Ny Tids recensent Ronja Boije, undrar om Lena Einhorns roman Siri tillför något nytt till den digra kanon som redan finns om Strindbergs och von Essens äktenskap.
När August Strindberg i början av 1879 går i personlig konkurs känner han lättnad och lycka. Till hustrun Siri von Essen utbrister han ”Nu, min älskade, står jag naken som ett litet barn! Och jag ska erövra världen!” Några månader tidigare har han gått i borgen för en vän, utan att överhuvudtaget förstå Siris oro för deras ekonomi. Episoden säger mycket om Strindbergs fullständiga oförmåga att handskas med vardagens praktikaliteter, samtidigt som han övermodigt utmanar världen. Det som det däremot inte säger så mycket om är varför någon vettig kvinna skulle vilja vara gift med karln.
Personligen har jag alltid haft svårt att förstå varför en del kvinnor dras till de manliga konstnärsgenier vars kärlek måhända är passionerad men också förgörande – i det här fallet tycker jag exempelvis att Siris lugna och stabila exmake Carl Wrangel verkar bra mycket mer sympatisk än August med lejonmanen och den sårade självkänslan. Lena Einhorns roman Siri ger alltså ingen förklaring till varför Siri von Essen valde att stanna så länge i äktenskapet med August Strindberg, men ger en välfungerande skildring av dramat som utspelar sig mellan dem. Boken är Einhorns första roman, och visst märks hennes bakgrund som dokumentärfilmare och fackskribent. Filmaren Einhorn har skapat ett blivande filmmanus där berättelsen bryts upp i korta scener, lätt transformerbara till rutan. Fackskribenten Einhorn har å sin sida gjort sin research och det är tydligt att det är berättelsen snarare än den litterära formen som står i fokus.
Det är ett gediget kvalitetsarbete och en fascinerande historia som är resultatet, men man kan undra vad romanen egentligen tillför den digra kanon som redan finns om Strindbergs och von Essens äktenskap. Mycket känner man nämligen igen. Mot slutet av äktenskapet tecknas exempelvis det välkända porträttet av kvinnohataren Strindberg som blir alltmer svartsjuk och paranoid mot sin omgivning. Karakteriseringen är det inget fel på och under läsningen hettar det flera gånger till i kinderna och jag önskar jag kunde säga Strindberg några väl valda ord. Samtidigt är det här inte den första uppgörelsen med Strindberg och hans kvinnosyn som skrivits. Det är inte heller den första boken som försöker ge röst åt den dolda hustrun som levt i skuggan av genimaken. Einhorn gör jobbet väl, men lämnar mig ibland frågande inför den psykologiska gestaltningen. Det är exempelvis svårt att förstå dynamiken i den trojka som Siri von Essen, hennes make Carl Wrangel och August Strindberg till en början utgör. De umgås intensivt både alla tre tillsammans och i olika konstellationer på tumanhand, och alla verkar nöjda med arrangemanget. August och Carl blir såta vänner och Siri och August sitter tätt intill varandra och spelar fyrhändigt på flygeln. Den här skildringen där August går som barn i huset och springer ut och in i Carl och Siris äktenskap är svår att få ihop med senare beskrivningar av Strindbergs krav på ensamrätt till sin hustru. Fast kanske är det just oberäkneligheten och de tvära kasten som får Siri att dras till August med lejonmanen.
Ronja Boije
Lena Einhorn: Siri. Norstedts, 2011.
