Talet om tolerans och kulturella skillnader skapar en blindhet inför de problem som handlar om rasistiska strukturer, menar den svenska idéhistorikern Edda Manga som besökte Åbo i slutet av oktober.
En av de inbjudna huvudtalarna på festivalen Motberättelser i Åbo 24.10.2011 var idéhistorikern Edda Manga som tillsammans med Alexander Motturi, Michael Azar och Johannes Anyuru från Clandestino-institutet i Göteborg föreläste på seminariet ”Mångkulturalismen, de farliga massorna och behovet av en ny folkfront”. På seminariet, som innehöll fyra föreläsningar, diskuterades bl.a. högerpopulismens framfart i Europa och psykologiserandet och individualiseringen av problem som präglar främlingsfientligheten, i detta fall exemplifierat av diskussionen kring Sverigedemokraterna samt den narcissistiska ängslighet som det västerländska jagets självbild uttrycker i sin kritik av rasister. Vilka maktmekanismer har möjliggjort den utveckling som vi nu bevittnar gällande högerpartiernas framgång i Europa? Vad kan vi göra för att motarbeta utvecklingen?
Efter seminariet träffade jag Manga, som under sin föreläsning talade om vad som kännetecknar villkoren för det politiska i vår samtid och betonade att demokrati och rättigheter inte är abstrakta begrepp, utan följden av politiska handlingar.
På seminariet talade du med hänvisning till Judith Butlers och Hannah Arendts tankar om det offentliga rumments politik. Kan du säga något mer om det?
– Det politiska karaktäriseras av ett anspråk på offentlighet, det är det som kännetecknar en politisk handling, säger Manga.
– De folkresningar vi nu bevittnar runt om i världen karaktäriseras av rätten till att göra anspråk på rättigheter ”som man är”. Detta står i kontrast till den identitetspolitik som t.ex. präglade den sexuella revolutionen på 1960-talet, då man krävde rättigheter i kvinnoidentitetens eller sexualitetens namn. Det offentliga rummet präglas även av en ”intimitetens politik” som kopplar ihop frågor gällande politik och sexualitet på nya sätt, något som t.ex. Butler har skrivit om.
Hon talar vidare om hur Judith Butler talat om det offentliga rummet som en plats i vilken framträdandet ”som man är” inte alls är en självklarhet. Butlers analys av det offentliga rummet synliggör de normer som skapar begripliga identiteter. Detta innebär att ”queera subjekt”, d.v.s. de som inte uppfyller kraven på vad vi normalt tänker oss som ”medborgare”, könsidentitet eller sexualitet framträder i det offentliga på annorlunda villkor än andra. Frågan om offentlighet och politik handlar även på en global nivå om en strukturell ojämlikhet i vilken föreställningar om ras och tillhörighet spelar en avgörande roll.
– Med detta menar jag att vi ser en utbredning av klasskillnader på ett globalt plan som innebär att anspråken på rättigheter inte på samma sätt är bundna till geografiska platser eller till frågor om identitet som de varit tidigare. Det handlar också om vilka liv som i den nuvarande globala ordningen blir värdefulla, och vilka som inte är det.
Den koloniale andre
Vilken roll ser du att begreppet identitet spelar i Europa idag?
– Den moderna identitetens uppkomst går hand i hand med den koloniala expansionen; frågor om kön och ras har alltid gått hand i hand – t.ex. har vi häxjakterna i Europa samtidigt med den koloniala expansionen, säger Manga.
– Identitetskrisen i Europa idag tror jag är ett tecken på att Europa håller på att tappa sin priviligerade status. Nedmonteringen av välfärdsstaterna är en aspekt av detta, samtidigt som vi globalt ser en utjämning av maktskillnader som innebär att uppdelningen mellan det fattiga syd och rika nord inte längre är så entydig. Snarare finns det makt och klasskillnader som breder ut sig jämnt både i nord och syd. Det globala kapitalet känner inga traditionella gränser.
Manga påpekar att vårt idéhistoriska arv har skapat vad hon kallar en ”splittring i subjektet”, dvs. tanken om att vår självförståelse som t.ex. västerländska och civiliserade kräver en motbild, den koloniala andre. Dessa motbilder diskuterades även under seminariet och föreläsarna från Clandestino-institutet berörde på olika sätt hur vår kultur, ”Sverige” eller ”Finland”, exotiserar andra kulturer och hur ”begäret efter den andre” på olika sätt genomsyrar våra medvetanden. Manga poängterar att detta begär får verkliga konsekvenser i former av rasism, exkludering och maktförhållanden.
Föreläsarna från Clandestino-institutet talade alla om hur den rasistiska idéhistorien tar sig uttryck i dagens samhällen och hur kritiken mot högerpopulismen ofta ter sig som tomma slag i luften. En del av denna problematik hänger ihop med att vi inte lyckats göra upp med detta idéhistoriska arv och bilderna av oss själva som toleranta och civiliserade. Mångkulturalismen som begrepp har varit ett sätt att kringgå talet om rasismen som ett strukturellt problem, och var ett centralt tema på seminariet.
Blindhet för
strukturer
Hur skulle du karakterisera ”mångkulturalismens politik”?
– Då man talar om mångkulturalismens politik eller om det mångkulturella måste man göra en skillnad mellan den statsrelegerade och statligt finansierade mångkulturella politiken och de anspråk som görs nerifrån i mångkulturalismens namn. Den statliga mångkulturalismen är till sin natur neutraliserande och avpolitiserande eftersom den utgår ifrån att det finns kulturell(a) skillnad(er). Den återskapar det problem som man vill åtgärda. De krav som kommer nerifrån ställer krav på en helt annan form av mångkulturalism där det inte handlar om kulturella skillnader utan något annat.
Manga betonar att talet om tolerans och kulturella skillnader skapar en blindhet inför de problem som handlar om rasistiska strukturer och reella maktskillnader.
Du talade också om kopplingen mellan sexualitet och politik i din diskussion av det offentliga rummet. Den s.k. feministiska postkoloniala kritiken har uppmärksammat kopplingen mellan frågor om ras och kön, vilken roll spelar denna kritik för feminismen idag?
– Feminismen är ingen enhetlig rörelse och man kan heller inte tala om kvinnor som feminismens givna utgångspunkt i någon självklar mening, säger Manga.
– Feminismen i Sverige idag är t.ex. splittrad i en statsfeminism som räknar kvinnokroppar och tänker sig att feminismens subjekt är kvinnan. Dess tematik är våld, våldtäkt, sexuella trakasserier, och det handlar om enskilda kvinnor som blir förtryckta av enskilda män. Statsfeminismen är på många sätt blind för strukturella maktskillnader, och den postkoloniala feminismen påminner oss om att feminismen inte är ett etiskt subjekt i vars namn man kan göra vad somhelst. Den talar om rasistiska strukturer som påverkar även feminismen, och den postkoloniala kritiken har visat hur statsfeminismen ofta utgår ifrån ”vita kvinnor som skall rädda bruna kvinnor från bruna män”. Statsfeminismen och de politiska partierna talar t.ex. inte om löneskillnader och det faktum att kvinnans lön fortfarande är 80 procent av mannens, utan fokuserar istället på en problematik kring beslöjade muslimska kvinnor. På det här sättet återskapar statsfeminismen den exotisering av den andre som postkoloniala tänkare kritiserat.
Salla Peltonen
