Fredrik Sonck har läst boken där Nils Erik Forsgård stipulerar separatfred med Ernest Hemingway.
Ernest Hemingway skrev en gång – på ett sätt typiskt för honom – att all amerikansk litteratur härstammar från en bok av Mark Twain som heter Huckleberry Finn, men att läsningen bör avslutas då ”negern Jim blir stulen … Det är det riktiga slutet.”
Jag håller till en viss del med. Det är inte slutet som gör klassikern odödlig för då Tom Sawyer träder in i berättelsen skiftar Huckleberry Finn från samhällskritisk äventyrsberättelse till karnevalistisk fars. Men kanske Hemingway ogillade slutet också för att han ogillade Tom Sawyer, så där rent personligt?
I sin biografi – som han kallar betraktelse – ägnar Nils Erik Forsgård en hel del utrymme åt den så kallade Hemingwaykoden. Om den berömda isbergstekniken var Hemingways litterära form kan man kanske säga att Hemingwaykoden utgör receptet för de litterära hjältarnas innehåll. Enligt koden ska den manliga hjälten gestalta värden som ”heder” och ”ära”. Han ska uthärda psykiska och fysiska lidanden utan att knota och inte visa onödiga känslor. Framför allt ska hjälten vara handlingsinriktad. Det är genom djärv och kompromisslös handling – om så krävs tvärtemot samhällets normer och konventioner – som mannen vinner och upprätthåller sin värdighet.
Det är enligt denna kod Hemingways hjältar fungerar: Robert Jordan i Klockan klämtar för dig, Santiago i Den gamle och havet, överste Cantwell i Över floden in bland träden.
Både Huckleberry Finn och Tom Sawyer tangerar Hemingwaykoden. Till exempel är båda utpräglade handlingsmänniskor. Huck bär sitt smått tragiska öde med integritet, och själva smärtpunkten i romanen om honom är hans beslut att framhärda i sin lojalitet mot den förrymde slaven Jim, också om det – i enlighet med den samtida konventionen – ska kosta honom själens salighet. Huck själv gör sig inga illusioner om heder och ära men släktskapet mellan honom och Hemingways hjältar är tydligt.
Tom är också mycket handlingsinriktad men för honom är äran, hedern och kodens uppfyllande ett självändamål. När svårigheterna med att befria Jim från fångenskapen visar sig vara obefintliga gör Tom med vett och vilja operationen så besvärlig, komplicerad och dramatisk som möjligt för att få det motstånd som det ridderliga handlandet kräver. När Tom i slutet av boken blir skjuten i benet blir han följdriktigt mycket glad. Den sårade hjälten omges av ett skimmer som den osårade saknar.
Tom har inget direkt släktskap med Hemingways hjältar. Däremot kunde man säga att han är en sorts parodi på Hemingwaykoden (eller i alla fall på ett manligt ridderlighetsideal om man ska vara noga med kronologin). Kanske var det också så att Hemingway i Tom såg en mindre smickrande bild av sig själv och sina egna försök att leva upp till koden? Att det där med ridderlighet har sina löjliga sidor visste ju redan Cervantes.
Jag erkänner att ovanstående sidospår kanske är lite spekulativt, men det illustrerar ett genomgående tema i Forsgårds betraktelse: människan Hemingways försök att bygga legenden om sig själv efter samma ritningar som han använde för sin fiktion. Forsgård visar att konstruktionen ibland var ett fuskbygge. Storviltsfiske, lejonjakt och tjurfäktning är förvisso omistliga stenar i Hemingwaymosaiken, men de krigsupplevelser som författaren också ville passa in i bilden utgjordes till stora delar av grova överdrifter och rena lögner.
Betraktelsen är uppbyggd som ett referat där Forsgård varvar information om Hemingways böcker och deras tillkomst med biografiskt material om författaren, hans fruar, vistelseorter och korrespondens. Forsgård har dessutom gjort en resa i Hemingways fotspår och väver mellan varven in berättelsen om sina egna upplevelser, som bland annat inkluderar en tjurrusning i Pamplona. För helheten är detta grepp lyckat, eftersom det tillför en viss dynamik, men bokens stora behållning ligger ändå i den smidiga fackprosan om Hemingway och hans texter. Den är både levande och medryckande.
Fredrik Sonck
Nils Erik Forsgård: Hemingway. En betraktelse. Söderströms, Atlantis, 2011.
