Illustration: Emma Hanquist

Vår situation i dag är rakt motsatt till den klassiska situationen i början av 1900-talet då vänstern visste vad som måste göras men var tvungen att vänta tålamodigt på den rätta stunden för att agera. I dag vet vi inte vad vi måste göra men vi är tvungna att agera nu, eftersom konsekvenserna annars kan vara katastrofala, skriver Slavoj Zizek.

Under det gångna årets protester mot sparåtgärderna i Euroområdet – i Grekland och i mindre skala Irland, Italien och Spanien (och nu senast i England, red.anm.) – har två berättelser framträtt. Etablissemangets berättelse som föreslår en avpolitiserad naturalisering av krisen: sparåtgärderna presenteras inte som val grundade i politiska beslut, utan som imperativ av en neutral finanslogik – ifall vi vill att våra ekonomier skall stabiliseras måste vi bita i det sura äpplet. Den andra berättelsen som handlar om att försvara arbetare, studerande och pensionärer, presenterar sparåtgärderna som ännu ett exempel på hur internationellt finanskapital försöker nedmontera välfärdsstaten. Internationella valutafonden ser ur det första perspektivet ut som en neutral agent för disciplin och ordning, ur det andra perspektivet är valutafonden en förtryckande representant för globalt kapital.

Båda berättelserna innehåller en gnutta sanning men är samtidigt fundamentalt felaktiga. Det europeiska etablissemangets berättelse skyler det faktum att de enorma underskotten har uppstått som resultat av massiva stödpaket till finanssektorn samt minskade statsintäkter under recessionen: det stora lånet till Aten används till att återbetala den grekiska skulden till de stora franska och tyska bankerna. Den verkliga målsättningen för EU-garantierna är att hjälpa privata banker.

Demonstranternas berättelse vittnar om den misär dagens vänster befinner sig i: det finns inget positivt program bakom demonstranternas krav, bara en allmän vägran att tumma på den existerande välfärdsstaten. Utopin här är inte ett radikalt systemskifte utan tanken om att man kan bevara välfärdsstaten inom systemet. Men man skall inte sluta ögonen för den sanning som gömmer sig i motargumentet: om vi stannar inom det globala kapitalistiska systemet måste ytterligare sparåtgärder riktas mot arbetare, studerande och pensionärer.

En sak är klar, efter årtionden med välfärdsstaten – då nedskärningar varit relativt begränsade och alltid ackompanjerade av löften om en snar återvändo till det normala – stiger vi nu in i en era där ett slags ekonomiskt undandtagstillstånd blir permanent. Detta medför hot om långt grymmare sparåtgärder, nedskärningar i socialbidrag, åtstramad hälsovård och undervisning samt mera prekärt arbete. Vänsterns svåra uppgift är att understryka att vi handskas med politisk ekonomi – att det inte finns något ”naturligt” med en sådan kris, att det existerande globala ekonomiska systemet bygger på en rad politiska beslut. Samtidigt är vänstern fullt medveten om att så länge vi stannar inom det kapitalistiska systemet leder brott mot dess regler till ekonomisk kollaps, eftersom systemet följer en egen pseudonaturlig logik.

Det skulle vara lönlöst att bara hoppas att den pågående krisen är begränsad och att europeisk kapitalism skall fortsätta att garantera en relativt hög levnadsstandard för ett växande antal människor. Det skulle sannerligen vara en märklig radikal politik om dess främsta hopp vore att omständigheterna fortsätter att göra den ofunktionell och marginell. Det råder ingen brist på antikapitalister idag. Kapitalismen kritiseras till och med i överflöd: tidningsartiklar, teverapporter och bästsäljande böcker handlar om företag som förorenar miljön, korrupta bankirer som får feta bonusar medan deras företag räddas med offentliga medel, låglönefabriker där barn arbetar övertid och så vidare.

Men, det finns ett villkor för all den här kritiken, hur skoningslöst detta än verkar: det som i regel inte ifrågasätts är de liberaldemokratiska ramarna inom vilka alla de här överdrifterna borde bekämpas. Det explicita eller implicerade målet är att reglera kapitalismen – genom mediala påtryckningar, parlamentariska utredningar, hårdare lagstiftning, ärliga polisutredningar – men aldrig att ifrågasätta den borgerliga lagens liberaldemokratiska institutionella mekanismer.

Frågan om frihet

Här är Marx avgörande insikt fortfarande giltig, kanske mera idag än någonsin förut. För Marx skulle frågan om frihet inte i första hand förläggas till den explicit politiska sfären, så som de globala finansinstitutionerna gör när de dömer ett land enligt kriterier som: Har det fria val? Är domarna oberoende? Är pressen fri från dolda påtryckningar?
Respekteras mänskliga rättigheter? Nyckeln till verklig politisk frihet finns däremot i de ”apolitiska” nätverken av sociala relationer, från marknaden till familjen, där den förändring som är nödvändig för effektiva förbättringar inte är en politisk reform, utan en förvandling av de sociala produktionsförhållandena. Vi röstar inte om vem som äger vad eller om arbetarnas och ledningens relationer i en fabrik; allt sådant har överlämnats till processer utanför sfären för det politiska. Det är vanskligt att föreställa sig att man skulle kunna frambringa verklig förändring genom att ”utvidga” demokratin till den politiska sfären genom att, låt oss säga, organisera ”demokratiska” folkstyrda banker.

Grunden för en marxistisk uppfattning av klasskampen är att tesen om ”fredligt” socialt liv i sig själv uttrycker en (tillfällig) seger för en klass – den regerande. Ur de underordnades och förtrycktas perspektiv är statens själva existens, som apparat för en härskande klass, ett faktum om våld. Det vanliga liberala mottot – att det någon gång kan vara nödvändigt att ta till våld men aldrig legitimt – räcker inte. Från ett radikalt emancipatoriskt perspektiv måste mottot svängas om: för de förtryckta är våld alltid legitimt – eftersom deras status i sin helhet är ett resultat av våld – men aldrig nödvändigt: det är alltid en fråga om strategi ifall man skall använda våld mot fienden eller inte.

Inte heller i den pågående ekonomiska nödsituationen är det blinda marknadprocesser som vi har att göra med utan välorganiserade, strategiska interventioner av stater och finansinstitutioner som vill lösa krisen på sina egna villkor. Är inte motåtgärder i rent självförsvar berättigade under sådana omständigheter?

De här övervägningarna måste med nödvändighet krossa de radikala intellektuellas bekväma subjektpositioner. Tänk om intellektuella som i verkligheten lever trygga och bekväma liv konstruerar scenarier fyllda med radikala katastrofer för att på så sätt berättiga sin egen existens? Ifall en revolution sker, önskar många utan tvivel att den sker på tryggt avstånd – i Cuba, Nicaragua, Venezuela – så att de medan de värmer sina hjärtan med dessa fjärran tilldragelser samtidigt kan fortsätta att främja sina karriärer. Men den pågående kollapsen av välfungerande välfärdsstater i de utvecklade industriella ekonomierna kan bli ett sanningens ögonblick för de radikala intellektuella, när de blir tvungna att göra vissa förtydliganden: ville de inte ha verklig förändring? – nu kan de få det.

Vad som har hänt i den senaste fasen av post-68-kapitalismen är att själva ekonomin – marknadens och konkurensens logik – alltmer har påtvingat sig själv som hegemonisk ideologi. Inom utbildningen är skolan allt mindre en bärare av upplysta värderingar så som frihet, jämlikhet och broderskap. Under den heliga formeln ”lägre kostnader, högre effektivitet” genomträngs utbildningsväsendet gradvis av olika former av offentlig-privat samverkan (OPS). Också valsystemet upplevs allt mera i termer av marknad och konkurens: val är som kommersiella utbyten där väljarna ”köper” det alternativ som erbjuder sig att effektivast upprätthålla den sociala ordningen, dömma brottslingar och så vidare.

Under samma formel, ”lägre kostnader, högre effektivitet”, kan man privatisera verksamhet som staten tidigare hade ensamrätt till, som till exempel upprätthållandet av fängelser. I alltfler europeiska länder baserar sig inte heller militärväsendet på allmän värnplikt utan på en armé av avlönade legoknektar. Inte ens den statliga byråkratin uppfattas längre som den hegelianska universella klassen, så som fallet Berlusconi tyligt har visat. I dagens Italien används statsmakten direkt av borgerskapet som hänsynslöst och öppet utnyttjar den för att försvara sina personliga intressen. Till och med processerna för att engagera sig i emotionella relationer organiseras i ökande grad enligt marknadens principer, till exempel inom nätdejting- och äktenskapsagenturer, där potentiella partner presenterar sig som varor.

”Du kan inte!”

I en sådan konstellation kan själva idéen om radikal social förändring verka som en omöjlig dröm. Trots det borde vi stanna upp och tänka efter inför begreppet ”omöjlig”. I dag distribueras möjligt och omöjligt på ett märkvärdigt sätt där bägge två samtidigt exploderar i ett överflöd. I den personliga frihetens och vetenskapliga teknologins domän får vi höra hur ”ingenting är omöjligt”: vi kan njuta av sex i alla dess perversa former, hela arkiv av musik, film och teveserier finns att ladda ner, rymdresor är tillgängliga för vem som helst (till ett visst pris). Alltfler möjligheter för att förbättra våra fysiska och psykiska förmågor öppnar sig hela tiden, vi kan redan manipulera våra grundläggande egenskaper genom ingrepp i arvsmassan. Till och med den tech-gnostiska drömmen om att uppnå odödlighet genom att förvandla vår identitet till mjukvara som kan laddas ner på en eller annan hårdskiva tycks snart gå att förverkliga. Å andra sidan betraktar vår era sig själv i de socioekonomiska relationernas domän som en mognadens tidsålder i vilken mänskligheten har övergivit de gamla milleniaristiska utopiska drömmarna och accepterat verklighetens – läs: den kapitalistiska socioekonomiska verklighetens – begränsningar med alla sina omöjligheter. Befallningen ”du kan inte” är dess ledord: du kan inte engagera dig i bred kollektiv verksamhet eftersom den utan tvivel kommer att leda till totalitär terror; du kan inte klänga dig fast vid den gamla välfärdsstaten eftersom den försämrar din konkurensförmåga och leder till ekonomisk kris; du kan inte isolera dig från den globala marknaden utan att bli ett offer för den nordkoreanska juche-ideologins anda. I sin ideologiska variant utökar också ekologin listan av omöjligheter, baserade på ”expertutlåtanden”, enligt vilka den exakta gränsen mellan möjligt och omöjligt går vid två grader av global uppvärming …

I dag anstränger sig den förhärskande ideologin för att få oss att acceptera ”omöjligheten” av radikal förändring, avskaffandet av kapitalismen, införandet av en demokrati som inte reducerats till ett korrupt paralamentariskt spel för att skyla de antagonismer som går igenom hela det kapitalistiska samhället. Därför är Jaques Lacans formel för att forcera ideologisk omöjlighet inte ”allt är möjligt” utan ”det omöjliga händer”.

Alberto Morales regering i Bolivia, Javiér Chavez regering i Venezuela och maoistregeringen i Nepal kom till makten genom ”rättvisa” demokratiska val, inte genom revolt. Deras situation är ”objektivt” sett hopplös, de har hela världshistorien emot sig, de kan inte lita på att några ”objektiva tendenser” röjer väg för dem. Allt de kan göra är att improvisera, göra vad de kan i en desperat situation. Men ger inte det här dem en unik frihet? Och befinner vi oss inte – dagens vänster – i exakt samma situation?

Vår situation är således rakt motsatt till den klassiska situationen i början av 1900-talet, då vänstern visste vad som måste göras men måste vänta tålamodigt på den rätta stunden för att agera. I dag vet vi inte vad vi måste göra men vi är tvungna att agera nu, eftersom konsekvenserna av att inte göra det kan vara katastrofala. Vi kommer att tvingas att leva ”som om vi vore fria”.

Slavoj Žižek

Översättning: Micke Brunila

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.