Det som fungerar på den ena sidan av Atlanten duger inte alltid på den andra, skriver Sara Death i sin text om (finlands)svensk litteratur i engelsk översättning
Som redaktör för det brittiska magasinet Swedish Book Review – som kan provsmakas på www.swedishbookreview.com – upprätthåller jag en överblick av den litteratur som publiceras i Sverige och det svenskspråkiga Finland. Varje nummer av SBR innehåller en lista med nya och kommande verk i engelsk översättning, och sedan jag blev redaktör 2003 har det varit uppenbart att marknaden har expanderat. Vi brukade kämpa för att fylla en sida med nya titlar, men numera kunde vi ofta fylla tre. I bokhandlar och på Amazon är det uppmuntrande att se så många översättningar från de nordiska länderna som är väl synliga och säljer väl. Kanske för att tillfredsställa läsarnas uppenbara aptit på de här böckerna verkar det finnas en märkbar minskning i de brittiska och amerikanska förlagens traditionella obenägenhet att skaffa rättigheter till utländsk fiktion. Men detta beror huvudsakligen på den nordiska kriminallitteraturens nuvarande, och förbluffande långlivade, popularitet – som det svensktalade Finland inte har varit särskilt involverat i. För att citera Maria Antas i det nyutkomna Finfo häftet Finnish Contemporary Literature: A Wealth of Voices (FF1015): ”Finlandssvensk litteratur handlar sällan om mord, sex eller kärlek, vanliga teman i litteraturen världen över.”
Vi inom översättningssamfundet och SELTA (Swedish English Literary Translators’ Association) hoppades väldigt mycket att kriminallitteraturvågen skulle föra med sig ett nytt intresse för annan översatt litteratur, särskilt för mera litterära författare. Än så länge har utvecklingen åt det hållet i varje fall varit långsam, och många större författare väntar fortfarande på sin chans att göra sig kända i den engelskspråkiga världen. Etablerade finlandssvenska författare som Lars Sund, Erik Wahlström, Robert Åsbacka och Ulla-Lena Lundberg förblir än så länge förbisedda.
Kjell Westös roman Lang (övers. Ebba Segerberg), möjligen inte den mest representativa romanen att välja som inledning till hans verk, publicerades av Harvill 2005.
Monica Fagerholms Underbara kvinnor vid vatten (Wonderful Women by the Water) gavs ut i engelsk översättning i Storbritannien 1994; förra året har hennes Den amerikanska flickan (The American Girl, övers. Katarina E. Tucker) publicerats av Other Press i USA, men inte i Storbritannien. Det finns en del skillnader mellan Storbritannien och USA i fråga om attityden till utländs fiktion och enskilda översättningars säljbarhet. Det som fungerar på den ena sidan av Atlanten duger inte alltid på den andra, och en enda översatt upplaga täcker inte nödvändigtvis båda behoven, då amerikansk och brittisk engelska inte är helt utbytbara.
Kommerialisering
av branschen
På gott och ont har agenternas inträde på scenen under det senaste årtiondet radikalt förändrat publiceringsspelets tempo och natur. Många större finlandssvenska författare hittar nu agenter, ofta utanför Finland, antingen i Sverige eller ännu längre borta. Det här ger nyttig exponering internationellt. Det har också en oundviklig ”kommersialiserande” och profitdriven effekt, som förvränger vad som kunde kallas för traditionella kanaler för att göra förlag uppmärksamma på god litteratur. Swedish Book Review hör troligen till dessa traditionella, mera tankfulla, mindre omedelbara metoder. Vi kan till exempel inte matcha den accelererade tidsramen för kriminallitteratur, där rättigheter auktioneras ut i frossarorgier på Londons och Frankfurts bokmässor, ofta innan boken ens har kommit ut i dess hemland.
Men SBR:s artiklar och recensioner uppskattas fortsättningsvis av mindre förlag runtom i världen (genom engelskans lingua franca) och den är fortfarande en värdefull plattform och plantskola för yngre och aspirerande översättare, som alltid har svårt att få en fot mellan publiceringsdörren. SBR är också en plats där läsare och icke-nordiska förlag kan uppmärksammas på goda texter från denna och tidigare perioder, oberoende av kommersiell potential. Den här sortens seriös bevakning av finlandssvensk litteratur på engelska hittas givetvis också i långköraren Books from Finland, nu en onlinejournal på www.booksfromfinland.fi.
Det finns troligen flera översättare från svenska i Storbritannien, med ett specialintresse för finlandssvensk litteratur, än det finns beställningar på översättningar, men SBR kan inte expandera alltför mycket i den riktningen. Dess huvudsakliga finansieringskälla, som vi är mycket tacksamma för, är Statens kulturråd, som naturligt nog föredrar att en högre profil ges åt rikssvensk litteratur. Denna subtila distinktion mellan varianter av svenska har hursomhelst liten betydelse för en genomsnittlig brittisk läsare, som ofta inte ens kan skilja mellan Sverige, Schweiz och Norge, och troligen är omedveten om det faktum att Finland har en svenskspråkig minoritet inom sina gränser. Jag har länge tänkt att det skulle vara lättare för den nordiska regionen att slå igenom på den brittiska marknaden för översatt litteratur om de enskilda länderna tilläts vara mer flexibla i användningen av sina nationella kulturbudgetar och oftare kunde sätta igång gemensamma projekt, men det här är troligen en opraktisk dröm.
Mumin och
äldre texter
På den positiva sidan fortsätter mumintrollens popularitet oförminskad i Storbritannien, även om den har lika mycket att göra med animationsfilmer och smarta prylar (de där porslinsmuggarna som man kan samla på!), som med de ursprungliga böckerna. Tove Janssons romaner och noveller för vuxna har också för närvarande framgång i Storbritannien tack vare en serie nya pocketböcker – en del nya och en del gamla översättningar – från Sort Of Books. Nyttig publicitet för Janssons böcker har också genererats av två brittiska författare med hög profil, Philip Pullman och Ali Smith, som har uttryckt beundran för hennes arbete. Flera av Janssons berättelser, i Silvester Mazzarellas översättning sändes också på BBCs Radio 4 i våras.
Äldre litterära texter från svensktalande Finland har hittat utlopp via mera nischade eller akademiska förlag. Norvik Press (ursprungligen i Norwich, nu i London) har publicerat Edith Södergrans brev (överstta av Silvester Mazzarella), Runar Schildts noveller (över-
satta av Martin och Anna-Lisa Murrell) och nyligen Henry Parlands Sönder (To Pieces, översatt av Dinah Cannell). Johannes Göransson på Ugly Duckling Press i USA har översatt och publicerat Parlands Idealrealisation (Ideals Clearance) och talar för författarens texter. I Storbritannien har Bloodaxe Books publicerat verk av Edith Södergran och Tua Forsström. Poesin förblir en minoritetsmarknad i Storbritannien som på andra ställen, men det tycks finnas en konstant aptit för den bland översättare, i små tidskrifter och inte minst på de många litteratur- och poesifestivalerna som ökar i popularitet runtom i Europa idag. Publicering på nätet ger också en helt ny kanal för översättningar. Det här kan gälla inte bara lyrik, utan också för bilderböcker för barn. Kolla till exempel Söderströms kommande app: en engelsk översättning av Hannele Mikaela Taivassalos och Lena Frölander-Ulfs Mörkerboken.
I upptakten till Finlands tur i den internationella förlagsbranschens strålkastarljus, som temaland på Frankfurts bokmässa 2014, har Finnish Literature Exchange (FILI) fått en särskild budget och en anställd med ansvar för främjandet av finlandssvensk litteratur. Med lite tur kommer det här att stimulera till nya översättningar inom de närmaste åren, inte bara till tyska utan också till engelska.
Sarah Death
Övers. Nora Hämäläinen
