Och så är det dags för en boendesvada igen. Jaja, jag vet, men hösten med terminsstart, nya skolor, nya bekantskaper river på nytt upp gamla sår.
”Mamma, varför kan vi inte ha ett sånt hem som alla andra har?”
”Vi kan ju aldrig bjuda hem nån hit.”
”Kan du inte jobba mera, så vi slipper ha det så fattigt.”
Det sista är naturligtvis bara en maggropskänsla, för vi hamnar inte ens under fattigdomsgränsen. Men för ett barn är det den subjektiva upplevelsen som gäller. Barn jämför sig och drar sina slutsatser. Barn bjuder inte gärna hem kompisar som de instinktivt anar sig till att har en annan levnadsstandard.
Boendet är de facto den starkaste klassmarkören som finns. Hur starkt vi definieras av hur och var vi bor finns beskrivet exempelvis i Pontus Herins I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra, där Herin, som är uppvuxen i fashionabla Djursholm, för att utmana sina fördomar flyttar ut till ”problemförorten” Tensta. Särskilt avslöjande är det att läsa om de reaktioner ordet “Tensta” framkallar i hans bekantskapskrets: “Jag berättar att jag själv bor i Tensta. Det är nästan elakt. Christian tror att jag driver med honom”.
Herins antenner fungerar utmärkt när det gäller att identifiera de klyschor som styr medelklassen i dess val av livsstil och boende och hans bok är ett välkommet inlägg i diskussionen om den ökande segregeringen. Å andra sidan kan man väl invända att ingen vet vad “tensta” verkligen står för innan den suttit och pillat på en skrämmande tjock packe betalningspåminnelser, eller bott i en hyreslägenhet som aldrig var självvald, eller sörjt över att den inte kan ge sina barn ett bättre utgångsläge.
En bok som verkligen går igenom märg och ben i det avseendet är Birgitta Bouchts Öppna rum. Insyn hos en bostadslös (1985), som med förtvivlans tydlighet redogör för hur det känns att försöka skapa ett tryggt hem för sina barn samtidigt som man i praktiken är helt makt- och skyddslös. Det är en bok att gråta sig igenom, inte minst med tanke på att barnfattigdomen flerfaldigats sen 80-talet, och misären regionaliserats till den grad att den redan göder sig själv (Hbl 11.9.11). I ett sådant läge kan man ju fråga sig om det verkligen inte finns andra lösningar än att bunta ihop alla mammor, barn och invandrare och stuva in dem i trånga, fula lägenheter med stopp i rören och skrålande fyllon i trappuppgången. Eller som Boucht skriver: ”Att gång på gång förklara att vår familj redan i många avseenden var en riskfamilj: ekonomiskt svag, med en försörjare och tre barn i skolan, inga ekonomiska skyddsnät i bakgrunden, inga pengar på banken, med ganska starka inre spänningar, med behov av stödande åtgärder, inte stjälpande. /…/ Varför skulle vi klara oss i en miljö som bevisligen försvårat livet för många andra? Varför skulle vi vara tvungna att ta på oss en boendebörda som vi inte skulle klara?”
Ja, varför? När det dessutom är så mycket roligare med heterogena bostadsområden? För trots att jag hamnat i en bostad som varje dag fräter på relationen mellan mig och mina barn finns det ändå en positiv aspekt: Jag behöver inte mer än gå ut genom dörren för att ångesten ska släppa. Jag får njuta av strand och småbåtshamn, ryssar, somalier, romer, reklammakare, schlagersångare och rentav en kulturminister. Något Tensta är det lyckligtvis inte. Annat än inom mig när jag är rädd.
Jenny Kajanus
