– Men man skjuter ju där, sa min granne i slutet av maj när jag nämnde om min förestående resa till Mexiko, landet med det dåliga ryktet. Som inte är ett land utan många, av vilka jag besökt bara ett, Oaxaca, nu för tredje gången. Jag vet att en finländsk människorättsaktivist blev nedskjuten där för ett drygt år sedan, att där råder missnöje med guvernören som tidvis skickar ut paramilitära styrkor.
En sommardag för några år sedan, efter ett seminarium (jag var iklädd kritstrecksrandig byxdräkt) gick jag in i en matbutik nära mitt hem. En starkt berusad man gick omkring och plockade på sig ölburkar som den skrämda flickan i kassan inte såg/ville se, han pratade hånfullt för sig själv. Vid kassan vände han sig till mig och sa: ”Såna som du borde skjutas ner genast. Min son ska göra det.” Tystnad.
En vinterdag åkte jag i en fullsatt spårvagn när en svårt drogad man steg på, betraktade passagerarna och förkunnade högt: ”Jag ska döda er alla!” Djup tystnad.
En gång för inte så länge sedan, i dåvarande sjuttons buss utanför mitt hem, sköt en man på sin ex-flickvän, hon klarade sig, jag såg det inte. 1997 en oktobermorgon vaknade jag av att helikoptrar kretsade omkring kvarteret; det var dansken Steen Christensen som skjutit ner två poliser; min dotter var betänksam inför skolvägen. Här bör tilläggas att jag bor i en lugn stadsdel.
Det finns en stor bunke dricksvatten i huset i Oaxaca. Jag läser i gästboken att en landsman hjälpsamt föreslår att man skall slå ihjäl skorpionerna med en stekpanna. Det finns inga skorpioner, men nog tre stekpannor. San Felipe del Agua, en förort fem kilometer från staden Oaxaca är tropiskt område och UV-indexet är tio men kvällarna och nätterna är svala. Jag skriver på pation under mangoträden, en gul frukt faller till marken, jag äter upp den. Datorn fungerar nästan klanderfritt.
På midsommarafton betar två åsnor på andra sidan vägen, den ena är ett föl. Fölet förevisar några nyligen inlärda galoppsteg, kommer sedan fram till mig och nosar. Avslappnad kommunikation. På kvällen strålar ljusen från Oaxaca. Sedan smäller det. Rädd? Nej, för jag råkar veta att det är raketer. Våra nyårsraketer hemma förefaller jungfruliga i jämförelse, men dem har jag varit rädd för.
Jag hör hundarna varje kväll. De är rasande, de slåss, skriker av ilska och smärta, gråter av skräck och ensamhet. Om man försöker närma sig en herrelös hund här backar den omedelbart. Sedan: misstänksamhet, avvaktan. Och därefter nyfikenhet, kanske följer den med en bit på vägen.
Rörmokaren kommer igen, nu med sitt får i ett snöre. Medan han reparerar avloppet står jag med fåret i snöret på pation. Det beter sig hundlikt, krafsar med framklövarna på nätdörren efter husse, gurglar och morrar. Följande dag får jag veta att det är en blandning av får och hund. Omöjligt, säger en sakkunnig hemma, och detta förblir för mig ett mysterium.
– Ett människoliv är ingenting värt här, säger Jorge sakligt en dag i huset. Tankarna blir dystra, underliga: var är ett människoliv värt någonting? Hur mycket? På flyget till Mexico City träffar jag Luisa som arbetar med drogförebyggande och kvinnors rättigheter. När hon berättar om sin hemtrakt Juarez, Chihuahua, öppnar sig bråddjup. – Vad skriver du om, frågar hon, är det romantik? Åh. Jag svarar att ja, jo, det också men mest annat.
Aderton dagar efter hemkomsten kommer budet om avrättningarna i Norge. Det blir ändå augusti, jag tänker på Alexander den Store, om han hade rätt när han sa att världshistorien skrivs i barnkammaren. Jag tänker på de vilda hundarna i Oaxaca: är det så att när det verkligen gäller blir vi rädda och därmed grymma djur? Att tystnaden djupnar, att all förmåga till kommunikation är bortblåst? Jo. Nej!
Min kattunge sover, en fulländad varelse. Professorn och paleontologen Björn Kurtén skrev i De skuldlösa mördarna: ”…katten den av naturen fulländat beväpnade, den skuldlösa; människan den av naturen obeväpnade vapenbäraren, den ständigt skuldtyngda”.
Skulden finns för att människan ska veta skillnad på rätt och fel, i djurens värld behövs den inte.
