Apropå Stig Larssons Realism – två pjäser och ett filmmanus skriver Andreas Holmström ett personligt brev till författaren.
Bäste Stig,
har just läst ditt senaste släpp, Realism – två pjäser och ett filmmanus. Det känns hemtamt att vandra i de Larssonska tankegångarna igen, och, ja, i språket. Trots att du efter Avklädda på ett fält år 2000 sagt att gruvan sinat, orden tagit slut, finns ändå uppenbarligen en lust att formulera sig kvar. För du kan väl inte tro att du kan lura oss, och dig själv, med att detta inte är litteratur? Med tanke på att du har skrivit bland 1900-talets bästa romaner och diktsamlingar är väl självkraven kanhända oöverstigliga för att du ska kunna skriva det vi kallar roman och dikt. Men dramatik och filmmanus går uppenbarligen an, det är ju bara ett depåstopp före scen och studio, för regissera är väl det du egentligen vill?
För det är ju uppenbart, med de pinterska pauserna, den exakt avvägda talspråkigheten, och att du uppmanar oss i förordet att inte läsa boken alls om vi inte förmår läsa ”i ett enda svep, långsamt och ytterst koncentrerat”; att du vill regissera, och gärna det också läsarna. Föreskrifterna till både ”Passion är lika med lidande” och ”Ta stryk”, blir inte bara introduktioner utan också ett sätt att föra in regi-Stig i texterna. De bidrar även till en inte så obetydlig del av vad Realism är. Den underhållande förhistorien till ”Ta stryk”, och inte minst att du lyfter angelägenhetsgraden för vad teatern skulle kunna vara – ”på liv och död” – fäster blicken i texten på ett obönhörligt sätt.
Ett problem uppstår dock vid läsandet av första pjäsen, den är nämligen inte särskilt bra. Ja, faktum är att ingen hade fått ge ut den, särskilt inte på Bonniers, om ingen var Stig Larsson. Nu är det naturligtvis inte tänkt att den lite torftiga ramen till ”Passion är lika med lidande”– det unga paret på familjerådgivning, sömntabletterna, otroheten – ska ta för stor plats, utan att språket och mellanrummen ska göra mig oroad och osäker. Men det gör de inte; inte texten i sig, inte utan gestaltning. Pjäsen har ett visst driv i början, något lockande och ett delvis njutbart språk, men intensiteten avtar, den blir tröttsam. Alla talar inte naturalistiskt, som du vill att de ska, de talar likadant. Mot slutet trampar stycket scendamm; är den riktigt klar frågar jag mig. Och jag lovar dig, det hade inte spelat någon roll om jag hade läst den mindre hackigt, långsammare eller mer koncentrerat.
Men, nu är ju du inte ingen, utan Stig Larsson, och det blir inte minst uppenbart när jag läser det andra dramat, ”Ta stryk”, som faktiskt är bland det kraftfullaste du har skrivit. Först tycker jag mig ana en kommentar till Noréns Sjutre, med sina ungdomar som iscensätter sig själva, korsningen mellan liv och teater, verklighet och spel. Men då slår det mig, den kom ju efteråt; det är till att vara före tiden, vara profetisk! ”Ta stryk” är tät och infernalisk. I dess många uttalade tystnader uppfinns tystnaden på nytt, även tystnaden mellan människor, och mellan samhällsskikt. Och i samma tystnad uppfinns, vad bättre är, även teatern på nytt. Så skulle man kunna se det. Om man tar teater på liv och död. Och metaperspektivet blir inte bara den idémässiga blindtarm som det ofta är, utan det ifrågasätter och upplöser verkligheten, till och med här som text. Och ungdomarna, när de som åskådare ihåligt ser på när våldet sker framför deras ögon, är en kuslig samtidsblick rakt in i dagens mediarum, in i många barns förvridna verklighetsuppfattning.
Ett filmmanus som ”Verklighetsuppfattning” är inte lätt att gestalta i sitt sinne. Stockholms skärgård, en labil statsminister, en flörtig dramatenchef, lyxliv, samhällskritik; ingredienserna är kittlande, det ska sägas, men det går inte att tänka sig utan din regi. Jag tänker Kaninmannen-stämning under läsningen, blandat med en skvätt VD, inte för att något yttre påminner om dem, men ett inre. Här finns en osäkerhet, en dunkelhet, ett outtalat. Precis som i dramerna, men utan att bara bli vaghet som i den första, och utan att bli brännande och störande som i den andra. Det får man läsa in i texten bäst man vill, och det vill jag gärna. Men faktum är också att manus i högre grad än dramatik, traditionellt iallafall, bara är en halvprodukt, och eftersom karaktärerna och replikerna, även händelserna, är så … torra, gör det faktumet än klarare.
Blir du inte trött på dina egna schabloner ibland? Jag menar, måste den ”allmänna uppfattningen” som ska utmanas i ”Verklighetsuppfattning” handla om att utmana ”konservativa” inställningar om homosexualitet och aga, en ”utmaning” som i sig själv har blivit konservativ? Och när det enda gången i manuset finns en närbildsanvisning, är det på ”Gunnels stjärt” vi ska glo. Dina språkliga manér likaså, talspråkigheten, dina tempusbrytande ”ska”, (”En klarblå sommarkvällshimmel som – högt där ovanför dem – plötsligt ska korsas av en havsörn”), det blir ju lite, va´ska ja´säga, ska bli närapå löjligt.
”Ta stryk” måste göras (gärna också ”Verklighetsuppfattning” om du lyckas lura Filminstitutet på pengar), men håll med mig, det är ju regissera du vill, den här utgivningen har väl alltså sitt största syfte i att den krattar manegen innan kollationeringen kan börja?
Andreas Holmström
Stig Larsson: Realism. Bonniers, 2011.
