Ytligt om icke-våldsaktivism

av Dan Helenius

Pelle Stridlunds och Stellan Vinthagens nya bok är bäst då den handlar om författarnas egna erfarenheter, skriver Dan Helenius.

Demonstrationerna och upproren i Nordafrika, Mellanöstern och södra EU väcker nytt hopp för massrörelsen som en stark kraft i samhällsutvecklingen. Händelseutvecklingen under våren och sommaren visar att det trots allt är möjligt för folket att ställa krav och tvinga makthavare att lyssna.

Det är fortfarande oklart hur djupt förändringarna i länder som Egypten eller Tunisien kommer att gå. Däremot råder det ingen tvekan om att miljontals människor i länderna fått erfarenhet av att ställa krav på sitt samhälle.

Ilskan mot den politiska eliten är inte bergänsad till de auktoritära arabländerna. Det råder också en djup förtroendekris mellan medborgare och elit i stora delar av EU. I Grekland och Spanien har demonstrationsläger dykt upp under sommaren. Ilskan mot politikerklassen bubblar också delvis under ytan i Italien. De missnöjdas krav om bättre levnadsförhållanden och större demokrati skiljer sig inte från de krav som ställts i Nordafrika. Myndigheternas reaktion är också bekant, i stället för dialog väljer man att kalla in kravallpolis.

Den nya demonstrationsvågen väcker frågor om hur massrörelser ska organiseras för att ha största möjliga kraft att skapa förändring.

Motståndets väg av Pelle Strindlund och Stellan Vinthagen kan ses som ett inlägg i debatten om hur kampen ska föras. Författarna representerar den icke-våldskultur som dominerat aktivistdebatten sedan 1960-talet.

Enligt teorin ska allt motstånd vara öppet och fredligt. Aktivisten bör öppet redogöra för sina handlingar och infinna sig i rätten för att få sitt straff om så krävs. Målet med aktionerna är att skapa diskussion och press på motparten. Det ska sedan leda till att motparten går med på förhandlingar som sedan leder till förändring.

Vinthagen och Strindlund hör till Sveriges mer kända icke-våldsaktivister, med bakgrund i bland annat Plogbillsrörelsen, djurrättsaktioner och Ship to Gaza. Motståndets väg växlar mellan teoridelar och egna berättelser.

Ibland är det svårt att tycka om böcker trots att man egentligen skulle vilja det. Pelle Strindlunds och Stellan Vinthagens bok blir tyvärr ofta en ytlig genomgång av icke-våldtraditionens ideologi och historia. De går väldigt sällan in på djupet i de frågor som de behandlar. I stället bjuds läsaren på korta introduktioner till ideér och traditioner – ofta inledda med generaliserande kommentarer i stil med ”civilt olydiga anser…”.

Teoridelarna är så pass kortfattade att de knappast är givande för dem som känner till tankarna bakom civil olydnad sedan tidigare. Komplicerade frågor, som förhållandet mellan makt och lydnad, behandlas på ett par sidor, och sedan rusar man vidare till nästa fråga.

Boken är som bäst då den handlar om författarnas egna erfarenheter. Berättelserna från demonstrationer, sabotageaktioner, rättegångar och fängelser är medryckande, ironiska och ofta roliga. De ger en betydligt bättre insikt i deras motståndskultur än de ofta skolmästaraktiga teoridelarna.

Egypten som exempel

Vinthagen och Strindlund anser att icke-våld inte bara är en moraliskt riktig utan också en effektiv motståndsform. Enligt en del forskningsresultat är icke-våldskampanjer mer effektiva än våldsamma.

Motståndets väg ger icke-våldstraditionen äran för en rad segrar runt om i världen under de senaste årtiondena. Problemet är att definitionerna inte alltid är helt ärliga. Segrarna som nämns är ofta ett resultat av en effektiv blandning av olika taktiker, men framför allt av klara strategiska mål: Folket har velat störta regimen.

Att nämna Egypten 2011 som ett exempel på hur storskalig civil olydnad störtar en auktoritär regim är problematiskt. För det första så var folkresningens första dagar våldsamma från båda sidor. Mubaraks hatade kravallpolis drevs bort från gatorna efter timmar av hårda gatustrider. Det var först efter det som demonstrationslägret på Tahrir-torget upprättades.

Stenkastande demonstranter försvarade också gång på gång torget mot Mubaraks anhängare och polis. De fick också stöd av andra på torget. Läkare öppnade en gatuklinik för skadade, andra tillverkade skyddsutrustning eller rapporterade om händelserna till omvärlden.

De flesta som följde med upproret har sett videouptagningar av gatustriderna. Därför är det svårt att förstå varför författarna väljer att nämna Egypten utan att gå närmare in på vad de menar.

Ett andra och klart större problem är att det på inget sätt är klart att demokratikraven segrat i Egypten. Militärdomstolar dömer fortfarande civila som vågat kritisera militären och stora frågetecken hopas kring det kommande valet.

Brist på debatt

Den civila olydnadens ställning inom aktivistscenen har varit så stark att kritiken mot teorin inte har fått något större utrymme utanför den mer radikala politiska scenen. Peter Gelderloos för i sin bok How Non-violence Protects the State fram en rad kritiska argument mot icke-våldstraditionen.

Gelderloos skriver att icke-våldsmotståndet tvärtemot mot vad som sägs är ineffektivt. En rörelse som inte är ett hot kan inte förändra ett system som grundar sig på centralicerat hot och våld.

Våldet är en del av vår gällande sociala hierarki och det går inte att undgå. De som är värst utsatta är olika minoriteter och befolkningen i den tredje världen. Gelderloos kritiserar icke-våldsideologin för att den utgår från att välmående vita från trygga länder är i en ställning att ge råd och bestämma hur motståndet i tredje världen ska se ut.

Enligt Gelderloos är det endast de rika och priviligierade som har råd att idka icke-våld, eftersom de redan är skyddade av den statliga våldsapparaten.

Gelderloos påminner om att Martin Luther King Jr inte var den enda som kämpade för de svartas rättigheter i USA. Black Panther Party var enligt enkäter populärare bland den svarta minoriteten i USA än Kings rörelse, speciellt bland den fattigare svarta befolkningen.

Hotet om ett mer militant uppror var sannolikt en av huvudorsakerna till att de vita myndigheterna valde att förhandla med King. Kennedy uttalade sitt stöd för Civil Rights Act och bad kongressen godkänna lagen efter att hårda kravaller rasat i Birmingham i flera dagar.

Hur växa sig stark

I sin provokativa bok Pacifism as Pathology beskriver Ward Churchill en aktivistkultur som egentligen inte längre strävar efter förändring. Snarare är det fråga om en teater där demonstranter, polis och journalister alla har sina välkända roller.

Churchill anser att icke-våldsaktionerna aldrig kunnat eller kommer att kunna utmana statens våldsmaskineri. Enligt honom måste alla rörelser som siktar på radikala förändringar i västländerna utveckla ett så brett tanke- och handlingslager som möjligt för att kunna utmana staten.

Churchill och Gelderloos behandlar främst aktivistmiljön i USA, men en del av det de skriver är bekant också här. De kritiserar icke-våldsaktivismen för att se ned på andra motståndsformer och för att försöka dominera och censurera debatten inom rörelsen. Oviljan att diskutera andra former av motstånd än icke-våldet genomsyrar också många europeiska rörelser.

I Motståndets väg skriver författarna att icke-våldsrörelserna skapar mer demokrati inom motståndet genom sin öppenhet. Rörelser som idkar mer militant motstånd måste till sin natur vara mer slutna och därför mindre demokratiska.

Slutna rörelser har också svårare att växa eftersom det är oklart vem som har vilken roll i gruppen, poängterar de. Det är svårt att hitta in i en rörelse där ingen vet, eller vill säga, vem som gör vad.

Gelderloos beklagar att man splittrar motståndet genom att skapa en konstgjord gräns mellan icke-våld och våld. Det finns inga aktivister som propagerar att motståndet endast bör vara våldsamt. I stället är det fråga om att använda sig av en blandning av taktiker. Största delen av arbetet inom radikala folkrörelser involverar i vilket fall som helst ingen konfrontation med motståndaren.

Hur framgångsrikt motståndet är beror inte på om det är våldsamt eller inte utan på hur stort stöd rörelsen har, skriver Gelderloos. Om folk inte ser motståndet som legitimt kommer de att stöda förföljelser mot aktivisterna oavsett vilka metoder som använts.

Strindlund, Vinthagen, Gelderloos och Churchill är ense om att folkrörelser måste vara breda och starka för att kunna skapa förändringar.

Det som framgångsrika folkrörelser har gemensamt är att de vid en avgörande tidpunkt lyckas locka ut stora folkmängder på gatorna. De är också uthålliga nog att klara av längre tidsperioder av kamp. Den kapaciteten kräver starka strukturer och medlemmar som är villiga  att uppoffra sig.

Den här sortens rörelser uppstår inte ur tomma intet. Att skapa en sådan struktur kräver åratal av arbete från aktiva medlemmar. I de flesta delarna av världen är det här arbetet inte bara tungt utan också farligt. Hur motståndet i Nordafrika och Mellanöstern organiserades är fortfarande orapporterat, i alla fall i väst, men jag är säker på att det involverade betydligt mer än några Facebook-grupper.

Dan Helenius

Pelle Strindlund och Stellan Vinthagen: Motståndets väg –
Civil olydnad som teori och praktik. Karneval förlag, 2011.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.