Sex år efter Saul Bellows död har ett digert urval av hans brev publicerats. Kritisk både mot sig själv och andra brottades nobelpristagaren livet igenom med tvivel på sitt författarskap. Under sina sista medgav han att han förmodligen ”saknade sinne för form”.
Att få nobelpriset i litteratur är väl det närmaste en författare kommer ett evigt liv. Böckerna slumpas ut för en tia i boklådorna på trottoarerna, eller samlar damm in i det sista i de överlastade bokhyllorna, men till slut måste ändå ägaren avlida och böckerna åter bli det brännbara material de alltid var. Barnen, som med åren blivit mer än vuxna, har möjligen sett en filmatisering eller två av den odödlige författarens verk, och de blir alltid lika förvånade över att inget antikvariat vill köpa de lådor med böcker som de kommer stånkande med. Ja, antikvariaten vill inte ta emot dem ens om de är gratis.
Saul Bellow, nobelpristagare i litteratur 1976, skrev inte bara ordrika romaner i monumental amerikansk stil, han författade en stor mängd brev som bevarats för eftervärlden. Sex år efter hans död publiceras nu ett urval av dem i en mäktig volym. På baksidan skriver kollegan, vännen och en av adressaterna Philip Roth att det rör sig om ett mästerverk, och Martin Amis, en annan något yngre kollega, vän och adressat, skriver att allt som Bellow skrev befann sig på en ”stratosfärisk nivå”. Det är storslagna utlåtanden. Den som mer blygsamt hoppas på att genom korrespondensen bättre förstå mannen bakom verket, och verket genom mannen, riskerar att bli både besviken och upplyst.
Breven är riktade till älskarinnor, redaktörer, litterära agenter, vänner och bekanta, beundrare och belackare. Ett fåtal är adresserade till släktingar, inga till fruarna, och eftersom de sistnämnda hinner bli fem till antalet har han uppenbarligen dragit ett streck vid de relationerna. Ofta handlar breven om hur han själv mår och han mår ofta ganska dåligt, men aldrig så dåligt att han inte kan skriva om det till någon. Periodvis söker han, som de flesta i hans generation, miljö och samtid, professionell hjälp. Man samtalar med sin analytiker, och skriver sedan om det i brev och romaner. En del ekonomiska besvär förekommer, parallellt med ökade inkomster och antal skilsmässor. Bilden framträder av en självuppoffrande man, vars självuppoffring emellertid stannar vid den egna personen och litterära verksamheten. Andra framgångsrika författare utgör en nagel i ögat, och avfärdas mer eller mindre på den ena eller andra grunden. Beckett, Blixen, Sartre, Borges, Heller, Burroughs, Joyce, Eliot, Proust, Arendt, Nabokov, Camus, Updike, Bernhard, Steiner är några av dem som på ett eller annat sätt inte håller måttet. Den ena är ”anal”, den andra är ”antisemit”, den tredje är kort och gott österrikare. Man får intrycket av någon slags litterär polis, och kanske rör det sig om spår från hans yngre år, då ledstjärnan i hans liv hette Trotskij.
Det första brevet i urvalet är från 1932. Den blivande författaren skriver till en flickvän för att meddela att han dumpar henne. Han gör det av svartsjuka – hon har visat beundran för en gemensam vän – men det intressanta är hur han går till väga. Ungdomen är en renare, mer oskuldsfull, och därmed mer avslöjande tid, i det att man bara delvis hunnit upptäcka sina brister och inte heller lärt sig dölja dem allt för väl: ”True, I am a self-confessed coward. Cowards we all are intrinsically. /–/. Mind you, I make no sacrifice, no secret, of giving you up, I adhor sacrifice and martyrdom – they are hypocrisy within hypocrisy – an expression of barbaric dogma and fanaticism – their motive, their masked motive, is a disgusting one – it is merely the hiding of the egoism of individualism.”
En kraftfull och inte så lite retorisk rationalitet, en slags stegrad självmedvetenhet, som ständigt stannar vid sig själv och därför samtidigt lämnar en bakdörr öppen att smita ut igenom. I slutet av brevet formulerar Bellow en allmän slutsats, som på en och samma gång träffar honom och låter honom gå fri: ”Man ever seeks to justify his acts.” Denna ”teknik” återkommer i många brev. ”I made misstakes, of course. But with this qualification, you made misstakes too”, skriver han till en barndomsvän som han sårat djupt. Vid en av skilsmässorna förlorar sonen sin far: ”As for Gregory, I doubt that he will suffer as much from our divorce as I suffered from my parents ”good” family life.” Eller när han får dålig kritik för en av sina tidiga romaner: ”The Victim has its share of faults, but so do many universally and deservedly admired books.” Eller i ett annat fall, för en annan bok (Augie Marchs äventyr): ”I can’t claim I was striving for perfection.”
Han har alltid svar på tal, och kan därför inte heller ställas till svars. Långt senare, vid 84 års ålder, i sitt femte äktenskap, skall han bli far till ännu ett barn, en dotter, och hans kommentar blir: ”I’m sure no child living will have a better mother than my new child is going to have.”
hemma i exilen
Saul Bellows far anlände med sin unga familj till Kanada från Ryssland i början av det förra seklet, efter att han dömts i S:t Petersburg för att ha bedrivit handel utan lagliga dokument. I Kanada smugglar han under en period sprit till USA innan han 1924 även smugglar över familjen. Den nioårige Saul hamnar i Chicago, en stad som han livet igenom samtidigt avskyr och förblir fäst vid. Utan att överdriva kan man nog säga att Chicago är den plats som utgör såväl centrum som nedstörtningplats för Bellow. Han lever i exil i sin hemstad, och han är hemma i sin exil. Den judiska diasporan kretsar kring sin egen tragedi, och för Bellow blir Amerika följaktligen något annat än bara ett geografiskt område att befinna sig i – det blir själva det land som erbjuder platsen för den som inte behöver, vill eller förmår slå rot. Den intellektuella, eller ”kognitiva”, som Bellow skulle ha sagt, rörligheten blir stor när den så att säga inte har rumsliga begränsningar. Samtidigt kommer han inte heller vidare. Georg Kleins ord om att en jude alltid är ensam med sin Gud tangerar vad jag förstår denna belägenhet. Den människa som lever i förskingring ”förblir i en ständig diskussion med sig själv, eller snarare, med sitt superego”, som Klein skriver. Denna belägenhet kan kanske förklara det säregna med Bellows såväl romaner som brev – de tycks sakna öppningar, de stannar på ett ofta klaustrofobiskt vis vid sig själva, hur pratiga, rörliga, fantasifulla och resonerande de än vill vara.
Under hela sitt liv kommer Bellow att brottas med tvivel över sitt författarskap. Han ser det som sin uppgift att skriva ”the real thing”, att inte nöja sig med att återspegla samtiden och dess bristande självförståelse, men upplever att han aldrig når ända fram. I en essä om Dostojevskij formulerar han ett credo som säkert gällde även honom själv: ”To answer artistically is to do full justice”.
Mot den ofta vassa kritik som riktades mot honom, av såväl litteraturkritiker som vänner, värjer han sig länge och söker argument. Européer, menade han, förstod sig inte på det amerikanska. Här fanns någonting helt nytt, menade han, en ”newness”, som gick utöver vad det gamla, melankoliska och trötta Europa hade någon nyckel till. Detta ”nya” härstammade, menade han, från ”one’s experience of the total human condition”.
Hans ambitionsnivå går det inte att klaga på. Samtidigt är intrycket inte enbart att han söker formulera någonting väsentligt, utan att någonting ständigt undgår honom. Benjamin Taylor, den redaktör som under tre år arbetade tillsammans med Bellow med urvalet av brev, skriver i sitt förord att Bellows kamp med att skriva romanerna var det som alltid betydde mest för honom, på gott och ont. ”The only sure cure is to write a book”, skriver Bellow efter en skilsmässa. ”I need a big victory”, skriver han, som i en besvärjelse.
Mot slutet av hans liv ändras tonen i breven. En mildhet infinner sig, han medger att mycket av kritiken varit befogad. Han tänker alltmer på sin far, som han ringaktat hela sitt liv, och fylls med ömhet för honom. Och böckerna? ”I suppose I lack a sense of form”, skriver han utan någon bitterhet. Och breven? ”I’ve never enjoyed writing letters.” Och livet, hur såg han på det? ”I’m still waiting for my life to begin.”
Einar Askestad
Saul Bellow: Letters. red: Benjamin Taylor. Viking, 2010.
