Eric Hermelin inledde sin bana som översättare sedan han vid 49 års ålder skrivits in på S:t Lars hospital i Lund. Före det hade han hunnit bekanta sig med halva världen och portats både från den amerikanska och brittiska armén. Thomas Wulff skriver om en persisk Sufi-dikt från 1300-talet, och dess översättare.
År 1926 gav friherre Eric Hermelin ut sin översättning av Mahmud Bahistaris Mystikens rosengård, ett persiskt diktverk från 1300-talet. Anmärkningsvärt i sig, men än mer anmärkningsvärt är att detta bara var början, under de följande tjugo åren skulle Hermelin komma att översätta och utge ytterligare ett tjugotal digra volymer klassisk persisk poesi, i en medvetet arkaiserande svensk språkdräkt. Nu i höst har Ellerströms förlag gett ut Hermelins översättning av Mystikens rosengård på nytt, med efterord och kommentarer av Ulf I. Eriksson, i en vacker liten volym.
Mystikens rosengård är en filosofiskt-religiös lärodikt, uppbyggd så att vart och ett av de femton kapitlen inleds med en fråga, till exempel: ”Vem är jag?”, ”Vem är fullkomlig?” eller ”Vilket är det hav, vars strand är tal?”, som Bahistari sedan besvarar i en tät väv av poesi, tänkespråk, liknelser, historiska exempel, Koranhänvisningar och så vidare. Bahistari vill att boken skall ”tända hjärtats lampa med själens ljus”, och kunna vägleda läsaren att bli en bättre, andligare människa, för att så småningom nå det yttersta målet: att sammansmälta med, och bli ett med Alltet, det vill säga. det gudomliga – en strävan som är själva hjärtat i den oerhört mångskiftande solfjäder av mystiskt orienterad islamsk fromhetsutövning man med ett samlande namn kallar sufism.
Namnet härleds, enligt en teori, från ordet Suf = ylle, efter den kåpa av grovt ylle de första sufierna iklädde sig, inspirerade av tidiga kristna asketer och eremitmunkar, i och med att de avsade sig världen och började vandra världen kring såsom fakirer (= ”fattiga”), medan en annan teori håller före att namnet skall härledas ur Saf = tomhet, efter sufi-innerlighetens yttersta strävan: att bli ”tom på ett själv”.
Sufiern beträder malamati, ”de klandervärdas väg”, den som följs av ”jag-föraktets folk”:
”Av kärlek till honom tappade Guds-tillbedjarna huvudet; / Och blevo utstötta, som lösdrivare, från hus och hem”, i Shabistaris och Hermelins ord. De tidiga sufierna kan ses som en art av de ”heliga dårar”, som förekommer i många religioner, från rysk ortodoxi till tibetansk buddhism – individer som uttrycker sig paradoxalt och till och med hädar, och uppträder okonventionellt och provokativt för att väcka omvärlden till insikt. De är människor som berörts av ”Guds finger” och därigenom anses ha undfått ett visst mått av helighet mitt i sin excentritet: ”Låt förnuftet fara, och lev beständigt tillsammans med Gud”, säger Shabistari och besjunger, i likhet med många andra sufier, även vindrickandet och berusningen, även om han inte avser vilket dussinvin som helst: ”’Rent vin’ är det vin, som giver dig rening; / Från varats besmittelse, i berusningens stund. /…. / Ty bättre den berusade än den i sin personlighet rättfärdige”.
Dylika anarkistiska uppmaningar till oförstånd och vindrickande, kopplat till sufiernas förakt inför den organiserade och regelbundna islamska religionsutövningens yttre former, och särskilt dess skrymtare och fariséer, har givetvis väckt konservativare kretsars anstöt genom århundraden, och periodvis har sufierna aktivt förföljts och till och med avrättats, såsom t.ex. Al Halladji (d. 922), sedan denne dristat sig att utropa ”Jag är Gud!”, och som Martin Enckell ägnat en sufiskt anstruken diktsamling, Gud All-En (1989).
Al Halladji var tvivelsutan medveten om vilken grov hädelse hans utrop kunde betraktas som, men avsåg det knappast såsom en faktuell utsaga, utan ville väl snarare uttrycka samma panteistiskt allomfattande livskänsla som får Shabistari att utbrista: ”Visheten rusig, änglarna rusiga, själen rusig; / Luften rusig, jorden rusig, himmelen rusig,” i Gudskärlekens och hänryckningens rus.
Shabistari som författare är en Förkunnare, som vill öppna läsarens ögon för sanningen, nästan en Profet i sin sanningsglöd, fastän högst medveten om komplikationen i sin roll: ”Hur kunna de hemligheter, som skådas i den hänrycktes syner, / Tolkas medelst talade ord?”, och, ”Det översinnliga livet kommer aldrig in i bokstaven”.
En nutida läsare kan uppleva något snarlikt; Mystikens rosengård är ett högst esoteriskt verk, som inte nödvändigtvis öppnar sig i en handvändning. Läsningen kompliceras ytterligare av Hermelins visserligen högst medvetna, men ytterst ålderdomliga språk – betecknande är att han förkastade Bibelöversättningen från år 1917, och hellre sökte sig till äldre versioner för att vara så tidstrogen som möjligt ifråga om de medeltida texter han översatte. För en läsare som kan finna poesi och skönhet i ord som t.ex.”huldrik” eller ”yverboren” är Hermelins språk dock en njutning.
”Oduglig för
militärtjänst”
I sin översättargärning drevs Hermelin av en art av samma passion som Shabistari och de andra klassiska persiska författarna han översatte, i det att Hermelin hoppades att texterna skulle ”tina upp vår frusna tankeförmåga” och ”sätta hjertats vågor i svallning”, och i förlängningen göra världen till en bättre plats att leva i – ett gammalt hederligt folkbildningsideal med andra ord. Men sannolikt ägde Sufi-författarna även en långt personligare relevans för Hermelin – han om någon hade följt de klandervärdas väg, och satt nämligen, visserligen mer eller mindre frivilligt men dock, inspärrad på mentalsjukhuset S:t. Lars i Lund sedan 1909, där han även skulle förbli fram till sin död år 1944.
Hermelin var 49 år då han hospitaliserades och inledde sitt översättarvärv, men före det hade ett sannerligen kringflackande liv fört honom över halva jordklotet. Efter studier i Uppsala, vilka dock mest tycks ha gått ut på att rumla runt och supa, emigrerade han 1883 till Amerika, där han så småningom tog värvning i arméen, bara för att avskedas sju månader senare, såsom ”oduglig för militärtjänst”, uppenbarligen på grund av en syfilissmitta. Via Tyskland, tydligen någorlunda kurerad, fortsatte Hermelin sedan till England, där han snart hade enrollerat sig på 12 år i Middlesex Regiment, som i december 1887 sändes till Indien, där han skulle komma att stanna i fem hela år. Av dessa satt han sammanlagt två år i fängelse, för större och mindre förseelser, förutom att han i flera omgångar led av malaria, tyfus, delirium tremens och åter uppblossande syfilis. Men under samma period lärde sig Hermelin även den persiska – som alltså allt sedan Moghul-tiden fungerade såsom ett litterärt lingua franca även i stora delar av Indien – som sedan skulle möjliggöra hans senare livsverk.
År 1893 avskedades han i vanära från den brittiska arméen med motiveringen ”Conduct very bad.” Efter en ny färd till Amerika, och vidare till Jamaika, då han återkommit till Småland för ett kort besök år 1897, sattes han under förmyndarskap, men fladdrade ändå oförfärad vidare till Australien, och ett fortsatt vildsint leverne i rättegångsprotokollen från Melbourne i maj 1906, då Hermelin arresterats ”mycket berusad” sedan han stulit en överrock och pantsatt den för två shillings, framkommer att detta är den tjugoandra gången Eric Hermelin ådöms ett kortare fängelsestraff.
Esoterisk
islamsk poesi
År 1908 återkom sedan den oförbätterliga odågan till Sverige för gott, och skrevs in på S:t Lars hospital ett knappt år senare. Kommande trettiofem år skulle bli delvis stormiga, med återkommande rymningar och pilsnerflaskor gömda i bokhyllan och konjak i kakelugnen, men även ett oavbrutet, inlevelsefullt tolkande till svenska av poesi skriven åren 1000-1400 på persiska, fastän med arabiska bokstäver, av författare från Iran, Afghanistan, och Turkiet. Det vill säga esoterisk islamsk poesi som översättaren dessutom ofta, i sin strävan till den yttersta samvetsgrannhet, förser med kommentarer och en omfattande notapparat, hänvisande till t.ex. närstående bibelställen, eller till två själsfränder till författare, såsom Swedenborg och Jakob Böhme, som Hermelin också föga förvånande valde att översätta. Mystiker tenderar ju att tänka och uttrycka sig på snarlika sätt, och så ekar ju t.ex. Bahistaris utsaga ”I vart och ett stoftkorn tusen solar förborgade” klockrent i William Blakes ”To see Eternity in a grain of sand” sjuhundra år senare.
Eric Hermelin var en främmande fågel, udda men ändå inte helt ensam i det dåtida Sverige; konstnären Ivan Agueli, som t.o.m. konverterade till islam och initierades i en Sufiorden, och Vilhelm Ekelund, med sin dragning till österländsk mystik, är två namn man genast kommer att tänka på. Inte för att de tre dock någonsin lär ha träffats.
Thomas Wulff
P.S. För den nyfikne som vill läsa flera av Hermelins översättningar eller veta mera om hans liv finns i varje fall följande skrifter på svenska: Persiska Antologin – Hermelins översättningar av 19 andra Sufi-diktare, inklusive kändare namn som Rumi, Omar Khayyam och Sa’di. Ursprungligen utgiven på Cavefors 1976, nyutgåva 1986 på Förlaget Näktergalen. Per-Erik Lindahl: ”Ångesthjulets svängningar” – biografi över Hermelin, tyvärr inte särskilt välskriven, men livsödet är ju djupt fascinerande. Cavefors 1976. På Ellerströms finns vidare: Omar Khayyam: Rubaiyat, i Hermelins översättning (1993). Emmanuel Swedenborg: Andlig dagbok, i Hermelins översättning från latinet (1998), och Eric Hermelin: Blif en dåre!, en kommenterad sammanställning av Hermelins fotnoter (!).
