I tider då teater gärna ska vara så fysisk som möjligt går den ryska regissören Dmitrij Krymov sina egna vägar.
Mikhail Baryshnikov står med rynkade ögonbryn och mumlar på den svarta sluttande scenen när vi tar plats i Korjaamos sal. Förväntningarna på I Paris är höga, det känner man redan i den otåliga kön utanför. Med den internationellt hyllade ryske regissören Dmitrij Krymov och den lika uppburne dansaren och skådespelaren Baryshnikov i huvudrollen, och med en text baserad på den Nobelprisbelönte författaren Ivan Bunins novell, hoppas man på något extraordinärt.
I Paris ska vara en gripande kärlekssaga mellan en före detta vit general och en vacker, ung kvinna i ett regnigt, melankoliskt 1930-tals Paris. När de två möts på det café där Olga Alexandrovna (Anna Sinjakina) arbetar gissar man att det slår gnistor emellan dem, men ser eller känner det inte. Tror inte på det heller. Energin och dynamiken mellan det förmodat blixtförälskade paret ekar tom, går inte att skönja – något som är direkt osannolikt, med tanke på Baryshnikovs karisma och Sinjakinas så sköra charm och fagra sång. Det verkar snarast som om de läser sina inövade repliker med tankarna någon annanstans. Överlag är också föreställningen texttung, alternativt stum – en stor del av berättelsen förmedlas enbart via textningen på väggen. Åtminstone på delar av läktaren har man problem med att läsa all text på grund av skymmande kulisser.
Det är avskalat och stilrent, men inte direkt fängslande eller gripande. Krymov litar på att det nästan hypnotiskt långsamma tempot ska verka suggestivt – jag upplever det dock som sövande. Greppet är visserligen modigt och potentiellt intressant: i tider då teater gärna ska vara möjligast fysisk, går Krymov sina egna vägar, men en snurrande scen räcker inte till som kompensation.
Inslagen av rytmisk musik, flerstämmig körsång och speciellt Maria Guliks fantastiskt starka röst är det mest njutbara i helheten. Gulik är en riktig operadiva och får spontana applåder mitt i föreställningen.
När det fåordiga paret sitter på en biograf kvällen för deras första dejt och mumlar i mörkret hinner jag tänka att botten är nådd – men sedan äntligen ett utbrott av stora känslor då generalen i en plötslig ångestattack skär sönder den vita duken som förvandlat Chaplins lustigheter till ett rasande slagfält. Med ens blir Baryshnikovs karaktär mer trovärdig i sin existentiella ensamhet. Denna och den sista scenen lyfter föreställningen och hindrar den från att sjunka ner i den botten jag redan hann oroa mig för. Efter den monotona dryga timmen rymmer den sista kvarten vision och passion. Ack, den grånade generalen lyckas inte fånga sin unga skönhet – hon flyger utom räckhåll, slinker ur armarna på honom. Ack, hur undflyende och flyktig är inte kärleken. Flera meter över scengolvet flyger den – hon – omöjlig att fånga.
Ja, inte ens regissören lyckades med det.
Sonja Mäkelä
I Paris. Regi: Dmitrij Krymov. Text: Ivan Bunin. Scenografi, kostym: Maria Tregubova. Musik: Dmitry Volkov. Ljus: Damir Ismagilov. Audio, video: Tei Blow. Koreografi: Alexei Ratmansky. Översättning: Leo Bessonoff. På scenen: Mikhail Baryshnikov, Anna Sinyakina, Maxim Maminov, Maria Gulik, Dmitry Volkov, Polina Butko, Ossi Makkonen, Lasse Lindberg.
