Den sista boken. Kan en mening fylla en läsare med en starkare känsla av gnagande oro är just dessa tre ord: den sista boken. Sebastian Johans tar avsked av Bo Carpelan i sin recension av Blad ur höstens arkiv.
Jag är möjligen en smula teatral, men jag drar mig för att öppna Bo Carpelans sista bok. Den dimper ner på hallmattan – som böcker brukar om man har dem som levebröd – men sedan blir den liggande i en hög på arbetsbordet några dagar. Jag tar inte upp den, slår upp någon sida här och där, skummar inledningen eller någonting annat som jag brukar göra innan jag sätter mig ned för att verkligen läsa boken ifråga. Istället tittar jag då och då på Anders Carpelans höstmjuka omslagsbild liksom i förbigående och försöker rationalisera bort den vaga men klart märkbara känslan av ångest inför det stundande läsandet. Den sista boken är inte som andra böcker. Den sista boken vänder sig till läsaren och inte till den professionella (nåja, i varje fall yrkesverksamma) kritikern.
Bo Carpelan är speciell av många orsaker. Inte bara för att hans uppburna position som ålderman på den finlandssvenska litteraturscenen hade en motsvarighet också i hela den svenskspråkiga litteraturen på ett sätt som, gissningsvis, ingen av hans efterföljare kommer att ha. Utan också för att han var den sista länken bakåt, i varje fall för mig, mot den där mytiska och faktiskt ganska korta perioden då den finlandssvenska litteraturen exploderade (imploderade är nog egentligen en korrektare term) på ett sätt som saknar motstycke. Den (finlands-)svenska litteraturen kommer alltid att krylla av författare som blickar tillbaka och hänvisar till den tidiga modernismen, men med Carpelan försvann den sista som liksom författade i en rak efterföljd. Det är möjligt att jag överdriver, och i så fall skyller jag på Den Sista Bokens effekter, men Carpelan skrev och verkade i den stora Björlings efterföljd och skugga. Åtminstone är det så jag alltid läser honom.
Egentligen stämmer det inte alls, såklart. Och man kan argumentera att en sådan läsning betraktar Carpelans rätt så fantastiska, och väldigt breda författarskap, ur en förminskande synvinkel. Men det kan jag tyvärr inte bry mig om. Den svagt bubblande känslan för ljusets nyanser som alltid finns hos Carpelan är till exempel, tycker jag, tyngd av de stora förebilderna. Carpelans nästan absoluta gehör för ljuset borde vara malligare, mer självmedvetet och kanske till och med aggressivare. Men istället präglas det alltid av en återhållsamhet som nästan gränsar till resignation. Inte för att texten inte är medveten om sina egna kvaliteter, men för att den så självklart är lika medveten om att den aldrig kommer att skriva sig förbi hjältarna från tidigare generationer.
I riktigt bra litteratur, precis som i lysande popmusik, är det resta långfingret som ber såväl tidigare som kommande generationer att dra åt helvete ofta en nödvändig kvalitet. Hos Carpelan finns det aldrig något spår av detta. Han är medveten om sin plats, och han accepterar den. Experimenten är gjorda och han kan skörda dess frukter – eller välja att låta bli – utan de yviga gesterna. Kanske är denna acceptans till och med en av hans största tillgångar. I Carpelans litterära kropp finns det ingen falsk självbelåtenhet som i efterhand binder honom till löje och en viss tid. Det finns bara ett luftigt flöde.
Och så då den sista boken. Blad ur höstens arkiv, där prosaisten Carpelan som vanligt i första hand är poet, är en värdig avslutning på ett skrivande liv. I korta dagboksanteckningar får vi följa Tomas, pensionerad statistiker, som bosatt sig på sommarstället Udda för att vara nära sin 94-åriga mammas ålderdomshem. Den åldrande sonen och den än mer åldrande, döende, modern kontrasteras av Tomas relation till grannbarnet Slanten, som då och då dyker upp på hans tröskel.
Åren har gått och bladen ska falla ännu en gång, grannarna har fest, den triviala vardagen förflyter, ljuset skiftar. Åldrande och insikten om det egna jagets förgänglighet är återkommande i den barnlösa singelmannen Tomas anteckningar. Men mest handlar de om skrivande och litteratur. Precis som Gramina, som blev Carpelans sista diktsamling, präglas Blad ur höstens arkiv av en återhållsam eld som pyr kring detta mäktiga att vår varseblivning kan formuleras och förmedlas i ord. Ordet är som bekant begynnelsen. Men ordet är också slutet, och ett ständigt här och nu. Carpelans karaktär är lika fascinerad som sin författare. Och precis som denne lyckas han fånga de små vardagliga skiftningarna, och de förlupna tankarna, och gjuta dem i bokstäver med en lyhördhet som gränsar till det geniala.
Uppgivenhet, tomhet, förgängelse, trötthet, ångest, slentrian. Orden gör motstånd mot allt. ”Här är tamburen, här köket, här mitt arbetsbord, här min text, den är min text, den säger mig: Gå ut på tunet, andas in, se hur långt november har kommit, har den stigit in i dig, har du ingen egen årstid? Alla? Ser du i hösten vårens ankomst? Lukten av jord, av kommande is. Märklig, all skönhet.”
Bo Carpelan har gjort en vacker sorti.
Sebastian Johans
Bo Carpelan: Blad ur höstens arkiv. Schildts, 2011
