I sin nya diktsamling ger Bosse Hellsten liv åt den perifera platsen och skildrar den i dess skönhet, fulhet och likgiltighet, skriver Tom Karlsson.
Inom musiken finns ett genrebegrepp, ”americana”, som innebär en slags alternativ amerikansk country- och folkmusik. Om man överför begreppet till litteraturen, så skulle man kanske få en tradition som sträcker sig från Walt Whitman och Henry David Thoreau och vidare till beatgenerationen, Charles Bukowski och deras efterföljare och epigoner. I den här traditionen skulle jag också placera in Bosse Hellsten, trots att han är en finlandssvensk poet. Det finns ju också finlandssvensk countrymusik.
Skall man vara elak, kan man säga att varje liten håla har sin egen Bukowski, unga män (för det är nästan alltid unga män) som förväxlar poetisk inspiration med trashromantik. I Finland hade vi också en tid tjogvis med Saarikoski-epigoner, som med tiden blev ganska jobbiga, då de i huvudsak endast fäste sig vid sin idols alkoholbruk. Samma sak gäller också många vandrare i Bukowskis fotspår. Så, då Hellsten helt medvetet närmar sig detta område, tar han en stor risk. Redan i sin debutbok Tango för babianer visade Hellsten upp sina rötter i beat-traditionen och i hans andra samling Solen dånar på fortsätter han på samma linje. Liksom i Hellstens debutbok är också här intrycken från Bukowski starka och boken är dessutom tillägnad ”vilde Hank”. ”Hank” Chinaski är Bukowskis semi-självbiografiska protagonist. Naturligtvis kan man ju också tänka sig att Hellsten menar Hank Williams och det skulle ju också passa in i bilden.
Man skall ändå inte avfärda Hellsten som en enkelspårig epigon. Det ligger starka, personliga känslor bakom hans texter, någonting som tydligt träder fram i bokens helhet. Därför irriterar jag mig inte så mycket på slackerromantiken, som redan överutnyttjats inom populärkulturen, utan ser den hellre som uttryck för en dragning till askes och eremitliv. På många sätt står han här närmare Thoreau och Gary Snyder. Liksom dessa drar sig diktjaget i Solen dånar på tillbaka, inte till en romantiserad natur, men till en realistiskt skildrad glesbygd i förfall. Allting förfaller i Hellstens texter: naturen, den ödelagda järnvägsstationen där han bor, människorna omkring honom, liksom också han själv. Kanske det t.o.m. är något på tok med solen, där den kliver ”pissgul / mot himlen”.
Gary Snyder gick brandvakt i Sourdough Mountains ödemarker och Thoreau levde skogsliv i Walden. Jaget i Hellstens bok är ”uppsyningsman” på en övergiven järnvägsstation i Orivesi. Det är väl inte så mycket fråga om väktarverksamhet och övervakning, som om ett stillsamt iakttagande av det tilltagande förfallet. Författaren har placerat sina texter i periferin, där inte längre några tåg stannar, och det är väl också utanför den litterära värdens centrum han vill placera sig själv som författare. Mycket medvetet använder han sig av stilgrepp, avsedda att provocera. Det är onödigt, provokationerna har redan i årtionden integrerats i mainstreamkulturen och blir här endast störande manér.
Många av texterna handlar om att stationera sig, placera in sig, markera en plats och välja en position, utifrån vilken de sedan registrerar världen. Författaren placerar sig utanför centrum, det civiliserade, men söker sig inte till den i dag genomromantiserade, orörda naturen. Hans station finns på gränsen, där kultur möter natur. Kanske man kan kalla hans dikter för post-naturlyrik. Hellsten skriver effektivt in sina texter i periferin genom återkommande positionsmärkningar, som t.ex. ”vid utkanten av världen”, ”jag är stationerad / i en grop / träskaktig / är vyn”, ”min utpost är / en fattig instängd / göl”.
Det är den perifera platsen, verkligheten, som författaren utgår från och skildrar i dess skönhet, fulhet och likgiltighet. Platsen kan vara var som helst, centrum och periferi finns överallt. Det är denna gudsförgätna miljö Hellsten vill ge liv. För, som han skriver, går poeten där ”och stänker guld / på naturen”. På ett annat ställe talar han om skaldens värv att ”visa frihetens mening” och det är väl också en frihetens position han valt i all dess kärvhet och förfall.
Solen dånar på kan ses som ett civilisationskritiskt poem. Under den raljerande slackerromantiken, anas en djup ångest och pessimism inför utvecklingen. Många av dikterna i samlingen består av möten mellan naturen och den inträngande civilisationen. Toalettpapper vajar i björken, insjön är övergödd och svanen skulle passa in i landskapet om den var fulare. Nu passar det bättre med bilskrot, tomma ölburkar och en vedklyv, som skildras med en närapå futuristisk beundran. I dikterna beskrivs bilar och maskiner mera ingående än fåglar och andra naturväsen. Kanske ett tecken på maskinernas dominans. Hellsten skildrar detta möte, på ett osentimentalt vis. Det är endast på ett fåtal ställen värderingar träder fram och läsaren kan ana vad som ligger till grund för Hellstens projekt.
”På natten faller / stjärnor / i bittra bågar / småfåglar / halvsover i träden / kärret frustar / marken ligger på lut / olika näringsämnen / rinner / dit /göder på / kärret / frodas / där kan myggen yngla / grova står mina ord / ur / marken.”
Tom Karlsson
Bosse Hellsten: Solen dånar på. Bangård 35100 Orivesi St.. Schildts, 2011.
