Sofia Aminoff skriver om närvaro och frånvaro i Milja Sarkolas pjäs Perheenjäsen.
Självhat och teaterhat, de är kanske för hårda ord, ändå är det de som först kommer för mig när jag tänker på Milja Sarkolas föreställning Perheenjäsen (Familjemedlem), som hade urpremiär på Teatteri Takomo i början av månaden.
Sarkola knyter med sin pjäs scenen till den inom prosan nu så starka självbiografiska strömningen, framförallt företrädd av Karl Ove Knausgård. Ändå är det inte som jag ser det verkligheten eller livet i sig som står i blickfånget i föreställningen, utan snarare jagets iakttagelse av och reflektion över dessa.
Den självbiografiska utgångspunkten och ramen för historien, som blir en slags utvecklings- eller uppväxtskildring, är Sarkolas relation till sin i mycket frånvarande skådespelarfar, och hur den avspeglar sig i relationen till hennes eget barn. Men såväl fadern (Antti Holma) som sonen (Seppo Merviä) är på scenen representationer, projektioner, och det finns heller inga anspråk på att göra dem till något mer – det är det egna jaget, uppdelat på två skådespelare, Flickan (Lotta Lehtikari) och Kvinnan (Hanna Raiskinmäki), varav den första är den delen av jaget som upplever och den andra den som iakttar – som belyses och undersöks.
Sekvensdramaturgin svänger snab-bt mellan dessa två positioner, mellan den upplevandes nu och den iakttagandes avstånd till det som händer och någonstans här ligger den diamant som sedan slipas under föreställningens gång, den finns i denna pendling mellan närvaro och frånvaro, liv och död, närhet och åtskillnad.
I inledningen beskrivs ett minne av en stund av omedelbar närhet mellan familjemedlemmarna kring frukostbordet, den beskrivs som en god stund, som en stund att stanna i och som berättigar den egna existensen. Sedan splittras familjen och jaget med den. Hon säger att hon inte minns en tid då vi var så små att man ännu tog hand om oss, men att den tiden måste ha funnits.
Jag ser Perheenjäsen som en resa tillbaka till detta som man egentligen inte minns men som man vet att måste ha funnits, som en rörelse till något slags enhetlighet eller ens acceptans eller avkall och den här regressionen är smärtsam och upprivande.
åtskillnad
I speglingen av ett traumatiskt fadersförhållande beskriver Sarkola jagets oförmåga att vara närvarande inför ett annat jag med drabbande klarsyn, med en självrannsakan som inte viker undan för det som är svårt att se. Hon ställer frågan till sig själv också explicit på scenen: Det är någonting i mig som jag inte ser. Varifrån kommer all denna sorg?
Historien blir ett slags rekonstruerande aktivitet där frågan om varför jag blev som jag blev kanske inte kan besvaras men är nödvändig att ställa. Ensamheten som barnet upplevt transformeras till splittring och kontaktlöshet. I ungdomen får symptomen utfall framförallt på sexualitetens område och kretsar kring en önskan att slippa sex och intimitet, utan att för den skull lida av brist; om relationen mellan den andras beröring och den egna, om skamfull självtillfredsställelse och ett gradvist erövrande av den egna sexuella identiteten.
I den tid som är både betraktarens och den iakttagande kvinnans, som i föreställningen får funktionen av berättare, sätts det långsamt och skärande ord på åtskillnaden: Varför fjärmar mina ord mig från andra människor? Varför kan jag inte känna i andra människors sällskap, varför kan jag inte känna med dem? Det är bara i efterhand jag kan känna vad jag borde ha känt, hittar orden för vad jag borde ha sagt … Varför hindrar en annan människas närvaro mig från att känna?
Samtidigt försöker jaget närma sig det hon saknat genom det enkla, liksom självklara. Genom att definiera familjen, samvaron med den andra som delad tid, som samtal, efterlyser hon det hon aldrig haft och frågar om det inte är så här det är, så här det borde vara, att vi frågar den andra hur den har det och lyssnar när hon svarar, att vi frågar, lyssnar och svarar.
Avslutningsscenen klingar ut i detta, i hur det lilla barnet frågar vad, hur mamman svarar älskade. Vad? Älskade. Vad? Älskade. Vad? Älskade. In i oändligheten. Så definieras kärleken i Perheenjäsen.
uppgörelse
Uppgörelsen med fadern är mer oförsonlig och sammanbinds med en rannsakan av scenen som plats. Under hela föreställningens gång har skådespelarna explicit gjort väsen av spelet som spel och teatern som konventionsbärande, som sociala krav. Kvinnan delar ut rollerna till sina medspelare och gör det klart från början: Jag spelar. Och i slutet av pjäsen säger hon till sin far: Allt är en scen för dig. Jag hatar den här scenen.
Familjemedlemmarna som borde vara närvarande för varandra, som borde vara personliga och inte främmande framstår som skådespelare på en scen. Hemmet som scen avslöjas i Perheenjäsen som en plats där man inte möts annat än i ett spel där alla endast spelar de roller som tilldelats dem, de möts aldrig, de lär inte känna varandra eller ens sig själva. Eller som Simone de Beauvoir skriver i Det andra könet om konsekvenserna då ett äkta par blivit duktiga skådespelare: ”Båda parter spelar teater så att gränslinjen mellan sken och verklighet hotar att upplösas.”
Så avslöjar Sarkolas autofiktiva pjäs fiktionen i vardagen, verkligheten. Och igen rör sig föreställningen kring frågor om närvaro och frånvaro, det närvarande och autentiska som ger oss tillgång till oss själva, till varandra, till verkligheten och det frånvarande som splittrar och fjärmar oss från dessa.
Också estetiskt och emotionellt sker en slags underliggande övergång från frånvaro till närvaro under föreställningens gång. Någonstans i andra akten registrerar jag någonting som liknar avsmak, avståndstagande och jag vet inte om det är i mig själv eller i föreställningen detta utspelar sig, men jag känner (igen) en slags känslolöshet i spelet framförallt då skådespelarna befinner sig i utkanten av scenen.
Plötsligt känns också användningen av populärkulturella referenser, jag tänker framförallt på musiken och dräkterna, ett material eller arv som nästan ordagrant finns både under och på åskådarens hud avståndsskapande och äcklande, och jag vet inte vad jag ska göra med den kyla som uppstår mellan mig och scenen.
Mot slutet av andra akten och under tredje akten försvinner den långsamt, kylan, avståndet, äcklet och tilltalet blir innerligt, nästan försiktigt smekande och jag inser att estetiken och känslonivån följt jagets utveckling, hur det gått mot närhet, möte, förståelse … vad man nu vill kalla det när en människa ser sig själv.
Så kan hon också se sin far, till slut äger en antydan till ett möte rum mellan dem och kvinnan kan acceptera åtskillnaden, att den inte behöver betyda splittring, icke-möte, eller som det heter i sången i slutet: ”Tiedän olevasi kaukana” (Jag vet att du är långt borta).
Sofia Aminoff
Perheenjäsen. Text och regi: Milja Sarkola. Dramaturgi: Heini Junkkaala. Scenografi: Kaisa Rasila. Kostym: Monika Hartl. Ljus: Heikki Paasonen. I rollerna: Hanna Raiskinmäki, Lotta Lehtikari, Antti Holma, Seppo Merviä. Urpremiär på Teatteri Takomo 5.11.2011.
