Kanske borde vi mer konsekvent varva läsning av så kallad invandrarlitteratur med så kallad utvandrarlitteratur och läsa de två syskongenrerna ur varandras perspektiv, förslår Anna-Stina Lindholm i sin betraktelse över svensk och finsk migrantlitteratur.
Ivoria, leken som Alphonses mamma och pappa uppfann för att rädda det som varit undan glömska och förgängelse, fick sin början under familjen Sidikis dagar och veckor i väntrummen hos olika myndigheter. Där satt de och väntade på uppehållstillstånd eller arbetstillstånd eller vilket annat tillstånd som helst, alltid var det något viktigt papper som saknades.
Detta är ett utdrag ur början av romanen Ivoria, skriven av Annika Luther på svenska år 2005. En av bokens unga huvudpersoner, Alphonse, är född på Elfenbenskusten och handlingen, som kretsar kring hans kamp för att stanna i Finland, utspelar sig i Helsingfors: en modern finlandssvensk ungdomsbok, alltså, men kan detta också kallas för invandrarlitteratur?
Den polsk-svenska bloggaren ”Justyna” konstaterar i ett inlägg med titeln ”Hur kan litteraturen gestalta nationell identitet?” att om man ställer ordet ”invandrarlitteratur” vid sidan om begrepp som ”barnlitteratur” och ”vuxenlitteratur” så borde ordet rimligtvis förstås som litteratur för invandrare. Denna tolkning används faktiskt av t.ex. bibliotek i Sverige för att placera litteratur skriven på s.k. främmande språk som talas av personer som är bosatta i ett land. Om den som definierar begreppet är litteraturvetare eller tillhör den majoritetsspråkstalande läsarkretsen skulle han eller hon däremot, antagligen spontant säga något i stil med följande: ”invandrarlitteratur är den litteratur som är skriven av invandrare och en ’invandrarförfattare’ är alltså upphovsman till sådana verk, kort sagt en invandrare som skriver”.
Men skriver man per definition invandrarlitteratur om man är invandrare eller har någon form av invandrarbakgrund? Och omvänt: kan och får man skriva invandrarlitteratur om man själv inte är eller har något av detta? Om man knackar in det engelska ordet ”immmigration literature” i Googles sökmaskin ställer den, symptomatiskt nog, genast en fråga: ”menade du migration literature?” Det ofta omedvetna valet av prepositioner (för/av/om) och prefix (in/ut/-) inkluderar och exkluderar alltså parter i något som vid första anblicken ser ut som en odramatisk och värdeneutral definitionsdiskussion.
Å andra sidan: borde inte diskussionen om invandrarlitteratur läggas ner helt och hållet för att den rent principiellt är stereotypiserande, nedvärderande eller irrelevant? Om vi kallar en del av en litteratur som produceras i ett land för invandrarlitteratur innebär det ju att vi därigenom skapar en motsättning i förhållande till den s.k. nationella, ursvenska, -finska eller -finlandssvenska litteraturen och en sådan konstellation kan ju vara problematisk för att inte säga direkt farlig i vårt aktuella (sann)finländska och (ankdamms)finlandssvenska 2011-sammanhang.
En landskamp i
invandrarlitteratur
En liten historisk-kulturell jämförelse mellan de två litterära traditionerna på var sin sida av Bottenviken kan kanske ge oss ett perspektiv på frågan: inom den rikssvenska litteraturen heter en av de mest lästa och uppskattade 1900-talsklassikerna – just det – Invandrarna (1952). Denna del två i Mobergs fyrdelade emi- och immigrantepos skildrar, som känt, den stora grupp svenskar som flydde misären i 1800-talets Sverige och bosatte sig i USA: det handlar alltså om ett ”vi i ett annat land”-perspektiv som präglas av en dröm om ett bättre liv i en ny världsdel. En motsvarande titt på våra fin(länd)ska nationella epos ger en diametralt motsatt bild: J. L. Runebergs Fänrik Ståls sägner (1848, 1860) och Väinö Linnas Här under polstjärnan (1959, 1960, 1962) och Okänd soldat (1954) målar upp ett porträtt av ett vi som är djupt rotat i fädernejorden och som hotas av våldsamma handlingar från främmande folk(grupper). Invandring är, ur detta perspektiv, inte något som handlar om oss eller något som tillför oss något gott utan, tvärtom, något som andra utsätter oss för, som är skrämmande och potentiellt farligt.
Om vi ser på det litterära fältet i vår egen tid är den största skillnaden mellan den rikssvenska och den finska/finlandssvenska litteraturen av kvantitativ art: det skrivs och publiceras helt enkelt fler böcker som kan sägas tillhöra någon variant av s.k. invandrarlitteratur i väst än i öst. Dessutom kan man på svenskt håll urskilja flera olika generationer och traditioner: det finns etablerade representanter för s.k. förstagenerationsinvandrare som Theodor Kallifatides som skrivit romaner om ut- och invandring och svenskt-grekiskt vardagsliv i flera decennier och det finns s.k. andragenerationsinvandrare eller författare med någon form av invandrarbakgrund som t.ex. Jonas Hassen Khemiri eller Johannes Anyru som i sina texter ifrågasatt klichémässiga uppfattningar om invandrarmiljöer och utvecklat det svenska språket i nya riktningar. Därtill finns författare som Susanna Alakoski och Marjaneh Bakhtiari som kopplat temat invandring till frågan om klass och, slutligen, författare som t.ex. Henning Mankell och Lena Andersson som valt att behandla invandrarrelaterade teman utan att själv ha någon egen invandrarbakgrund.
Ett viktigt element i diskussionen kring invandrarlitteraturen i Sverige är att många av de författare som placerats inom den s.k. invandrarlitteraturen på grund av sin etniska och kulturella bakgrund själva tagit avstånd från det som de uppfattar som en nedsättande stämpel. T.ex. Kallifatides har uppgett att han vill se sig själv och uppfattas av andra som en svensk författare och hans definition bygger på det faktum att han skriver skönlitteratur på svenska. Att han, med sina egna ord, ”trots 48 titlar på svenska, de flesta skrivna på mitt sommarställe på Gotland och utgivna av Sveriges mest prestigefyllda förlag … aldrig blivit nominerad till August-priset” blir ännu mer symptomatiskt om man beaktar att vår egen Monika Fagerholm, som under hela sin författarkarriär varit bosatt och verksam i ett annat land än Sverige, inte bara blev nominerad utan faktisk fick priset 2005.
Finland i förändring
Om vi sedan vänder blicken mot Finland så finner vi både likheter och olikheter. Hos oss är den så kallade invandrarlitteraturen ett relativt nytt fenomen men även här finns texter och skribenter som med olika kriterier kunde sägas platsa i denna kategori: t.ex. den stora litterära superstjärnan Sofi Oksanen kan ju faktiskt, på grund av sin delvis estniska härkomst och sina skildringar av händelser ur Estlands närhistoria, placeras där på såväl etnisk-kulturella som tematiska grunder. Att den så kallade invandrardimensionen i hennes fall inte specifikt betonats i offentligheten kan naturligtvis tolkas på flera olika sätt: antingen i negativa termer som en ovilja att avstå från en källa till nationell stolthet eller som en rädsla att författarskapet skall degraderas av invandrarlitteraturstämpeln. Eller, i positiva termer, som en ”nationell färgblindhet”, ett medvetet eller ett omedvetet val att inte fästa uppmärksamhet vid etniska eller geografiska kriterier.
Ett exempel på en finsk författare som har placerats i invandrarförfattarfacket men som velat ta avstånd ifrån det till den grad att hon faktiskt valt att byta sitt författarnamn till ett mer finskklingande finner vi däremot i den finsk-egyptiska Ranya Paasonen (född El Ramly). Ett annat aktuellt och principiellt intressant fall bildar en av fjolårets Finlandiapriskandidater, den Slovakien-födda Alexandra Salmela, som p.g.a. sin frånvaro av finländsk medborgarskap faktiskt åstadkom en förändring av stipulationerna för detta pris, från en fokusering på nationalitet till en fokusering på språk.
På finlandssvenskt håll kan till exempel Zinaida Lindén, både på grund av sin ryska etnisk-kulturella bakgrund och på grund av tematiken i sina romaner, och Marianne Backlén, vars hela författarskap kretsar kring teman som kulturmöten och krockar som skildras ur ett delvis självupplevt perspektiv, lätt placeras – eller landa – i invandrarförfattarkategorin, men var finns de unga rösterna? Att den yngre författargenerationen i Svenskfinland verkar vara så etnisk-kulturellt homogen är naturligtvis inte de enskilda unga skribenternas fel, men säger kanske något om den finlandssvenska minoriteten och dess förmåga att attrahera, acceptera och utveckla unga litterära förmågor från andra håll i världen.
Slutligen finner vi även i Finland en grupp av författare som skriver om invandrarteman utan någon egen invandrarbakgrund: t.ex. Parvekejumalat (Balkonggudarna, 2010) av Anja Snellman, Minne tytöt kadonneet (Vart har flickorna försvunnit, 2010) av Leena Lehtolainen och Layla (2011) av Jari Tervo är alla representanter för en aktuell trend av etablerade och storsäljande författare som skriver böcker om aktuella ämnen, i detta fall invandrarflickor och ett specifikt och spektakulärt kulturellt relaterat problem, nämligen hedersvåld och -mord. Invandring intresserar och invandring säljer alltså, men de bilder som målas upp är inte oproblematiska.
Kritiska röster
Är det då överhuvudtaget meningsfullt eller etiskt försvarbart att skapa dylika listor och fundera över deras betydelse? Många författare har, som redan nämnts, tyckt illa om att bli kallade för invandrarförfattare och flera teoretiker har dessutom på ett rent principiellt plan opponerat sig mot tanken på klassificering av människor på basis av etnisk, kulturell eller religiös bakgrund. Debattören Dilsa Demirbag-Sten har till exempel riktat stark kritik mot det som hon kallar en ”normativ multikulturalism” som enligt henne begränsar individens frihet och rättighet att förverkliga sig själv medan filosofen Alexander Motturi använt termen ”etnotism” för att beskriva det han kallar för en etnicitetsbaserad identitetsfixering, som understryker skillnader för att, därigenom, stänga människor inne i fiktiva identiteter. En gång invandrare, alltid invandrare och en invandrare bör endast skriva invandrartexter om invandrarämnen på invandrarvis: så lyder alltså logiken i det system där första priset går till den som är mest ”invandraraktig” (en riktig ”hedersblatte”) medan den som bryter mot normen på någon punkt, t.ex. genom att skriva om något annat eller genom att inte ha genuina invandrarrötter (och därmed istället vara en s.k. ”wannabe blatte”), anklagas för oäkthet.
Ett argument som talar för att samtalet om invandrarlitteratur trots denna i sig relevanta kritik ändå bör fortsätta är att den, med alla sina fel och brister, tangerar flera oerhört centrala fenomen och begrepp i vårt moderna samhälle, nämligen autenticitet, ideologi och makt. Vem som kan eller vem som är tvungen att skriva så kallad invandrarlitteratur och hur den i så fall bör se ut är frågor som debatteras av litteraturvetare, recensenter och författare, men det som är klart för alla parter i det litterära fältet, inte minst för de bokförlag som står bakom publiceringen av alla dessa böcker, är att det finns en stor grupp läsare idag som gärna vill läsa berättelser som handlar om migration. Dessa berättelser är, förutom sitt eventuella estetiska värde, viktiga som skildringar av en värld i förändring där vi med sociologen och filosofen Zygmunt Baumanns formulering lever som turister och vagabonder och med kollegan Ulrick Becks ord ser på världen med en kosmopolitisk blick. Dagens litteratur är, på gott och ont, en avspegling av sin tid, och, därmed, inte längre en nationell utan en glokal migrationslitteratur.
Framtidsvisioner
Hur ska vi då läsa, skriva och prata om dessa nya texter? Kanske borde vi som den svenska författaren Mats Kolmisoppi, övergå från att tala om invandrarlitteratur till att tala om vandrarlitteratur, eller åtminstone mer konsekvent varva läsning av så kallad invandrarlitteratur med så kallad utvandrarlitteratur och läsa de två syskongenrerna ur varandras perspektiv. Till exempel i Kerstin Lindman-Straffords lilla memoarbok fungerar redan titeln, ”Bloody Foreigner!” som en påminnelse om att den ”förbannade främlingen” inte behöver var någon annan utan faktiskt kan vara du själv. Vad skulle då hända om Anna-Lena Lauréns De är inte kloka de där ryssarna (2009) blev De är nog dumma de där finlandssvenskarna eller Lars Sunds Colorado Avenue (1991) blev Mogadishu Avenue (även kallad Havsrastbölevägen, Nordsjö, Helsingfors)?
Eller varför inte ta steget vidare till nybyggarperspektivet? Mobergs klassiska invandrarbok var ju faktiskt del två i det som allmänt kallas för Utvandrarserien och den följande delen heter, som känt, Nybyggarna (1956): en slogan som ”vi som bygger något nytt” har definitivt en annan klang än till exempel det klassiska finska talesättet ”Ryssä on ryssä vaikka voissa paistais” (en ryss är alltid en ryss även om man skulle steka honom i smör), för att inte tala om de moderna xenofobiska varianterna ”de där jävlarna som kommer och tar våra jobb och våra kvinnor, lever på skattemedel, begår brott och beter sig allmänt besynnerligt”!
Resultatet av dessa perspektivbyten kunde, i bästa fall, vara en ökad förståelse av de personer och situationer som skildras i texterna och en minskad fokusering på snaskiga detaljer som den oerhört laddade och frekvent förekommande bilden av slöjan i den invandrarlitteratur som skrivs ur ett så kallat utanförperspektiv (tips: googla pärmbilderna på romanerna av Snellman, Lehtolainen, Tervo!). Den skall naturligtvis finnas med i en roman om den är relevant med tanke på person- och miljöskildringen, men en slöja behöver inte nödvändigtvis alltid vara en Slöja utan kan faktiskt ibland också bara vara en huvudduk, ett klädesplagg som lika väl kunde bäras av Kristina från Duvemåla!
Anna-Stina Lindholm
