Den tysk-brittiske sociologen och politikern Ralf Dahrendorf (1929-2009) kom i sin analys av hur nazisterna på fem år – mellan valen 1928 och 1933 – kunde öka sitt väljarunderstöd från 2,6% till 43,9% fram till att det handlade om en sjukdom som framför allt frodades i medelklassen. “Centerns extremism” kallade Dahrendorf det. Det här kombinerat med avsaknad av en motelit möjliggjorde nazismens seger. Dahrendorfs tes var att om det hade funnits en liberal elit värd namnet i Tyskland kunde nazismen kanske ha stoppats.
Historiska paralleller är aldrig sanna, och i själva verket är det farligt att lära sig för mycket av historien. Ändå kan man fundera på denna jämförelse med Tyskland 1928 – 1933: att sannfinländarna på några få år blivit Finlands – åtminstone i gallupsiffrorna – största parti från att ha varit ett litet och betydelselöst parti. Hur gick det så? Om man vill göra det lätt för sig kan man peka på de yttre förhållandena som utlösande faktorer: det ekonomiska läget, bristen på förtroende för politikerna, invandringen m.m.
Men:
Ekonomin? Finanskrisen 2008-2009 drabbade Finland som en mild sommarfläkt i jämförelse med recessionen i början av 1990-talet. Var var de populistiska och extremistiska rörelserna 1993?
Brist på förtroende för politikerna? Ja, absolut. Men det är inte något nytt och inget unikt för 2011. I själva verket tvingas politikerna till följd av olika offentlighetsmekanismer idag till betydligt strängare handlingsmoral än någonsin tidigare.
Och om man vill skylla på de svaga – invandrarna – och menar att invandrarfrågor nu är aktuellare än på 1990-talet och att grogrunden därför nu är bättre för de rasistiska och xenofobiska värderingar som sannfinländarna rider på så räcker det med att titta på hur många invandrare det finns i Finland: i jämförelse med alla andra västliga europeiska länder är antalet invandrare i Finland försumbart.
Kan det vara så att orsakerna till sannfinländarnas framgångar finns mycket djupare, både i historien och i nuet? Så som i Tyskland på 1930-talet saknas av många orsaker vilja och kompetens till motstånd? Kan det vara så att vi saknar en historiskt, politiskt och etiskt bildad och medveten medelklass? Något som bland annat uttryckte sig i form av journalistkårens tandlöshet inför det sannfinländska fenomenet före valet 2011? Att så som de finländska journalisterna nästan helt överge – eller kanske medvetet ge? – initiativet till sannfinländarna – också till de värsta elementen i den rörelsen – måste väl betraktas som ett enormt intellektuellt svek? Till och med bland en del finlandssvenska vänsterintellektuella har man tidvis kunna skönja någotslags pinsam flirt med det sannfinländska programmet. [Det är samma struktur som i den välkända men helt förvirrade tanken att “Hitler också gjorde bra saker”. Och nej, det var inte Hitler och hans pack som vare sig initierade eller uppfann autobahnbyggandet.]
Ja, var är det kvalificerade, historiskt kunniga, analytiska, vältänkta och välskrivna motståndet? Var är rösterna och texterna som öppnar och river sönder den så uppenbart klumpiga sannfinländska retoriken som så många av dem som borde veta bättre tycks köpa?
Peter Mickwitz
är poet