Man brukar säga att verkligheten överträffar sagan. Sällan sker det dock lika konkret som ifråga om den tunisiska teaterproduktionen Amnesia som gästspelade under teaterfestivalen Stage i Helsingfors förra veckan.
Amnesia, som är skriven av
Jalila Baccar och regisserad av Fadhel Jaïbi och handlar om en diktators fall, hade premiär i april 2010 – nio månader innan Ben Ali störtades i Tunisien efter 23 år vid makten.
− Nej, jag är ingen profet, säger Fadhel Jaïbi efter föreställningen på Stoa och ler brett.
Men ganska häftigt är det ju – kan konsten faktiskt förändra världen så här konkret?
Under hela den intensiva, två timmar långa föreställningen sitter jag i min stol starkt medveten om att det som för mig är en teaterpjäs, för många i publiken och för arbetsgruppen är, eller i alla fall har varit, det levande livet och en kamp på riktigt. Jag känner mig helt enkelt lite dum i kontexten – jag kan kritisera en teaterpjäs, visst, men jag kan aldrig inse hur mycket det har betytt att ha kunnat sätta upp pjäsen under en enorm censurapparat, hur det känts när sagan blivit sann och ännu mer.
Men trots min begränsade förståelse kan jag se att det är frågan om en sällsynt stark föreställning med mycket drivna skådespelare. Energin är enorm från början till slut, och efteråt tycker mycket riktigt också regissören att skådespelarna var exeptionellt lysande denna kväll.
Det börjar med fem kvinnor och sex män, svartklädda på en svart scen. Tyst framglidande, snart sovande på de vita plaststolarna. De verkar skrika tyst i sömnen, skräckslagna blickar, ryckande kroppar. Tills plötsligt ett öronbedövande brak och smatter av kulsprutor och dån av bergssprängare skapar kaos och panik bland folket. De hysteriskt springande kropparna blir sedan liggande.
Bara en sitter kvar med nedböjt huvud. Snart är han avsatt. Diktatorn blir en vanlig dödlig och får uppleva vad det betyder – Yahia Yaïch (Ramzi Azaiez) får sannerligen betala, men vem tjänar egentligen på det? Det blir stundvis diffust vem som är offret, för det går ju så att de tyranniserade blir tyranner. Säkert är att de allra största offren efter decennier av dåligt ledarskap är moralen, lagen, hoppet och drömmarna – och resultatet ett folk som gått vilse.
Pjäsen berättar om vad som händer efter att en envåldshärskare störtats. Den är en rättegång men även ett försvarstal – ett obekvämt, intressant inslag är Yahia Yaïchs tankar om Gud och om folkets bästa som vi får ta del av via högtalarna. Han erkänner inte sin skuld. Något av allt kanske ohjälpligt försvinner i översättningen – pjäsen går på tunisisk arabiska och franska med finsk textning – men även om den poetiska texten är viktig är den bara ett av föreställningens element: utan kulisser och nästan utan rekvisita och med en intensiv, dynamisk, mycket fysisk koreografi skapas starka bilder som etsar sig fast i minnet starkare än orden.
En av de mest rörande scenerna är den när en ung kvinna ångestfyllt berättar att hon varit gravid i fyra år: barnet vill inte komma ut, barnet berättar att han inte vågar. Han är rädd för hatet och hämndlystnaden, för klimatkrisen och krigen, ja för allt, han är rädd å hela mänsklighetens vägnar, han är rädd för ondskan och för sig själv. Den desperata kvinnan förs bort, men barnets budskap ekar i det svarta. Hur ser vårt samhälle ut egentligen.
Jag undrar vad skådespelarna och några i publiken ropar efter den sista applåden. Ett victory-tecken har aldrig berört så som efter detta personliga stycke teater.
Sonja Mäkelä
Bonlieu Scène nationale Annecy & Familia Production: Amnesia. Text: Jalila Baccar. Regi, ljus: Fadhel Jaïbi. Scenografi: Kaîs Rostom. Musik: Gérard Hourbette. Kostym: Anissa B’diri. I rollerna: Jalila Baccar, Fatma Ben Saîdane, Sabah Bouzouita, Ramzi Azaiez, Moez M’rabet, Lobna M’lika, Basma El Euchi, Karim El Kefi, Riadh El Hamdi, Khaled Bouzid, Mohammed Ali Kalaî.
