I augustikvällen sitter vi ute på terrassen och pratar om Gud. Efter en trevande början formar sig samtalet, orden kräver både för- och eftertanke. Vi anstränger oss att finna definitioner som är exakta. Gud är kärlek. Gud är frihet. Gud är som begrepp svårt att ringa in – liksom kärlek, lycka och frihet hör det till de ord som snabbt blir dömda och oftast missförstådda. Vi talar också om svårigheten att ta ett laddat ord som Gud med i samtalet, särskilt i ”intellektuella” kretsar. (Sen funderar jag på vad intellektuell egentligen innebär, vilket tyder på min egen begränsning och rädsla att tala om ”fel” saker). Vi anstränger oss att definiera och delvis acceptera de missförstånd som är förknippade med Gud.
Vi lyckas för en kort stund bortse från religionerna och från ismerna. Vi anstränger oss att söka kärnan, urkällan och vägen till den befriande upplysningen.
Vi tystnar. Myggorna dansar mot den brinnande himlen. Vi övergår till att samtala om konst och även konsten att vara mänska. Om mänskans försök och behov att uttrycka något utöver det inramade. Om det outtömliga behovet av kommunikation. Den mänskliga nyfikenheten och att söka utanför ramen av det inlärda, är åtminstone för min egen del en av drivkrafterna till att skriva. Jaget vill nå djupare eller vidare i förståelsen över vem vi är. Mänskans begränsade synfält och vårt behov av dualism, vår vana (eller borde jag säga ovana) att dela in varandet och handlandet i gott och ont, i rätt och fel, bra eller dåligt. Kanske konsten är ett försök att nå utöver just dualismen? Är skapandet en annan form av det vi kallar Gud?
Orden känns plötsligt förunderligt lätta då vi kapat av bojorna till kristendomens skam och skuld, till fanatismen och det svartvita som står att finna i så gott som varje religion. Vi lyckas för ett ögonblick skaka av oss synden och skulden och ett rationellt uppdelande i rätt och fel. Gud är varken ond eller god. Gud är allt och inget, alfa och omega, en mångdimensionell helhet. Evigheten utan början eller slut. Det är mänskan som pendlar mellan de två polerna och har fått den fria viljan att välja.
Vi har alla våra begränsningar; moralen och etiken är mänskans sätt att kunna leva tillsammans med regler och normer för hur vi får handla och leva. Vi lär oss att tänka inom ramen för det begripliga. Vi väljer som vi blivit lärda eller som vi uppfattar som det rätta. Men bakom eller ovan eller runtom allt presterande och tyckande om rätt eller fel, de och vi-tänkandet, omges vi ständigt av undret i vår existens. Av allt liv som är, av ljuset, av varje ögonblick. Kärleken, den allomfattande, känns som en befriande kraft i kvällen som sakta övergår i natt.
Vi tänder ljusen och betraktar de fladdrande lågorna. Det börjar bli kallt. Men vi sitter kvar ännu en liten stund, i en tillvaro som ingenting kräver. Som ingenting vill. Som är. I nuet. I varje ögonblick.
Henrika Andersson
är författare och regissör
