Jan Wiklunds folkrörelseepos fokuserar mest på två slag av motstånd, lönearbetarnas motstånd mot kapitalägarna och periferins motstånd mot centrum.

För att kunna förändra den värld vi lever i, måste vi ha åtminstone en viss förståelse för hur den fungerar ekonomiskt, socialt och politiskt. Den postmoderna eran förde med sig ett hälsosamt tvivel på stora alltomfattande teorier, stora berättelser. Marxismen – som under en lång tid fungerat som en förklaringsmodell för förståelse av kapitalism och imperialism – hade förlorat sin revolutionära potential. Den fick nu stå som ett av huvudmålen för den postmoderna kritiken. På många sätt var denna kritik viktig för de kritiska teorierna, som tvingades utvecklas från sin vulgära form. Föraktet för de stora berättelserna hade emellertid också negativa följder och det limbo, där allt går an, skapade en bördig jordmån för en expanderande nyliberal, kapitalistisk globalisering.

Jag tror ändå att vi har behov av stora berättelser, inte för att jag tror de är stora sanningar, men för att de kan fungera som verktyg för förändring, som provisoriska kartor. Det är så jag till exempel ser på den så kallade världssystemteorin och det är så jag läst Immanuel Wallersteins texter. Det är fråga om världskartor, inte lokalkartor. De här teorierna kan förklara kapitalismen, som världssystem, men inte lika bra lokala konflikter, trots att också dessa måste ses ur ett globalt helhetsperspektiv.

Kapitalismens död har varit en lika våt dröm för socialister, som Harmageddon för de kristna. Trots att kapitalismen genomgått en mängd allvarliga kriser, har den visat sig vara envis som en kackerlacka. Men, som andra historiska skeden är den naturligtvis inte evig. Den hade en början och kommer också att ha ett slut. Vi är nu inne i ett skede där flera olika motsägelser inom systemet sammanfaller. Immanuel Wallerstein har utifrån en världssystemteori hävdat att den liberala kapitalismen nått sin slutfas. Han anser ändå inte att det finns någon orsak att börja jubla. Inom marxismen har man ofta förfallit till en historisk automatism och ansett att socialismen är en logisk följd av kapitalismens död. Det tror inte Wallerstein. Han menar att följderna kan vara något värre och brutalare. Framtiden beror på hur motståndet lyckas organisera sig.

I dagens läge är det inte lätt att känna sig optimistisk inför framtiden. Den krisande världsordningen attackeras inte av folkrörelser impregnerade av internationell solidaritet och socialistiskt etos. Vad vi ser är regressiva och reaktionära nationalistiska och fanatiskt religiösa rörelser. Det är kanske endast i Sydamerika de folkliga rörelserna kan ses som ”vänster”.

Klasskamp och
anti-imperialism

Jan Wiklund erbjuder med sin bok Demokratins bärare. Det globala folkrörelsesystemet en bra guide till en förståelse av världspolitiken och de aktuella motsättningarna. Hans utgångspunkt är att det finns tre huvudsakliga aktörer inom den historiska kapitalismen och dess expansionshistoria: staten, kapitalet och folkrörelserna. De två förstnämnda har utforskats betydligt mera än folkrörelserna, så det finns ett behov av en bok som denna, som ger ett annorlunda perspektiv på historien. Begreppet folkrörelse definierar Wiklund såhär: ”En folkrörelse är en kollektiv, organiserad och handlingsinriktad viljeyttring gentemot samhälleliga rutiner, från dem som rutinerna försätter i underläge.”

Wiklund är ambitiös, kanske allt för ambitiös, i sin ”avhandling” om folkrörelsesystemet. Han nöjer sig inte med att redogöra för hundratals år av folkligt, anti-kapitalistiskt motstånd. Han ger också en inblick i forskningsläget och utvecklar den teoretiska modellen kring dem. På något vis känns det som om han samtidigt som hans intention varit att ge en nyttig verktygsback åt samhälleliga aktivister, även hade velat åstadkomma en doktorsavhandling. Personligen tycker jag att boken vunnit på att skippa det akademiska förhållningssättet till materialet och i stället fördjupa sig i det och göra det bredare. Nu blir vissa avsnitt allt för fragmentariska. De avsnitt som är mera genomarbetade fungerar däremot utmärkt.

Huvudlinjen i boken följer två slag av motstånd, lönearbetarnas motstånd mot kapitalägarna och periferins motstånd mot centrum. Förenklat kan man väl säga klasskamp och anti-imperialism, men Wiklund är nog mycket mera nyanserad i sin kartläggning. Redan i denna uppdelning kommer han ut ur den endimensionella uppdelningen i höger och vänster. Det anti-imperialistiska motståndet kan mycket väl stå i konflikt med klasskampen och gör det också ofta. Provokativt ser Wiklund den bolsjevistiska ”revolutionen” som en nationalistisk medelklassrörelses maktövertagande. Det förklarar naturligtvis partiets förtryck av all autonom arbetarkamp och organisering. Målsättningen för bolsjevikerna var att föra landet från periferin in i världsordningens centrum. Vilket de i viss mån också lyckades med. Denna motsättning kan man också se i en stor del av den antikolonialistiska rörelsen.

Wiklunds genomgående perspektiv är att se det folkliga motståndet ur ett världssystemperspektiv, vilket innebär att motståndet definieras och ges en kontext av varuproduktion för en världsmarknad.

Periferin mot
centralmakten

Under medeltiden, men också redan tidigare, var rörelserna ofta lokalsamhällets försvar mot centralmakten och mot världsmarknadssystemets intrång. Man gjorde uppror mot privatisering av jorden, för allmänningar och mot enclosures. Dessa begrepp har senare kommit att användas i en ny kontext. Typiska former av motstånd var då bröduppror och skatteuppror, men även våldsamma bondeuppror förekom. I periferin, speciellt på slavplantagerna, var en av motståndsstrategierna att ”gå på skogen”, att ge sig i väg och kanske starta alternativa samhällen. En rätt så bortglömd historia är att det på Haiti redan i slutet av 1700-talet utbröt ett av de mest kraftfulla arbetarupproren någonsin.

Innan upplysningstiden, men också senare (som vi ser också i dag), var det folkliga motståndet oftast religiöst inspirerat. I bästa fall rörde det sig om frihetliga, närapå anarkistiskt agrarkommunistiska ideal om att leva och producera tillsammans utan någon överhet, som t.ex. ”diggers” och ”levellers” i England. I värsta fall kunde (och kan) det urarta i direkta och våldsamma konflikter och etnisk rensning mellan olika religiösa grupper. Så skedde t.ex. efter befrielsekampen i Indien.

Snävt fokus

Arbetarrörelsen och de nationella befrielserörelserna har varit de mest aktiva folkrörelserna under 1800- och 1900-talet. Klass och nation har lyckats skapa identiteter och subjektiviteter för massrörelse och storskalig kamp. Dessa rörelser har på intet vis varit enhetliga och de har sökt olika vägar och olika strategier. De mest dominerande har varit att försöka tillvinna sig statsmakten, ibland med fredliga medel, ibland med våldsamma. De nationalistiska rörelserna har oftare bildat regelrätta arméer, medan arbetarrörelsen mera delats in i reformistiska och revolutionära delar. Jan Wiklund försöker på ett rätt så objektivt vis redogöra för arbetarrörelsens olika grenar och kampformer. Naturligtvis blir balansen en aning fel, då den frihetliga rörelsen inte är lika väl dokumenterad, som den socialdemokratiska och kommunistiska. Jag tycker han ändå kunde ha behandlat anarkismens och syndikalismens betydelse i världssystemets periferi mera ingående. Här skulle boken Black Flame: the Revolutionary Class Politics of Anarchism and Syndicalism av Lucien van der Walt och Michael Schmidt ha varit en viktig källa. Det är ändå en riktning författaren inte står helt främmande för. Han är dessutom mycket kritiskt inställd till att ”regeringsmaktsstrategin” fått en så hegemonisk ställning. Jan Wiklund är också sträng i sin kritik av vissa tendenser inom de nationalistiska rörelserna. Nationens föreställda gemenskap leder allt för lätt över i olika fascistoida statsformer.

En folkrörelse som fått relativt stort utrymme i Wiklunds bok är bonderörelsernas kamp mot den globaliserade matmarknaden. Han ser denna kamp som ytterst viktig och aktiv i dag och menar att den t.o.m. har en ledande roll i det internationella folkrörelsesystemet, vilket man också har kunnat se på olika möten på Världssocialt forum.

Under en senare period, som man kan kalla postkolonial eller postmodern (eller post-något annat) har kanske klass och nationalitet i viss mån förlorat sin subjektskapande kraft i förhållande till andra kämpande identiteter, som t.ex. marginaliserade, kvinnor, etniska grupper, sexuella minoriteter… Dessutom har naturligtvis också freds- och miljörörelsen (som han sammanför under begreppet allmänningförsvar) varit viktiga under de senaste årtiondena. Jan Wiklund tar också in dessa rörelser i sin översikt, men de får på intet vis någon inträngande analys.

Jan Wiklunds bok är, trots sina brister, en värdefull del av den verktygsback en folkligt aktiv motståndsrörelse mot kapitalismens expansion kräver. Trots att den inte på alla ställen kan ge mera än en ytlig framställning, visar den ändå utmärkt de stora linjerna och blir till en ”stor” berättelse om motståndets möjligheter.

Tom Karlsson

Jan Wiklund: Demokratins bärare – det globala folkrörelsesystemet. Aktivism.info och Roh-nin förlag, 2010.

Lämna en kommentar