Inom Europa växer mängden invandrare snabbast i Italien, men samhället erbjuder inte mycket stöd åt nykomlingarna. Vanliga italienare har som en följd av den offentliga sektorns brister tagit sig an integrationsarbetet och språkundervisningen av invandrarna. Veera Vehkasalo och Lea Pakkanen har besökt tre av Roms frivilligorganisationer.
I Italiens huvudstad Rom bor en tiondel av hela landets invandrare och staden är fylld av bekanta berättelser om migration. I gatubilden finns såväl bangladeshiska män som säljer krimskrams, som nordafrikanska båtflyktingar och östeuropeiska hembiträden. Enligt den internationella migrationsorganisationen IOM finns det 3,6 miljoner permanenta invandrare i Italien – och utan tillstånd kan det i landet finnas upp till över en halv miljon invandrare.
På vad klarar sig då de här människorna? Trots nykomlingarnas antal, eller kanske på grund av det, har landet inget fungerande system för att integrera invandrare eller för att hjälpa flyktingar. Vanliga italienare har tagit det som sin uppgift att stöda nykomlingar och ett tusental av dem agerar inom kyrkliga, politiska och obundna organisationer.
Igång med
hjälp av språket
En invandrare eller flykting som kommer till Italien måste från början stå på egna ben. Förutom att staten inte hjälper skärps kraven på invandrarna kontinuerligt. Till exempel, enligt en lag som trädde i kraft i fjol, måste invandrare kunna grunderna i italienska för att få permanent uppehållstillstånd.
Eftersom det ändå inte finns språkundervisning att tillgå, försöker bland annat den radikala vänsterorienterade organisationen Den klasslösa skolans vänner (Amici della scuola senza classi) hjälpa till med studierna. Vid sidan om språket lär man sig här, med hjälp av volontärer, också andra viktiga färdigheter, som till exempel att kunna fylla i blanketter för uppehållstillstånd, sammanställa en meritförteckning och känna till landets grundlag.
På lektionerna deltar ett femtiotal människor per dag, både papperslösa och sådana med papper. Skolan bryr sig dock inte om status.
– Den ledande tanken är att hjälpa och skapa solidaritet, berättar Leyla Wahedi, en av skolans många frivilliga lärare, som betonar vikten av att visa välvilja i den skärpta atmosfären.
Sist och slutligen måste invandrare kunna klara sig själva i ett främmande land och här är språkkunskap endast det första steget.
– Vår målsättning är att lära ut självständighet.
Också i det obundna Huset för sociala rättigheter (Casa dei Diritti Sociali) är undervisningen i det italienska språket huvudmålet. Undervisningen planeras för att motsvara invandrarnas växlande behov och tidtabeller. Flexibiliteten är ett honnörsord och på lektioner får man delta när man kan. Elever finns det från högskoleutbildade till analfabeter.
Undervisningen har man försökt organisera enligt den nya lagens krav och gruppen som ordnar proven kontrollerar undervisningen.
– Först ställer staten krav och så säger den att ni får fixa det själva, fnyser husets koordinator Augusto Venanzetti med hänvisning till nivåprovet för uppehållstillstånd. Enligt hans åsikt är lagen orimlig:
– Prov ordnas för sällan, platserna är för få och för många är proven också för dyra.
Det största problemet är ändå det att språkundervisningen stöder sig på frivilligarbete.
– Den här lagen är ett hinder som vi med alla tillgängliga medel försöker kringgå för att hjälpa invandrare.
Många vill delta
Den katolska organisationen Caritas (Barmhärtighet) har gjort immigrationsarbete ända sedan 1981.
– När vi började fanns det så få invandrare att det var svårt att prata om hela fenomenet, berättar Lorenzo Chialastri från Caritas i Rom. Nu är problemet det motsatta: till centret som hjälper invandrare kommer det årligen ca 5 000 nya kunder. Om man räknar med de gamla blir det 25 000 invandrare från 140 olika länder som cirkulerar i organisationens utrymmen.
Avsikten med centret är att hjälpa invandrarna att förstå samhället, lära sig språket, hitta jobb, sköta juridiska frågor eller bara att tillfredställa sina basbehov. Det kommer dagligen 1500 människor till organisationens matsal i Rom, varav största delen har utländsk bakgrund.
En av matsalarna är belägen i Rom, vid den centrala järnvägsstationen. Om nätterna ligger ett hundratal hemlösa insvepta i filtar på gatan utanför, de flesta flyktingar eller papperslösa. För dem som inte har tak över huvudet erbjuder Caritas även bostadsservice, men deras kapacitet är mycket liten och man får ett rum endast för tre veckor.
– Nästan alla invånare är flyktingar, eftersom vår stat inte erbjuder dem någonting alls, berättar Chialastri.
Ett tusental volontärer är med i immigrationsverksamheten på Caritas i Rom. Enligt Chialastri är det nästan trängsel till att få komma med i verksamheten. Årligen söker sig 300 nya människor till frivilligarbetet, varav knappt en tredjedel slutligen tas med.
– Vi satsar mycket på att utbilda volontärer, betonar Chialastri. Efter en två månaders grundkurs följer man i tre månader med en mer erfaren volontärs arbete.
När man diskuterar den italienska immigrationssituationen och de skärpta lagarna har en av de första positiva nyheterna att göra med medborgarnas egen aktivitet:
– Människor vill hjälpa. Frivillighet är en fin rörelse i Italien, un movimento molto bello, beskriver Chialastri stolt.
Allas fördel
Frivilligrörelsen är ovanligt stark speciellt i Rom, säger Venanzetti på Casa dei Diritti Sociali. Även om undervisning i italienska är en av husets centrala uppgifter, betonar Venanzetti att den övriga verksamheten till och med är viktigare för besökarna. Med hjälp av frivilliga ordnar de bland annat historiska vandringar, filmkvällar och schackturneringar, där italienare och invandrare kan mötas.
För människor som kommer från svåra förhållanden kan olika verksamheter och möjligheter att uttrycka sig själva vara ett livsvillkor:
– De bör inte behandlas endast som människor som har behov, som behöver äta och sova. De är människor som har önskningar, förhoppningar och en kultur som har blivit tillintetgjord. De måste bygga upp sin identitet på nytt, säger Venanzetti.
Ett stöd i form av möten är till exempel de schackkvällar som ordnas varje vecka. Frivilligarbetaren Giorgio som leder kvällarna betonar att schack är en utmärkt kommunikationsform som är oberoende av kultur. För deltagarna verkar den vara viktig, i varje fall enligt Mohiuddin från Bangladesh.
– De är vänner för oss, som far och mor, prisar han de frivilliga.
– Jag kommer hit när jag har hemlängtan, och de får mig att känna mig bättre.
På en annan plats har ett femtiotal hjälpvilliga italienare precis samlats i en föreläsningssal för att lyssna på Venanzetti, då en skolning av nya frivilliga håller på att inledas. Från de frivilligas berättelser framgår att båda parterna har nytta av deltagandet.
– Det känns rätt. Det är en enkel sak som jag kan göra för att lära känna en värld som är obekant för oss, funderar den kring 20-åriga Martina som deltar i utbildningskvällen. Hennes vän Alice anmärker också att volontärarbete är ett sätt att göra något meningsfullt i det usla sysselsättningsläget.
Också pensionärsfrun Daniela Giannini inleder sin volontärkarriär denna kväll. Hon är ivrig att lära känna nya människor och kulturer, men är orolig för bristen på finansiering för verksamheten. Stödets knapphet är chockerande, säger hon och kräver att samhället ska tänka långsiktigare.
– I dagens värld kan man inte tänka att jag är italienare och hjälper bara italienare.
text&foto Veera Vehkasalo &
Lea Pakkanen
Översättning: Patrick Martin
