Sommaren 2011 kommer vi att minnas först och främst på grund av den besinningslösa massakern på Utøya i Norge och sprängattentaten i Oslo. Men finanskriserna i Förenta staterna och Europa och svältkatastrofen på Afrikas horn kastar svarta skuggor över denna ovanligt varma sommar, då prognoserna om regn och åskväder ständigt kom på skam.
Och i början av augusti skakades London och flera andra städer i England av upplopp, bränder och plundringar – nästan precis 30 år efter kravallerna i Brixton 1981.
Nu som då sitter en konservativ premiärminister på 10 Downing Street, och precis som för 30 år sedan inleddes sommaren med ett överdådigt kungabröllop, som Andres Lokko påpekar i Svenska Dagbladet. Sommaren 1981 gifte sig prins Charles med Diana, i år var det deras son prins William och Kate Middleton som vigdes i Westminster Abbey.
Givetvis finns inga samband mellan upplopp och kungliga bröllop ens i England, men det är påfallande hur svårt somliga borgerliga ledarskribenter – åtminstone i rikssvensk press – har haft att försöka reda ut orsaken till att Tottenham, Clapham och flera andra stadsdelar i norra London sattes i brand efter polisens dödsskjutning av en mörkhyad taxichaufför. I exempelvis Svenska Dagbladet avvisas kategoriskt alla idéer om att de hårdhänta sociala nedskärningarna i de fattiga områdena skulle ha något med saken att göra. Min egen lokalavisa Upsala Nya Tidning undrade i ett ledarstick var föräldrarna fanns – och visste meddela att somliga medelklassföräldrar ska ha kört sina barn med bil till platserna där upploppen pågick och skjutsat dem hem igen när de plundrat färdigt.
Däremot har ledarskribenterna inte haft mycket att säga om det faktum att premiärminister David Cameron tappade huvudet och i parlamentet hotade med att sätta in armén, använda gummikulor och blockera sociala medier som Twitter och Facebook. Nu räckte det med att kommendera ut 16 000 vanliga poliser på gatorna. Upploppen upphörde. Minst fem människor förlorade livet.
Det går inte försvara upploppen – det är viktigt att understryka. Samtidigt är det nödvändigt att förstå vad som skedde och då duger det inte med prat om moral och frånvarande föräldrar. Men de traditionella vänsteranalyserna som brukar fokusera på hårdhänta besparingar vilka i vanlig ordning drabbar de fattigaste är inte heller till fyllest.
Upploppen i London var inte de fattigas uppror. Det var de diskvalificerade konsumenternas protest.
Det skriver sociologen Zygmunt Bauman i en insiktsfull analys i tidskriften Social Europe Journal som även publicerats i Svenska Dagbladet, fastän inte på ledarsidan utan på kultursidorna.
I ett samhälle där konsumtion ses som tillvarons högsta mål och vi alla har förvandlats från medborgare till kunder mäts vårt människovärde i köpkraft. Butiker och köpcentra är våra tempel, dit gör vi våra pilgrimsfärder för att förenas i shoppandets ritual – vi som har råd, alltså. Men utanför galleriorna står de som inte har tillräcklig köpkraft, de som inte duger och därför är utestängda från konsumtionens helgedomar. I London slog de tillbaka,och tog med våld alla de ting som annars förmenas dem. Själva sinnebilden av upploppen i London blev för mig pressfotot av en ung kille i luvtröja som stiger ut genom ett krossat butiksfönster med famnen full av platta lådor som alla bär texten Panasonic.
Social ojämlikhet uppstår ur uppdelningen mellan de som har och de som inte har. Zygmunt Bauman skriver att sociala revolutioner är fokuserade och målinriktade och därför kan upptäckas och desarmeras i tid. Den ojämlikhet som råder i konsumtionssamhället liknar Bauman vid ett minfält. Man kan visserligen försöka skicka in minröjare, men man vet aldrig när det smäller.
Jag tror att det ligger mycket i Baumans analys. I marknadssamhället växer den grupp av människor som å ena sidan ständigt matas med shoppandets evangelium och å andra sidan utestängs från möjligheten att delta i shoppandets ritualer. Själva varorna vi handlar är egentligen oväsentliga; de är symboler för konsumtionens ritual. Plasma-TV:n och iPaden visar först och främst att vi äger den nödvändiga köpkraften och är fullvärdiga medlemmar av marknadssamhället. För dem som däremot står utanför och är uteslutna ur denna gemenskap kan det vara frestande att försöka lägga beslag på konsumtionens symboler om tillfälle erbjuds. Innerst inne vet de förstås att de förblir utanför. Men att bära iväg en plasma-TV från en plundrad hemmabio-butik är åtminstone ett sätt att ge igen mot en samhällsgemenskap som inte vill veta av en.
Baumans liknelse med minfältet är relevant. Det som skedde i London och på andra håll i England var inte ett uppror mot marknadsekonomin, plundrarna ville bara bli delaktiga av den konsumtion som de dagligen och stundligen ser runt omkring sig. Att konsumtionen är ohållbar och förr eller senare kommer att leda till en kollaps är ingenting de vill se eller förstå. Kravet på omedelbar behovstillfredsställelse som genomsyrar hela shoppingkulturen drabbar även dem som är uteslutna från konsumtionen. Det gör dem oberäkneliga. Vi vet inte var eller när nästa upplopp, nästa våg av butiksplundringar inträffar, bara att nya plundringar och upplopp kommer.
Men det vägrar den rådande ordningens apologeter att inse, istället lägger de skulden på dem som stötts ut ur marknadsekonomin och förväntar sig att de ödmjukt ska se på medan de som äger köpkraft fortsätter sin konsumtionsfest. Det finns dock undantag. Peter Oborne, politisk redaktör i den konservativa brittiska tidningen Daily Telegraph, rasar i en kolumn över namngivna politiker som fördömer upploppen och kräver drakoniska åtgärder mot de skyldiga – men själva inte drar sig för att utnyttja sina förmåner till bristningsgränsen: en parlamentsledamot köpte för skattebetalarnas pengar åtta (!) datorer, en annan debiterade parlamentet 8 865 pund för en exklusiv TV.
Peter Oborne påpekar att ”de ömkliga unga män och kvinnor, utan förhoppningar och ambitioner, som de senaste dagarna ställt till med så mycket förödelse och kaos” förefaller likgiltiga för moral och anständighet. Men han undrar också hur det egentligen är ställt med eliterna i samhället – till exempel de brittiska politiker som använde sina offentliga utgiftskonton för rent privat konsumtion eller affärsmän som Richard Branson, som hotar att flytta till Schweiz för att slippa skatt. Vilket exempel sätter de?
Girighet och hänsynslöshet präglar eliterna i Storbritannien, menar Oborne. Han skriver att om man verkligen vill göra något åt den brist på moral och anständighet som kommit till uttryck under upploppen måste man hålla i minnet att orsakerna inte enbart står att finna i fattiga förorter som Tottenham och Clapham, utan även i rikemanskvarteren i Mayfair och Chelsea. Och i parlamentet.
Lars Sund
är författare
