jäsen om Hannah Arendt och Martin Heidegger är intressant främst på grund av sitt ämne, men regimässigt skulle den vinna på ett mindre traditionellt grepp, skriver Sonja Mäkelä.
Vilken historia. Så osannolik att den måste vara sann.
Marburgs universtitet, Tyskland, år 1924: den 18-åriga Hannah Arendt och hennes professor, den 35-åriga gifta tvåbarnspappan Martin Heidegger, blir passionerat och förbjudet förälskade. Hannah Arendt blir senare en av nittonhundratalets stora och inflytelserika filosofer och författare; Martin Heidegger blir nazist. Judiska Arendt flyr undan Förintelsen till USA, medan Heidegger som rektor för Freiburgs universitet år 1933 rensar ut judiska elever och professorer och håller Hitler-hyllande tal. År 1950 träffas Arendt och Heidegger på nytt och upptar sin ologiska vänskap som ska hålla fram till Hannah Arendts död tjugofem år senare.
Stoff för en teaterpjäs så det räcker och blir över. Hannah ja rakkaus heter pjäsen The Banality of Love av israeliska Savyon Liebrecht i finsk översättning av Kirsti Simonsuuri. Det var regissören Taru Mäkelä, som även förut behandlat andra världskrigets tematik, som upptäckte den nyskrivna pjäsen i Tel Aviv ifjol. När Mäkelä tillfrågade Seela Sella för huvudrollen lär Sella ha sagt åt Mäkelä att inte ens våga erbjuda rollen åt någon annan. Och visst är Seela Sella perfekt som den gamla Hannah.
Dubbla tidsplan är ett måste i en sådan här berättelse, men de fungerar lyckligtvis rätt friktionsfritt med övergångarna markerade med ljusförändringar. Det är den åldrande Hannah som minns sitt liv och återger händelser ur det för en ung israel (Kasimir Baltzar) som kommit för att göra en teveintervju med den bojkottade, omtvistade – missförstådda? – filosofen. Inledningsvis känns det lite krystat att den gamla Hannah Arendt sitter i sin länstol medan den unga (Elena Leeve) huserar runt i lägenheten med Martin Heidegger (Matti Onnismaa), och ler eller suckar lite nostalgiskt ibland, men greppet är trots allt ganska fint – livet knyts ihop. När den unga och den gamla kvinnan möts i en scen efter att i övrigt ha existerat på olika tidsplan, är effekten rörande och vacker. Scenografin runtom dem lämnar däremot en del att önska – den är bokstavligen dammig och gamla böcker är nu gamla böcker.
Det är en klassiskt välspelad och väluppbyggd teaterpjäs som Taru Mäkelä regisserat. Samtliga skådespelare är starka och professionella och gör trovärdiga porträtt; Kasimir Baltzar dessutom i en dubbelroll. I början kan texten kännas aningen som en föreläsning i historia – det hjälper att ha läst sammanfattningen i programbladet för att hänga med – men å andra sidan en extremt intressant sådan. Allmänbildningsutökande, definitivt, och ju längre det absurda förhållandet utvecklas, desto mer nyfiken blir man på att få se djupare in i personerna. Delvis berörs de bägge filosofernas teorier och begrepp, men dessa kunde ha utvecklats ännu mera för att få en mer intellektuell touch på det hela.
En klassisk Skönheten och odjuret-berättelse, enligt Taru Mäkelä. Matti Onnismaas Heidegger för osökt tankarna till Vladimir Nabokovs fiktiva Humbert Humbert, han med sin Lolita. Men även om Heidegger visserligen framstår som en tämligen motbjudande individ som utnyttjar sin unga lärlings beundran, måste man tillstå att inte heller Arendt själv är så oskydlig – hon njuter nog av sin ”kära despots” sällskap och inflytande. Heidegger är efter sina katastrofala nazist-sidospår svag och ömkansvärd, tillintetgjord och förnedrad. Han framstår som en förvånansvärt simpel människa, i motsats till sina svårbegripiliga filosofiska texter.
Det man inte kan förstå är att Heidegger aldrig säger sig ångra sina Hitlersympatier – han menar att han inte kan ställas till svars eftersom det var partiet som hade makten. Man måste fråga sig hur det är möjligt att en intelligent filosof ”går på” Hitlers propaganda.
Det här är en pjäs som lockar till vidare läsning, och jag måste medge att det är den i huvudsak sanna historien om en otrolig, hemlig kärlek som stannar kvar i tankarna, snarare än det sceniska uttrycket. Man kunde kanske ha fått mera dramatik ur detta drama med ett mindre traditionellt grepp.
Sonja Mäkelä
Hannah ja rakkaus. Text: Savyon Liebrecht. Översättning: Kirsti Simonsuuri. Regi: Taru Mäkelä. Scenografi, kostym: Minna Välimäki. Ljus: Kari Laukkanen. Ljud: Pirkko Tiitinen. På scenen: Seela Sella, Elena Leeve, Matti Onnismaa,
Kasimir Baltzar. Stage-festivalen på Korjaamo.
