Konsten att gråta i kör

av Trygve Söderling

Nordisk litteratur vill må dåligt med öppna ögon skriver Trygve Söderling i sin recension av Åsa Stewalls essäsamling Att jag vill nånting mer.

Namnet på den starka danska filmen Kunsten at græde i kor (2006) kunde också vara undertitel på Åsa Stenwalls nya essäsamling, som handlar om att må dåligt i nordisk litteratur. Om författarna vore en kör, skulle den sjunga i moll. Fast å andra sidan… i en kör lyssnar man på varann, i Norden däremot vet vi allt mindre om de andras kultur, trots att vi alla ju pratar och skriver nånsorts tysk dialekt. Stenwalls bok ger ett viktigt fågelperspektiv på något som, mer än en kör, liknar en bilkö i fem filer där alla sitter och gråter för sig.

Dessutom sticker Stenwall som känt i den här boken ut hakan och påstår att samtida finlandssvensk litteratur saknar samtid. Mer om det i slutet.

”Med hotande familjeupplösning allt närmare och i ett desperat försök att göra mamman glad och pappan stolt bakar Signe och brodern ensamma alla julkakor. Kakor som kvällen före julafton krossas under fötterna på föräldrarna i våldsamt och förfärande tumult kring köksbordet, där modern ger igen verbalt och fysiskt.” (Åsa Stenwall om Hanne Ørstaviks Tiden det tar (2000))

Nödrop

I dagens nordiska litteratur mår vi dåligt – det är tes nummer ett i boken. Eller, för att precisera: i dess ”axplock”, elva författare från fyra länder, mås det ofta skit. Mycket familjevåld och bitterhet, i bästa fall ”bara” ensamhet, vilsenhet, håglöshet, ruttna relationer. Den litterära bild som ges av oss är mörk – och det i länder som officiellt ligger i världstoppen på diverse listor över välstånd, trygghet etc. Stenwall citerar Naja Marie Aidt: ”Vi befinner oss på en plats på jorden där den materiella rikedomen och välfärden är helt enorm. Men tydligen följer det inte en stor tolerans och generositet med. … man måste konstatera att en så ofattbar rikedom uppenbarligen gör folk både sjuka och självgoda”.

Är spegeln rättvis, står det lika illa till i den så kallade verkligheten? Eller är det bara författarna som skruvar till det? Eller är just Stenwall extremt dragen till depressiva skildringar? Hade ett annorlunda urval (typ Erlend Loe, Kari Hotakainen, Mark Levengood) gett ett feelgood-perspektiv på livet i Norden? Den frågan spelar faktiskt mindre roll. Representativ eller inte – den här litteraturen finns, välskriven och tematiskt viktig; stark men mörk. Ofta känns den som ett nödrop. Om någon ringer 112 frågar man inte hur representativ hon eller han är för sitt sociala segment.

112-faktorn är starkast i Stenwalls avdelning ”Norska familjehelveten” – den i mitt tycke effektivaste, bäst sammanhållna delen, som också avslutar boken. Utom Hanne Ørstavik behandlas här Per Petterson (Jeg förbanner tidens elv) och Carl Frode Tiller (Skråninge). Det här är litteratur med makt att göra en mörkrädd, för det är ingen fantasy. Snarare aktuell realism. Över lag – det är Åsa Stenwalls tes nummer två – har dagens nordiska prosa, efter ett mera inåtvänt 90-tal, öppnat ögonen för sin samtid och sitt samhälle och ofta rört sig också utanför medelklassens nojor. Petterson och Tiller skriver, liksom t.ex. svensken Hans Gunnarsson, om arbetarklassmiljöer.

En styrka i Stenwalls bok är hur romanreferaten och de egna reflexionerna kopplas till en större ram, ofta via snygga referenser till sociologer och andra tidsdiagnostiker. Det är mycket tal om ”senmoderniteten”. En annan sak är sen, tänker jag, hur tät kopplingen till den stora strukturen tål att göras. Även om jag är den första att understöda försöket – och även om varje person, inklusive romanperson, fungerar i ett samhälle, och ingår i dess konflikter – anar jag att t.ex. familjeskildringarna ändå bara till en del är bitar i mönster av t.ex. förändrade levnadsvillkor eller könsroller. Föräldrarnas retorik i Hanne Ørstaviks berättelser färgas, ges en speciell form av föräldrarnas tidsenliga, medelklassiga psyksnack. Men där återstår för mig känslan att dom skulle ha betett sig lika jävligt i en annan tid, annan situation. Bara orden för jävligheterna skulle vara andra.

Kanske frekvensen av hemska barndomsskildringar lika ofta som ett hemskt samhällstillstånd är symptom på att de som varit med om det hemska har ett behov att skriva?

Lika medryckande som essäerna om norrmännen är den om finlandssvenska Kaj Korkea-Ahos brottning med österbottnisk kristen sekterism i Se till mig som liten är (2009). Särskilt i de här kapitlen har något av berättelsens egen nerv tagit sig in i den analytiska texten. Också Stenwalls betraktelse kring den ovannämnda danskan Naja Marie Aidt – ”Djurisk välfärd och blinkande ljus” – har sug. De rikssvenska författare som behandlas framstår då som mera upptagna av smygande förlamning och olust. Förlamning kan av naturliga skäl vara svårare att dramatisera. Inte för det, Stenwall förmedlar väl det smygande dystopiska i Jerker Virborgs undersökningar och den ”raymondcarverska” apatin i Hans Gunnarssons trash-miljöer.

Som om Norden
existerade

När hon skriver om Johanna Nilssons böcker (bl.a. Rebell med frusna fötter) anar man både mellan och på raderna att hon inte tycker det är särskilt bra litteratur egentligen. Snarare ett författarskap som passar i hennes tes (och stöttar upp bokens könsbalans). I efterordet bekänner Stenwall att hennes favorit är danska Jens Smærup Sørensens epos Merkedagar, en bok som tillsammans med flera andra danskar lyckats ge det blacka begreppet ”landsbygdsprosa” nya dimensioner. Stenwall gömmer sig inte bakom sin roll som guide, och det är bra. Någon gång flikar hon in att läsningen irriterat, eller gett henne en klump i halsen. Säkert hade man, som i sin tur hennes läsare, förlåtitit en ännu mera påträngande och personlig diskussion kring vad i de behandlade författarskapen som är konstnärligt bra, kontra vad som bara är ”intressant”.

Att greppet i Att jag vill nånting mer är nordiskt, eller åtminstone skandinaviskt, gör den lika oerhört icke-kommersiell som nyttig. För även om enstaka bestsellers som Knausgård och Stieg Larsson ännu kan påminna oss om att grannländerna existerar, och även om Skavlan sensationellt nog är tillåten att tala norska i svensk TV, så bildar post-Skandinavien ingen mental enhet. Ett djupare intresse för de kära grannarna i den europeiska periferin existerar väl på sin höjd i Norge.

Samt, alltså, hos Stenwall.

Med andra ord, Stenwall har intagit Sven Willners (f.1918) plats i finlandssvensk essäistik. Har haft den redan länge. Alltså: beläst, brett bildad och personligt resonerande litterär analys; nordiska referenser som om Norden existerade; utan tung akademisk apparat men också utan rädsla för att frejdigt använda sig av intressant forskning.

Introvert litteratur

Över till den tredje tesen, eller provokationen: är dagens finlandssvenska prosa relativt ointresserad av samtid och samhälle? En bok som den här – en nordisk översikt – är en utmärkt kontext för en sån reflexion (boken heter för övrigt, passande nog, Att jag vill nånting mer). Självklart är Stenwall också medveten om att litteratur inte kan beställas, att författarna skriver det de kan och vill och att de två finlandssvenska författarskap hon har med här – Korkea-Aho och Johanna Holmström – snarast motbevisar hennes påstående.

Ändå är frågan värd att ställa, på samma sätt som Sebastian Bergholms radiokolumn ”Den förhatliga bloggande ungdomen” för ett knappt år sen, om de usla finlandssvenska ungdomarnas ointressanta bloggande, var en provokation värd att göra.

Tuva Korsström fångade upp Stenwalls debattboll i sin anmälan i Hufvudstadsbladet (8.9.) och diskussionen har fortsatt i bl.a. radio Vegas Kulturtimme. Korsström talade litet uppgivet om ”den litterära självbespeglingsdebatt som med jämna mellanrum blossar upp i Svenskfinland”. Och det är sant att Thomas Warburton slängde en liknande brandfackla 1951, sekunderad av Christer Kihlman 1959, Jörn Donner 1960 och Claes Andersson 1965.

Man kan diskutera om de och Stenwall hade/har rätt i sak (är vår litteratur faktiskt inkrökt?). Men om det alls ligger nåt i iakttagelsen så kunde det vara roligt att också pejla de eventuella orsakerna. Framför allt Kihlman hade i tiden en klar tes: den finlandssvenska litteraturens smalhet berodde enligt honom på ”svenskhetsideologin”. Underförstått: SFP och det som Sven Willner kallat för ”enpartistaten Svenskfinland”.

Även om det där förstås är en väldig förenkling (författare är t.ex. sällan aktiva folkpartister) så tror jag att tanken ändå bär på ett korn av kulturell sanning. Hur skulle den eländiga blogg- och bokskrivande ungdomen kunna bli intresserad av sin omvärld när deras närmaste ”samhälle” till 80–90% röstar borgerligt? Och finns inte här samtidigt en förklaring till att så många bra finlandssvenska debutanter år efter år nu kommit från just norra Österbotten, där the clash of civilizations – frikyrkor, arbetartraditioner, Sverige – skapat en mycket vitalare mångkulturell grogrund än den i, låt oss säga, Grankulla?

Det vore roligt att höra vad Stenwall, själv född i norra Österbotten, säger om saken.

Trygve Söderling

Åsa Stenwall: Att jag vill nånting mer. Essäer om nordisk samtidsprosa. Schildts 2011.

Lämna en kommentar