Vem är du och vem är jag och hur och varför och vad i all världen? Liksom. Det här med identitet är inte så enkelt.
Efter premiären på Viirus nya pjäs Identity is a myth är man alldeles vimmelkantig av allt ifrågasättande av begreppet identitet och allt bollande med klichéer och flippade överdrifter. Man får sig en funderare över hur lätt det kan vara att lura till och med sig själv genom att spela roller för att skydda det där innersta sanna och sårbara.
Man kan bli trött av bara tanken att definiera identitet – åtminstone alla som någon gång studerat något humanistiskt ämne vid universitetet har erfarenhet av de snåriga diskusionerna. Ifrågasättandet är i alla fall aldrig inaktuellt, tvärtom är det hälsosamt att utsättas för det med regelbundna intervaller för att undvika förslöing.
Barbro Smeds manus och Enrico Stolzenburgs regi har resulterat i en sann Viirus-föreställning – om man nu ska tillåta sig en enkel kategorisering. Generation 2-gänget är redan ett varumärke, och man måste bara älska dem alla. Maria Ahlroth, Pelle Heikkilä, Viktor Idman, Jessica Lindfors, Oskar Pöysti. De är alla sjukt duktiga och ljuvligt fria på scenen, de behärskar hela spektret av känslouttryck och kroppsspråk från drama till absurd komedi. De levererar, helt enkelt, för att ta till en anglisism. Den enda invändningen man kunde komma med är att de enskilda skådespelarnas personliga manér/stilar stundvis riskerar att resultera i känslan att de spelar samma roll om igen. Och på riktigt: vi har sett de här penisarna tillräckligt många gånger nu.
Föreställningen handlar om ett gäng arvtagare som ska komma överens om vad som ska hända med Björkbacken, farmors ställe. De fem unga vuxna träffas för första gången sedan barndomen och efter ett tag blir det klart att ingen av dem riktigt är den de utger sig för att vara. Hemligheter, hemskheter, historier, hat. Ett slags föreläsningsaktiga filosofiska textpartier om identitet avbryter nu och då handlingen, precis som många härliga klyschiga oneliners. Samtidigt med händelserna finns metaplanet där skådespelarna ibland kommenterar själva teaterspelandet och bryter illusionen av scenens verklighet. Dessutom interagerar de med publiken. Skådespelarna har alltså multipla identiteter under kvällen – att gränserna är flytande visas tydligt redan i att de hänger på gården som vem som helst när publiken anländer till teatern och sedan står på scenen i samma mjukisbyxor.
Identitet handlar en hel del om språk och modersmål; föreställningen blandar svenska, finska och engelska. Det är humanistparet där kvinnan talar svenska och mannen finska, det är den mystiska amerikafararen som blivit engelskspråkig, det är finnen som känner sig falsk när han måste byta språk. Under en huvudlöst komisk morgonnattsscen tappar de tre männen sina språk helt och hållet – i den finska fyllans femte stadium är det kroppskontakten som talar.
Handlingen är tämligen sekundär. Det är de galna infallen och inslagen – gläfsande hundar, Star Wars, Vegas väderleksrapport, musikalsång – som är föreställningens behållning, vid sidan av karaktärerna. Ljudvärlden av Kristian Ekholm är likaså en njutning. Scenen är funktionell och snygg: illgrön gräsmatta, fanerskivestuga med fönster och dörr; kostymeringen är också mitt i prick, bägge av Monika Hartl.
Identity is a myth är främst en kavalkad tokigheter utan så mycket budskap eller djup. När det gäller familjekonflikter och garderobsskelett, träffar den nog en del brännande punkter. Premiärens närmare 2,5 timmar kunde dock klämmas ihop till det aviserade 2 timmarna för (ännu) bättre energi.
Sonja Mäkelä
Teater Viirus: Identity is a myth. Text: Barbro Smeds och arbetsgruppen. Regi: Enrico Stolzenburg. Scenografi, kostym: Monika Hartl. Ljus: Nicke von Weissenberg. Musik, ljud: Kristian Ekholm. Översättningar: Kris Gummerus, Arja Meski, Susanna Stevens. På scenen: Maria Ahlroth, Pelle Heikkilä, Viktor Idman, Jessica Lindfors, Oskar Pöysti.
