Ambitionsnivån är allt annat än låg. Med Brobyggarna, den första romanen i serien Det stora århundradet, vill Jan Guillou inget mindre än skildra 1900-talets historia genom en släktsaga.
I blickfånget står de norska fiskarbröderna Lauritzen som, efter att de blivit faderlösa i unga år, visar sig vara exceptionellt begåvade. På bekostnad av välbärgade borgare i Bergen utbildas de till ingenjörer vid Europas främsta tekniska universitet i Dresden. Tanken är att bröderna skall återvända till Norge för att bygga en järnväg över Hardangerviddas kalfjäll, men ödet vill annorlunda. Kärleken – vad annars – får den homosexuelle Sverre att fly till London, medan Oscar hamnar i Tyska Östafrika. Bara den äldste brodern Lauritz återvänder till Norge för att göra det plikten kräver, även om också han är svårt förälskad (i en tysk adelsfröken och suffragett).
På dimissionen från universitetet håller rektorn ett tal till de nybakta ingenjörerna, det kommande seklets herrar. Den teknologiska utvecklingen kommer att vara hisnande under 1900-talet, säger rektorn. Kommersiell flygtrafik mellan kontinenterna skall bli verklighet. Jules Vernes visioner om världsomseglingar under havet och till och med månresor är inom räckhåll. Och viktigast av allt: högteknologin kommer att bringa fred, för högteknologiska krig är en ”inbyggd självmotsägelse”.
Jodå, det är en kittlande utgångspunkt för en romanserie om det sekel då folkmordets och det löpande bandets, krigets och industrialismens principer ingick tragiska äktenskap. Inget snack om den saken.
Avstampen i Vernes teknikoptimism är alltså finurlig på ett tematiskt plan. På ett litterärt plan är det också lite lustigt att Jan Guillou nämner just Verne. I likhet med honom är Guillou nämligen en anmärkningsvärt duktig berättare och en anmärkningsvärt usel karaktärsskildrare.
Brobyggarna är mycket medryckande och intressant, till och med folkbildande. Researchen är imponerande och jag har – som vanligt – mycket roligt åt de guillouska ironierna. Jag kommer absolut att läsa fortsättningen. Men huvudkaraktärerna, bröderna Lauritzen, är i likhet med Guillous andra hjältar alltför fyrkantiga, alltför perfekta för att Brobyggarna skall få den där dynamiken som gör historien till något mera än en äventyrsberättelse.
Toppstudenten Oscar som hamnar i Tyska Östafrika är inte bara en sjujäkla brobyggare, utan också kolonins bästa skytt och storviltsjägare. Han blir stormrik på elfenben och mahogny, genomskådar ändå kolonialismens brutalitet, blir bästis med infödda afrikaner, gifter sig med en prinsessa … Brodern Lauritz är å sin sida kursettan som får ansvar för Norges i särklass svåraste brobygge och mellan varven utklassar den tyska eliten i segling. Dessutom är han europamästare i cykling. I motsats till Stålmannen biter inte ens kryptonit på dessa övermänniskor
Nej, bröderna Lauritzen skiljer sig inte från Guillous tidigare hjältar. Rent tekniskt är det förstås lätt att inse vad han vill uppnå: Genom att förse fiskarbröderna med superkrafter kan han klämma in dem lite var som helst i världshistorien. Det är fiffigt, och skulle kanske fungera om det stannade där – alla författare behöver inte vara psykologer – men skrivtekniskt reproduceras de yttre superkrafterna också i de inre monologer som berättandet till stor del bygger på. Bröderna är överdrivet rationella – varje socialt, moraliskt eller psykologiskt problem angriper de så att säga med räknestickan och – vips – så vet de den rätta lösningen. Sen får förtryckare och veklingar stå där med lång näsa.
Och det är detta som gör att släktsagan inte kan höja sig till de högre litterära dimensionerna. Litteraturens kraft ligger i dess förmåga att hantera paradoxer, mänsklig svaghet, det irrationella. Det kan inte ingenjörskonsten.
Fredrik Sonck
Jan Guillou: Brobyggarna. Piratförlaget, 2011.
