Den allt värre krisen i Euroland ställer oss inför val som vi alltför länge har försökt undvika såväl mentalt som i praktiken. Vi har konstruerat en ekonomi med gemensam valuta, gemensam handelspolitik, gemensamma regler för produktion och konsumtion, marknader, offentlig upphandling och mycket annat, men vi saknar gemensamma mekanismer för att hantera nationella kriser och för att mildra inkomstskillnaderna inom unionen. Den nödvändiga ekonomiska solidariteten för att en ekonomi ska fungera väl finns helt enkelt inte, vilket hotar att rasera hela det europeiska bygget.
Samma resonemang gäller också på den globala nivån, men om vi inte klarar av att lösa problematiken ens i europeisk skala är chansen att göra något på global nivå så gott som obefintlig.
Ett stort upplagt nordiskt forskningsprojekt om hur man ska mäta och hur man ska förklara ett lands allmänna välfärd håller på att bli färdigt. Man har använt 69 olika välfärdsvariabler för att konstruera ett ”Well-Being Index” (WBI) för 29 moderna länder.
Den variabel som bäst samvarierar med ett lands allmänna välfärd är den inkomst som landets fattigaste tiondedel har i genomsnitt. Som i tidigare liknande studier kom de fem nordiska länderna överst i välfärdsrankningen. Ju mer solidaritet desto bättre verkar också landets ekonomiska utvecklig vara.
En annan omfattande studie visar att den ekonomiska solidariteten i ett land avtar med den språkliga heterogeniteten. Överföringarna till de fattigaste är lägre ju fler språk, ju jämnare fördelade och ju mer olikartade språken är. I EU:s grundfördrag ges den språkliga diversiteten ett högt värde, men det är också en viktig orsak till att den ekonomiska solidariteten inom unionen är låg i jämförelse med de språkligt mer homogena medlemsländerna.
Ett tredje otvetydigt faktum är att engelskan håller på att bli ett dominerande lingua franca inom såväl Europa som globalt. Ju yngre personer det är fråga om i desto högre grad är det just bara engelskan som de behärskar utöver modersmålet. Av dem som i EU är över 65 år anger en lika stor andel (ca 10 procent) att de kan tyska, franska eller engelska trots att det inte är deras modersmål. Däremot anser hälften av dem som är mellan 15 och 24 år att de kan engelska väl; det är fem gånger fler än de som kan tyska eller franska. Globalt finns det 200 miljoner människor som inte har engelska som modersmål, men som behärskar engelska väl.
Om vi håller oss till de här tre realiteterna så följer det logiskt att vi så snabbt som möjligt borde övergå till att använda engelska i Europa och allra helst globalt. Det skulle öka förståelsen mellan folken och underlätta en övernationell kommunikation. På det sättet skulle den internationella solidariteten och demokratin också stärkas. Alternativet är att medvetet gå in för en avglobalisering och också för en nedtrappning av den europeiska integrationen. Vi befinner oss i en valsituation som utmärkt beskrivs av nationalekonomen Dani Rodrik i boken The Globalization Paradox. Why Global Markets, States and Democracy Can’t Coexist. Hans slutsats är att om vi vill hålla fast vid både nationalstater och demokrati så måste vi sätta gränser för den ekonomiska integrationen.
Filosofen Phillippe Van Parijs – känd som den mest hängivna förespråkaren för en ovillkorlig och universell grundinkomst – har nyligen skrivit en bok som går till djupet beträffande språkproblematiken i EU och globalt. Han förespråkar varmt engelskan som det för alla gemensamma språket, men han analyserar ingående vilka problem och orättvisor detta skulle medföra. Boken – Linguistic Justice for Europe and for the World – diskuterar hur man, samtidigt som alla lär sig ett lingua franca kan hantera de orättvisor som uppstår i förhållande till alla dem som inte har engelska som sitt modersmål. Van Parijs tar som sin uppgift att utreda möjligheterna att åstadkomma språkrättvisa i termer av ”jämlik respekt” (equal respect) eller ”likvärdig erkänsla” (parity of esteem).
Phillippe Van Parijs, som redan i sitt namn bär spänningen mellan det vallonska och det flamska och som studerat och undervisat vid ett universitet som splittrats på språkliga grunder (Katholieke Universiteit Leuven respektive Louvain la Neuve) utgår från olika dråpliga situationer i vilka respekten för den andras språk – och därmed person – har åsidosatts. Vad han djuplodande försöker skissera är en språkregim, som utöver att den innebär att engelskan fungerar som lingua franca, också ger territoriellt språkligt skydd till de nationella språken.
Van Parijs avvisar regimer som han kallar ”ackommoderande”, det vill säga sådana som fungerar enligt en marknadsprincip där staten förhåller sig neutralt på samma sätt som i fråga om religion, klädsel eller matvanor. Vi kan leva sida vid sida med olika religiösa uppfattningar eller modeböjelser, men vi kan inte kommunicera utan åtminstone ett gemensamt språk. Utgående från principen om jämlik respekt kan vi inte bara alla övergå till engelska. Vi kommer i allt högre grad att behöva territoriellt avgränsade områden inom vilka ett eller ett par språk har en officiell status och ett lagligt skydd – bland annat just mot engelskan.
Tyvärr behandlas inte Finlands tvåspråkighet i boken. Men utifrån Van Parijs analys är jag böjd att tänka mig en högre grad av territoriellt skydd för svenskan. De formellt tvåspråkiga områdena borde också i praktiken vara helt tvåspråkiga. Alla som bor i dessa geografiskt avgränsade områdena borde klara sig på finska och svenska; om skolorna inte är tvåspråkiga, så borde i vart fall alla lära sig det andra språket i ett tidigt skede. I det helt finska Finland skulle man däremot ge avkall på svenskan i analogi med hur språkfrågan är löst på Åland.
I en enkät som Helsingin Sanomat (1.11.2011) låtit göra visade det sig att en majoritet av helsingforsarna vill att deras barn skall lära sig båda språken ordentligt, till exempel genom tvåspråkiga skolor. Jag tror att man i Åbo och Vasa skulle få liknande enkätsvar. Däremot är det ohållbart att i längden kräva att alla i Finland – också de som bor i helt finskspråkiga regioner – skall lära sig ”tvångssvenska”. Det är inte att visa respekt för finskan att propsa på service på svenska i hela landet. Det är det ju praktiken inte heller någon som gör. Om man inte kan finska talar man engelska. Staten skulle emellertid vara tvungen att vara tvåspråkig på ett territorium med en stor andel av landets befolkning.
Utan ett territoriellt skydd för svenskan i Finland, det vill säga om vi håller fast vid den nuvarande i praktiken ”ackommoderande” regimen, är det finska och engelska som kommer att bli de helt dominerande språken. Att bevara svenskan som ett starkt språk, och därmed Finlands identifiering med Norden, kräver förmodligen en ”belgisk” lösning: två enspråkiga regioner (det finska Finland och Åland) och en tvåspråkig region à la Bryssel (det tvåspråkiga Österbotten, Egentliga Finland och Nyland) i vilken man helt naturligt kan använda sig av vartdera språket utan att för den skull brista i respekt för någotdera språket.
Jan Otto Andersson
är nationalekonom
