Johanna Enckell trivs bäst där språk och människor möts och blandas. Hon är nu aktuell på Nationalteatern med en översättning av Hélène Cixous Voile Blanche Voile Noire.
– Inte har jag nu så mycket att säga om översättning, säger Johanna Enckell.
Väl blygsamt, måste man tycka. Visserligen kanske dramatiköversättningen bara är en av många saker hon hållit på med under ett drygt halvsekel inom kulturbranschen, men uttalandet saknar i alla fall något i trovärdighet. För tillfället kan man exempelvis på Nationalteaterns scen höra hennes och Seppo Parkkinens översättning Musta purje valkea purje från det franska originalet Voile Blanche Voile Noire av Hélène Cixous. En god vän till Enckell, förresten. Tjugo år i Paris har gett mycket mer än bara språkövning.
Cixous’ prosa översätts sällan eftersom hennes personliga sätt att leka med språket utgör en utmaning; man måste vara lyhörd för underfundiga dubbla eller dolda betydelser. I allmänhet gillar Enckell ordvrängare där översättarens egen leklust och uppfinningsrikedom får spela med. I efterhand har Enckell också översatt Cixous’ pjäs till svenska och deponerat Svart segel vitt segel i Labbets pjäsbank.
Johanna Enckell har sedan hon blev fri – det vill säga frilans, efter anställningar på diverse universitet och teatrar – fått fart på sitt dramatiska skrivande. Sammanlagt har det blivit ett tjugotal skådespel för barn och vuxna inklusive två tevemanus och en radiofeature. Översatt har hon från franska, engelska och finska men översättningarna har ändå inte blivit mer än åtta till antalet. Några har uppstått i kombination med hennes dramaturgi, som till exempel Snöbollskriget som växte fram ur Hagar Olssons finska Lumisota med vissa partier ur Det blå undret. I Kaisa Korhonens regi blev uppsättningen en stor framgång på Lilla Teatern år 1981. Enckell har också kombinerat översättning, dramaturgi och regi i samband med Antonin Artauds Van Gogh, le suicidé de la société, som fick heta Kuka murhasi van Goghin? på Tampereen Teatteri med Antti Virmavirta i alla roller och med gästspel i St. Petersburg, Paris och Prag.
En av Enckells främsta roller är förmedlarens – förutom via översättningar sprider hon kunskap om finsk teater i Frankrike och Sverige och om fransk i Finland genom tidningsartiklar, recensioner och föredrag.
– Jag står gränsle över språk och kulturer, säger Enckell och menar dels det svenska/finska, dels det franska/nordiska.
– Jag kan lätt få klaustrofobi i enspråkiga sammanhang och det må nu handla om vilket språk som helst, tillägger hon.
Hon trivs där språk och människor möts och blandas.
När jag frågar om den där kärleken till ett språk som måste finnas bakom motivationen och viljan att översätta, säger Enckell att hon faktiskt inte älskar sitt modersmål allra mest. Är det en legitim åsikt, undrar hon? Jag säger att jag antar det. Men förälskad i språk är hon, också i dem som hon inte – ännu – behärskar fullt ut, som tyska och spanska, och dem hon inte förstår men lyssnar på som något okänt och lockande: arabiska, turkiska, persiska…
– Mest njuter jag av att känna till olika språks egenarter och karaktärer, av att försöka klura ut hur man kan få något att låta bra på det egna språket och stunden när man kommer på det – ja, då är det roligt! förklarar Enckell.
Hon vill ha tid på sig när hon arbetar med ett projekt och vill kunna fokusera på en sak i sänder – ungefär en till tre månader uppskattar hon att går åt till en pjäsöversättning. Med Hélène Cixous-översättningen till finska arbetade hon och Parkkinen dock drygt ett år, med vissa uppehåll: att vara två översättare är självklart mer tidskrävande än om man är enbart sin egen chef. Enckell och Parkkinen var i alla fall samspelta eftersom båda vill använda ett litterärt språk.
– Jag vägrar att skriva repliker på ett efterhärmat talspråk, påpekar Enckell.
Hon tycker att den trend som fortfarande dominerar på finska, nämligen att allt nyskrivet ska uttryckas i talspråk, är pinsam.
– Lyckligtvis har samma vurm inte varit lika utbredd på svenska. En helt annan sak är att som Lars Norén ha ett unikt öra för rätt tonträffning och rytm i sin replikföring.
Enckell menar att språket – också det dramatiska – ska vara nyskapande; inte någon bruksvara man kan sopa golvet med.
– Ett okänsligt talspråk fungerar som en tvångströja när det skrivs ut i minsta detalj, säger hon.
Regissör och skådespelare ska ges frihet att välja sina uttryck för scenen, vilket sker lättast då texten är neutralt litterär.
Just nu arbetar Johanna Enckell med en egen text. Inlägget Jacques Derrida som silkesmask ska hon hålla under “3T”:s egna kulturdagar i Åbo i oktober. 3T eller “Kolmas tila – Tredje rummet” är ett kollektiv av konstärer inom olika områden vars mål bland annat är att skapa dialog mellan konst och vetenskap och att lyfta fram filosofiskt och samhälleligt tunga ämnen. De producerar både teaterföreställningar, filmer, utställningar och performance, och till sina kulturdagar har de bland andra bjudit in den franska filosofen Michel Onfray. I en verklighet där beklämmande mycket handlar om det kommersiellt lönsamma, behövs det ett uttalat intellektuellt och konstnärligt motstånd.
Enckell säger att hon numera är i den lyckliga situationen att inte i första hand var tvungen att oroa sig för ekonomin – hon har sin konstnärspension som grund och kan göra det hon brinner för. Någon brist på nya idéer har hon inte.
– Det är som en trängsel i huvudet, det är hemskt att jag är så långsam! Och det krävs ju energi och kraft att göra något av allt det där. Men slumpen har alltid varit min vän och jag hoppas att slumpen också den här gången avgör mitt problem.
text&foto Sonja Mäkelä
