947

Författarna borde aktivt involveras i bokutgivningen, skriver Birgitta Boucht.

Hade detta varit en vanlig söndag så hade den här texten sänts som e–post till de vänner som fortfarande har tröst att ge när jag blir nedslagen (fint ord, tänk på vad det betyder) av den litterära och massmediala situationen i Svenskfinland och världen.

Jag skulle ha skrivit BRAVO till Marianne Backlén för hennes  text i HBL 13.11.11 om att man längtar efter lite mera nyanserat formulerade åsikter om årets finlandssvenska romaner. Att “årets saldo varit synnerligen svagt” får mig att undra om det handlar om en räkenskapsavslutning eller om en litterär bedömning. Av Pia Ingströms svar får vi veta att hon (med rätta) oroar sig för den finskspråkiga Finlandia-urvalsjuryns kunskaper i svenska, men inte har ett ord att säga om romanerna.

Jag tycker Marianne är modig som tar upp den här problematiken. Jag har själv under hösten grubblat över varför det blivit så att om EN bok får pris så ställs automatiskt alla andra i skamvrån eller förpassas till tystnaden. Thomas Nydahl, tidigare aktiv förläggare i Sverige, har påpekat att så länge en bok är nominerad tillsammans med andra för ett pris så säljs den på lika villkor, men samma dag pristagaren utsetts så upphör efterfrågan på allt utom segraren.

Detta är dock inte en vanlig söndag. Jag har vid sidan av HBL också läst den 93-årige fransmannen Stéphane Hessels pamflett Säg ifrån!. Den handlar om vårt samhällsklimat, mänskliga rättigheter, om att människan har ett personligt ansvar för sitt liv. Hans uppfordrande ton återger mig minnet av den frimodighet jag tror mig ha haft som ung. Samma civilkurage upplever jag hos Marianne Backlén och också hos Ny Tid-skribenten Jenny Kajanus som insisterar på att beskriva hur det är att leva med barn i ekonomisk  osäkerhet i en tid när samhällets strävan går ut på att konsumera, inreda, resa, vårda sin image, sitt brand, sin framgång, sina hästar.

Hellre fly än illa fäkta. Det är ett dåligt råd. Men denna höst verkar det som om många inom kulturlivet känt sig manade att följa det. Är det av rädsla, av uppgivenhet, av att alltför många gånger ha avvisats? För många är det faktiskt fråga om det dagliga brödet. Är man rädd för att stöta sig med fonder, förlag, kultursidor, massmedier?

Jag orkar inte vara rädd längre. Jag tänker försöka vara konstruktiv. Jag vet visserligen att idéer utifrån omedelbart  uppfattas som orimliga krav och inte som förslag till förbättringar. Men i alla fall, ett försök:

Finlandssvenska böcker utgör ett mångsidigt fält beträffande form, innehåll, avsikter, målgrupp, hemhörighet, kvalitet. Det är vår litteraturs största tillgång, att den är brokig. Den kan inte underordna sig ett enda format, eller en enda aktör. Författarna själva borde därför involveras aktivt i bokutgivningen, inte tvingas nöja sig med att lämna in sina manus och hoppas på det bästa. Många rutiner i samarbetet författare-förlag kunde förbättras och vissa självklarheter genomföras med en gång, t.ex. att författarna skulle vara representerade i förlagens styrelser. Som det är idag vet vi ju inte ens vem det är som bestämmer om vår framtid.

HBL:s kulturredaktion är underbemannad, utsliten, utan pengar, hinner inte ens svara på e-post eller leta reda på bortslarvade ex av recensionsböcker. En frivillig feed back-grupp, en referensgrupp av läsare med omsorg om bredd och djup, kunde kanske liva upp atmosfären. Som motto för det arbetet passar Stéphane Hessels konklusion i Säg ifrån!:

“Vi kallar till fredligt uppror mot massmediesamhället som inte erbjuder ungdomen andra framtidsperspektiv än konsumtion, förakt för kulturen och för de sämst ställda, allmän minnesförlust och ett system där alla konkurrerar med alla.”

Birgitta Boucht