utan internationellt bistånd, och en sådan lösning kunde ge landet många av de juridiska och kommersiella fördelar som ett fullt erkännande skulle medföra, utan att det behövde uppfattas som ett rött skynke av landets motståndare.
Gérard Prunier
är forskare emeritus vid Centre National de la Recherche Scientifique i Paris och före detta direktör vid det franska centret för Afrikastudier i Addis-Abeba.
