Hemma i Finland under sommarmånaderna, ser vi pjäsen om identitet på Viirus i Helsingfors. Identitet har alltid fascinerat mig. Det är numera osäkert om det är för att jag är uppvuxen i en minoritet eller för att jag dagligen, i egenskap av flyktingarbetare, umgås med mänskor som är förföljda på grund av sin identitet. En fråga om hönan och ägget – vad kommer först?
I pausen råkar vi sätta oss bredvid två äldre finska damer. Den ena utvandrade till Sverige för 20 år sedan, den andra har ständigt bott utomlands med sin man. Nu är de i Finland, hemma igen över sommaren. Som jag och min familj. Vi enas om att pjäsens egentliga huvudperson, nämligen sommarstugan, är det mest finlandssvenska som finns. Kan man vara en äkta finlandssvensk om det inte finns åtminstone en sommarstuga någonstans i släkten? Och om det inte finns det, blir det då symbolen som man som barn identifierar sig med. Den enda familjen i skolan som inte har ett andra hem i skärgården. Sommarbarn i stan. Vi pratar om identitet, utvandrar man från ett land för att man vill vara annorlunda, eller blir man annorlunda av att emigrera? Fastnar nya upplevelser på utsidan, med den sannaste, mest komprimerade kärnan under lager på lager av nya skal. Eller är det för att kärnan känns rutten som man behöver nya sammanhang. Hönan eller ägget.
Jag vet att jag njuter av att sitta i pausen och kunna samtala med okända mänskor, på mitt eget sprak. Sedan yttrar sig min engelska man och vi övergår alla till engelska. Lika smärtfritt. Är det språket som är viktigt, eller är det bara skönt att kunna göra sig förstådd? När vi flyttade från Afrika till Turkiet började vi gå på opera. Nu ser vi på opera som sjungs på italienska och är textad till turkiska. Den kulturella referensramen är den samma, men det är fortfarande svårt att prata med folk i pausen. På tal om kulturella referensramar säljs det chocklad och te i operan under pausen. De mest radikala tar en cola. På Viirus drack vi öl och sider.
På hemvägen reflekterar vi över vad som fanns i pjäsen och vad som fattades.
I Turkiet är identitetsfrågan viktig. Inte bara de uppenbara, på jobbet finns naturligtvis både turkar och kurder, men också armenier, afghaner, muslimer, kristna, bögar och andra generationers turk-tyskar. Barnen till de forna gästarbetarna som flyttat hem har en hel del att säga om identitet. Liksom de homosexuella, vars sexualitet enligt den förra socialministern var en sjukdom som kunde botas med rätt behandling. I Turkiet skulle knappast en pjäs som handar om identitet helt kunna ignorera frågan om religionens roll. Frågan om huvudduken dryftas dagligen i pressen, att presidentens fru bär en är en skam för en del och en hedersak för andra. Enligt lag är det fortfarande förbjudet att bära huvudduk på universiteten, men partiet som har makten (dit president med fru tillhör) har signalerat om att en förändring är på väg.
Också när det gäller frågan om Europa är religionen på tapeten. Allt fler turkar frågar sig vad deras land, som tävlar med Kina om ekonomiska framsteg, kommer att få ut av ett EU där ekonomin gått i baklås. Och de frågar sig om inte skepticismen från några av de stora EU-länderna kommer från det faktum att Turkiet är ett muslimsk land, som skaver i ett Europa med en kristen identitet.
Det kan man ju fråga sig. Om man nu tror på något så flummigt som identitet.
