Teatro Valle i Rom har sedan sommaren ockuperats av en grupp som vill reformera såväl konsten som samhället.
På scenen till den äldsta teatern i Rom har det samlats en grupp människor som vill prata om teater och konst. Bland dem finns ungdomar som ligger på golvet och pensionärer som gör anteckningar, likväl som en kostymman som sitter strikt på sin stol. Men scenen gapar tom.
Arrangörerna för seminariet har inte ockuperat endast teaterns scen, utan hela teatern. De marscherade in på Teatro Valle den 14:e juni, en dag efter att en viktig folkomröstning fällde regeringens kärnkraftsvisioner och planer på privatisering av vattnet.
Portieren Antonio som arbetat på teatern i årtionden välkomnade denna grupp av olika människor som arbetar inom teaterbranchen. Teatern bär nu namnet Teatro Valle Occupato och dess föreställningar drivs för fullt med frivilliga krafter.
Ockupationen tog fart eftersom den offentliga organisationen Ente teatrale italiano som drivit teatern lades ner förra året och teatern hotades av privatisering.
– Det var redan klart till vem den skulle ha gått, konstaterar dansaren och ockupanten Alicja Ziolko, dock utan att vilja namnge kandidaten.
Landets rådande politik av förbindelser och nepotism syns också inom scenkonsten.
– Vi gör något olagligt för att förhindra något olagligt, säger Alicja med hänvisning till korruptionen.
Teatern som är byggd 1726 och ligger i stadens centrum är också en strålande symbol för konstens situation i dagens Italien. Den gamla glanstiden ligger långt bakom. Enligt den italienska tidningen Il Fatto Quatidiano har statens kulturfinansiering sjunkit med en tredjedel under det senaste årtiondet. Med den djupnande krisen är framtidsutsikterna inte mycket ljusare.
Detta är heller inte den enda teatern som har ockuperats under det senaste året. Konstnärerna har engagerat sig i politiken allteftersom missnöjet har ökat. Men den här ockupationen är exceptionell på grund av omfattningen, inramningen och synligheten.
Målet är kultur
– Syftet är att skapa ett exempel på hur kultur i dagens Italien borde göras och skötas, säger Alicja.
Hittills har man samlat frivilliga avgifter vid ingången. I fortsättningen är tanken att skapa en stiftelse som upprätthåller teatern och samlar ihop alla de små insatserna. Denna plan och teaterns målsättningar har finslipats i ett manifest vars första version blev färdig senaste månad.
Skapandet av en ny kulturpolitik, demokrati och genomskinlighet är de centrala målen för projektet. Man strävar efter att göra allt tillsammans och göra människor delaktiga. ”Avsikten är att skapa en instans vars syfte inte är att göra pengar, utan att göra kultur och konst”, sammanfattar Alicja.
De som uppträder, talar och håller seminarier kommer både från ockupanternas egen krets och utifrån, men alla förenas av en vilja att stöda teatern. Ockupanterna har fått vara i fred, också för polisen. Mottagandet har varit häpnadsväckande positivt och föreställningarna populära.
Ännu är allt i ett försöksstadium, och prövandet och skapandet av alternativ är också en central poäng, förklarar Alicja. Men en sak är klar: de vill skapa ett nytt sätt att göra både konst och politik. Entusiasmen är påtaglig.
– Jag kallar det för revolution, säger hon i förbifarten.
Förändring kräver tid
Precis sex månader efter att ockupationens inleddes, meddelade statsminister Silvio Berlusconi om sin avgång. Ockupanterna är fortfarande kvar på teatern. När intervjun gjordes, en vecka före avgång, ville Alicja inte ens nämna herr B:s namn. Problemet är större än en man, betonade hon. Efter avgången är hon glad men med reservationer.
– Det är bra att landet inte längre leds av någon som föraktar kultur, säger hon i telefon. Den kommande regeringens politik, och inställning till ockupationen har man dock ingen visshet om.
– Även de kan mäta allt i pengar.
Hon betonar att en förändrig till det bättre kräver tid.
– Om det tar 20 år att förstöra något tar det länge att reparera det.
Nu är det dags att agera, och den viktiga att få manifestet finslipat, säger hon. Om ett halvår har ockupanterna i hennes vision redan ersatts av en stiftelse.
– Förhoppningsvis är vi då inte längre här.
Text och foto Veera Vehkasalo
Övers. Nora Hämäläinen
