Konsten, som uttryck, är helt enkelt inte utgångspunkten, bara ett möjligt resultat, skriver Jan Åman i antologin Den andra vägen.

Den andra vägen är en antologi med företrädelsevis svenska konstnärer och kuratorer, bestående av vitt skilda betraktelser över deras olika verksamheter. Det hade kunnat bli en något introvert skrift, då de medverkande tillhör redaktörerna Jan Åmans och Ernst Billgrens bekantskapskrets, men boken blir inte någon kompispublikation utan är mycket mångfacetterad och lättillgänglig, och även tankeväckande och inspirerande.

De nitton bidragen sträcker sig från svenskt konstlivs nestor Ulf Linde, via väletablerade konstnärer som Dan Wolgers, Carl-Michael von Hausswolff, Leif Elggren och Jan Håfström, till nyare namn som Annika Larsson, Miriam Bäckström och Carsten Höller. Det intressanta är också att herrar Åman och Billgren inte enbart låter konstnärer göra dessa introspektiva resor, utan låter flera kuratorer (varav Åman själv är en) berätta om sin syn på konstnärliga processer, vilket också är behövligt med tanke på den position kuratorer har i dagens konstliv. Och det som de skriver om är, åtminstone enligt förordets fabel, ”det som leder fram till verket”, och detta som en pendang till föregångaren Vägen – en antologi om att göra bra konst från 1995, som mer uppehöll sig vid verkets tillblivelse och dess förlängning.

sagt om konst

Den andra vägen bjuder på en upplyftande samling insikter och citat. Och dessa bottnar visserligen i konstnärliga tankesätt, men om konsten fungerar som den ska bör de ju gälla hela mänskligheten. De karaktäristiska Billgrendjuren grävlingen och räven, alias redaktörerna, debatterar sina olika positioner i den inledande fabeln, där grävlingen står för idén om den självständiga konstnären som knegar på i underjorden, och räven för den som lever ovan jord där han möts av intryck och uttryck från omvärlden.

Räven (Billgren) försöker sammanfatta bokens spretiga insikter, och gör det träffande på sålunda sätt: ”De torde vara gemensamt för dem som förmår att rikta fokus på sitt konstnärskap – att de accepterar att det inte finns några givna svar men inte slås ner helt och hållet av denna insikt utan riktar ovissheten, paniken och ibland besvikelsen mot ett skapande.”

Alltså att skapandet i sig är det primära, vilket de efterföljande skribenterna på olika sätt vittnar om. Så betonar Wolgers’ exempelvis förberedelserna inför verket som det essentiella för honom; Helene Billgren stannar vid det praktiska i tillblivelsen, t. ex. att det bara är skönt att slippa byta vatten när hon målar, ty ”smuts är ju också en färg”; och von Hausswolff håller ”den process som trycker på bakifrån och som generöst och obarmhärtigt utsätter mig för diverse konfrontationer” som sin huvudsakliga drivkraft. Åman, vars text är bland de mest engagerande och välskrivna i samlingen, sammanfattar detta synsätt på ett träffande sätt: ”Konsten, som uttryck, är helt enkelt inte utgångspunkten, bara ett möjligt resultat”.

Flera av skribenterna betonar det konstnärliga arbetets närhet till barnets lek, och på ett vidare plan närmandet till något utopiskt, att söka gestalta ett olösligt mysterium. Detta kan måhända låta grumligt och otidsenligt romantiskt för vissa, men för de villiga finns intressanta inblickar att insupa: ”… konstnären – och därmed människan [har] egentligen bara en enda uppgift: att försvara sin integritet och sitt oberoende. Mot allt. Mot allt det andra. Mot alla de andra.” (Åman, med utgångspunkt i ett citat av Joseph Brodsky); eller ”[Konsten] riktar sig [inte] mot någon minoritet – rik, fattig eller vad som helst – utan till ens innersta bild av att vara människa.” (Linde); och ”Jag ansåg att det väsentliga på den konstnärliga kontinenten var osynligt och att de synliga konstföremålen, andras och senare mina egna, endast var sändebud från den kontinenten och de kunde få se ut hur som helst” (Wolgers).

Billgren intressantast

De insiktfulla citaten utgör en stor del av behållningen av denna innehållsrika bok, och många av konstnärerna utgår också de från olika citat; tacksamma sammanfattningar av etiska eller estetiska ståndpunkter som de utgör, eller bara som lyriska inspirationskällor. Men Den andra vägen innehåller också mycket mer, allegorier och lyriska stycken som Fredrik Wretmans, Henrik Samuelssons och Bäckströms bidrag. Frågan är ändå om inte redaktör Billgren själv med sina (förmodat fiktiva) dagboksanteckningar från 1980 till 2010 är den mest fascinerande och tänkvärda i samlingen. Här utvecklar och vederlägger han sina tankegångar från sina små fina skrifter Vad är konst? 1 och 2 med smått geniala anekdoter, som mynnar ut i frågor som vad man ska ha en målning till, insikter som att det viktiga inte tycks vara kvalitén på ens idéer, utan vilken energi man får ut av dem. Billgren berättar också om att han under konsthögskoletiden flitigt besökte konstgallerier, men frågade sig när han kom hem, varför han bara mindes den mediokra målningen från caféet han gick till efteråt? Detta gav honom en insikt, och mig ett avslutande citat: ”Ville efter det inte ha mina egna åsikter som mitt största intresse. De är nog ändå bara något jag har fått av min egen tid, min omgivning och mina slumpmässiga erfarenheter, med andra ord något ganska opersonligt.”

Andreas Holmström

Ernst Billgren, Jan Åman (red): Den andra vägen – En bok om konsten att bygga luftslott samt om de ögonblick då det verkligen händer. Bonniers, 2011.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.