Utställningen De Unga 2011 skiljer sig från den föregående bland annat genom sin förkärlek för stora blyertsteckningar och annat svartvitt och inte minst genom sin synliga satsning på försäljning, skriver Emma Rönnholm.

Nu är det igen dags för utställningen De unga, som fyller konsthallen i Helsingfors med ”framtidens stora konstnärer” som det brukar heta. Det är ett fenomen som återkommer vartannat år och som dukar upp ett brett urval verk av under 35-åriga konstnärer.

I dylika sammanhang riskerar resultatet bli ett svårhanterligt lapptäcke av olika uttryck – trots allt är ålder ingen vidare röd tråd. Men se, inte denna gång. Med finns 56 konstnärer (varav en handfull med videoverk i en gemensam screening) men det känns inte som för mycket. Tvärtom, kunde man nästan säga. För att vara en utställning utan tema eller kurator, passar verken suspekt väl ihop. En stor del är dämpade till färgskalan, meditativt inåtvända och med en dragning mot det minimalistiska. Det föder ett slags allmän visuell stillhet. För detta får man tacka juryn Antti Tanttu, Aino-Marjatta Mäki (Bildkonstakademin) och Valtteri Saha (Saimaan ammattikorkeakoulu), som har lyckats ge de enskilda verken tillräckligt med utrymme. Samtidigt blir man lite fundersam. Skall man tro att denna generation konstnärer är så passiva och prydliga? Eller har spretigheten och utmaningarna offrats för en harmonisk helhet?

Över alla gränser

Bland de utställda verken finns nästan alla tekniker representerade, men uttrycket följer inga traditionella definitioner. Eeva Karhus poetiska fotografi liknar en målning lika mycket som Nomi Kitinpramis målningar liknar fotografier. Till och med Hermanni Saarinens tredimensionella verk i papper känns som om de ”egentligen” är platta.

Undantagen är få och sticker ut överraskande tydligt: Timo Takalas välavvägda materialarrangemang med sten och knappnålar och Heikki Hautalas tjockt målade, expressionistiska ”Tidens soldater” ser båda nästan gammalmodiga ut i kontexten.

Förbi är tiden då skulptörer var intresserade av rum, målare av yta och fotografer av tid. Nu är alla intresserade av samma sak. Ironiskt nog har strävan ut över det egna mediets gränser lett till en situation där just sättet på vilket ett verk är gjort definierar dess innehåll.

Ett gott exempel är Kati Lehtonen, som på årets utställning premierades av gillet Maecenas-kilta. Det belönade verket, en blyertsteckning på aluminiumplattor, liknar på långt håll ett starkt uppförstorat, svartvitt fotografi av en vattenyta. Metallen leker förföriskt med ljuset, men det är först när man ser hur det är gjort som ett djup formas. Varje skugga består av miljontals små parallella blyertsstreck, uppradade efter varandra med rigorös systematik. Det är ett fångat ögonblick som det har tagit veckor och månader att få fast.

Lehtonen är långt ifrån den enda som spelar på det gråas nyanser och det extremt avklädda uttrycket – en stor del av de medieöverskridande minimaliseringarna hamnar i just dessa vatten. I denna dimma av abstrakt gråhet träder dock ett föreställande element fram. Det är djuret, som en oroande men stum närvaro. Det finns hos Tiina-Liisa Kaalamos konstpälsbeklädda djurskulpturer med vassa tänder, Erika Erres rävklor som kommer ut ur väggen, Henni Kittis tecknade hybriddjur och Sara Bjarlands klot av humlor (se bilden på s.24).

Fotografiet i spegeln

Många av de utställda verken är fotografier, vilka även utgjort merparten av de inlämnade verken. En del av dem är, som tidigare nämnts, androgyna foto-målning-teckningar, med suddiga konturer och minimalistiskt uttryck. Men det går också att urskilja en annan tematik: fotografier som medvetet leker med den tvådimensionella världens paradoxer.

Ett tydligt exempel är Anne Yli-Ikkelä. Hon för in en tvådimensionell logik i det tredimensionella rummet genom att lyfta in platta element i en interiör. Fotografierna av dessa klumpiga bildmanipuleringar bli en katt-och-råtta-lek med mediets underförstådda spelregler. Laura Konttinen ägnar sig åt liknande övningar. Hon gör små kollageinstallationer av fotografier, som hon sedan fotograferar på nytt, vilket skapar märkvärdigt overkliga rum.

Lite intressant är det ändå att inse, att bland alla de utvalda fotografierna finns det bara ett som visar en dokumentär verklighet rakt upp och ner, utan sudd eller surrealism. Den bilden, tagen av Anna Golaz, föreställer ett dött vildsvin.

Ung Nu?

Man skall akta sig för att anta att utställningen representerar unga konstnärer i stort. Det påpekas i många repriser att urvalet är helt subjektivt och att många angelägna verk inte kunde tas med på grund av platsbrist. Med andra ord är det som kan analyseras inte vad unga konstnärer gör nuförtiden utan varför juryn har valt att bunta ihop just dessa.

Årets utställning skiljer sig från den föregående dels genom sin glesare hängning, sin förkärlek för stora blyertsteckningar och annat svartvitt och tvådimensionellt, och sin synliga satsning på försäljning. (ett + ett = två?)

Till helheten hör en liten gul inköpsguide, med verkförteckning, pris och praktiska tips för inköp av konst – en lösning som får fattiga konstentusiaster att höja ett ögonbryn. Det positiva med häftet är att det antagligen säljer fler verk, vilket man gärna unnar de unga konstnärerna. Samtidigt förskjuter det sättet att se alltmer mot det estetiska och subjektiva; mot ”skulle jag kunna ha det där på min vägg?” – oberoende av om man tänker köpa eller inte. Verken är inte längre verktyg för att se på nya sätt utan pusselbitar man försöker passa in i sin färdiga värld.

Problematiken med konsten som handelsvara kontra konsten som upplevelse / filosofi skall man inte skylla på De Unga 2011. Den sitter mycket djupare. Det intressanta är snarare att väldigt många av verken skulle sitta rätt bra på någons vägg – och man frågar sig om det är ett medvetet val av juryn eller om en ny generation konstnärer godtagit marknadsekonomins realiteter och (alltför?) snabbt vuxit upp till lillgamla cyniker.

Inte för att det är något fel på lillgamla cyniker. Kanske lever vi i en tid när alla borde ha en bit abstrakt verklighetsflykt ovanför soffan.

 

Emma Rönnholm

De Unga 2011. Helsingfors Konsthall, till 8.1. 2012.
Se också sidan 24.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.