Caroline har smygförälskat sig i kryssningsvärden på Sverigebåten och drömmer om ömma bröllopskyssar à la Haakon och Mette-Marit. Påminnaren är en misslyckad affärsman som på trottoaren säljer diktfragment som han kallar för påminnelser. Elna vinner 200 euro på en skraplott, men förstår inte var hon ska göra av med så mycket pengar. Inga flyttar in till staden från Kallbådan. Allan har en misslyckad dejt med en kvinna han träffat via en kontaktannons. Sandra känner sig lurad av en telefonförsäljare av krilloljekapslar. 

I Anita Wikmans nya novellsamling Allan, Sandra och vi andra möter läsaren olika personer runtom i Svenskfinland. Boken består av sammanlagt 13 rätt så olika noveller av varierande längd och form.

Det genomgående temat för samlingen är ensamhet, som de flesta av novellerna behandlar i en eller annan form. Fastän ämnesvalen inte alltid är de lättaste och ibland kan vara riktigt dystra, lyckas Wikman skapa en nästan positiv och gemytlig känsla i boken. Det är tunga ämnen, men det är ingen sorgmodig bok.

Flera av texterna handlar om äldre personer och ålderdom, och det är just i dessa texter som Wikman lyckas förmedla känslor som känns mest äkta. Främst säkert på grund av att Wikman länge arbetat inom åldringsvården innan hon år 1980 blev författare på heltid.

Men det är inte endast ålderdomspräglade texter, utan det finns också fräscha färgklickar, så som novellen om en liten flicka som samtalar med en alkoholist på en parkbänk. Vissa texter är riktiga pärlor, så som novellen om Påminnaren. Det är en skickligt uppbyggd dialog mellan diktfragment av kända poeter och Påminnarens livsberättelse. Wikmans poetbakgrund kommer fram också i andra texter genom sättet hon skriver på.

Wikman lyckas beskriva vardagen och dess problem på ett ypperligt sätt. Det känns som om det ligger en enorm livserfarenhet bakom det enkla och vardagliga som texterna förmedlar. Hon tar med sig själv som biperson i en av novellerna, vilket förstärker intrycket av att känslorna åtminstone till en del är självupplevda. Wikman målar upp personernas känslor så starkt att också en klart yngre läsare kan förstå en pensionärs tankevärld och rentav känna igen sig.

Novellerna innehåller härliga igenkänningsfaktorer för den finlandssvenske läsaren, utan att ändå bli för klyschiga. Det är främst detaljer och orter som särskiljer novellerna från svenska texter och skapar en känsla av närhet hos läsaren.

Trots olikheterna känns texterna inte lösryckta, utan bildar en sammansvetsad helhet. Wikman går rakt på sak, avslöjar detaljer i rätt tid och får läsaren att förstå textens innebörd utan några djupare förklaringar. Personerna och deras berättelser är överraskande och vissa förblir frågetecken även efter novellens slut, medan andra får en förklaring. Fastän ämnena oftast är väldigt stillsamma lyckas Wikman hålla läsarens intresse uppe novell efter novell. Det är sällan man sträckläser en novellsamling, men Allan, Sandra och vi andra tog slut på ett par timmar.

Fanny Fröman

Anita Wikman: Allan, Sandra och vi andra. Noveller. Förlagsaktiebolaget Scriptum 2011.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.